umea_uni_maj_2016 (3)
 
 
 
 
 
Polistidningen nr 2
delades ut runt 7 april.
Nästa nummer
kommer 16 juni.
 
 
 

Arkiv

Att skjuta en människa

Publicerad 2006-09-06

Aktuellt Att skjuta mot en annan människa hör till det svåraste en polis kan tvingas göra. De allra flesta slipper det. Olavi Blomfjord har gjort det två gånger. (Reportage från 2006.)

Falun ser ut som en stillsam idyll i försommaren. Röda trähus trängs med lummigt gröna träd längs ån som flyter genom centrum. Det är svårt att tänka sig att det var här som Mattias Flink sköt ihjäl sju människor en ljummen juninatt för tolv år sedan. Men när jag åker bil med polisinspektör Olavi Blomfjord blir det verkligt. Han kör samma väg som han och kollegan Berndt Bergström gjorde den där natten, när de fått veta att en man hade skjutit ihjäl minst fem människor och nu var på väg ner mot stan.

Efter att långsamt ha kört mellan husen, över gångvägar och gator i centrala Falun hamnade Olavi och Berndt till slut vid järnvägsstationen. Det var där de såg Flink komma gående över bron, på järnvägsspåret. Trots att tolv år har gått minns Olavi Blomfjord varje detalj. Att han skulle kunna bli tvungen att skjuta mot Flink stod klart på ett tidigt stadium.

– Jag hade honom på kornet och hade bestämt mig för att skjuta när han var mellan järnvägsbommarna. När jag ropade ”stanna, polis” svängde han upp vapnet blixtsnabbt och då sköt jag.

De satte sina liv på spel

Mattias Flink träffades i höften och föll ner på spåret. Kollegor som befann sig några hundra meter därifrån hade hört skotten och visste inte vem det var som hade träffats, berättar Olavi. Rösten stockar sig och han sitter tyst en stund innan han kan fortsätta berätta.

– För mig är det så fantastiskt att kollegorna kom ner till oss då, där vi stod vid Flink. De tre vet inte vem som är skjuten och sätter faktiskt sina liv på spel för vår skull. Det skapar särskilda band, de och Berndt är mina hjältar.

Olavi Blomfjord beskriver händelseförloppet och hur han sköt Mattias Flink som ett lyckat ingripande. Det gick bra, Flink överlevde och hann inte skada eller döda någon mer. Men samtidigt är det en händelse som har satt djupa spår. Under den knappa timme som Olavi och hans poliskollegor sökte efter Flink var de utsatta för ett ytterst påtagligt dödshot. De visste att risken var stor att någon av dem skulle dödas. Olavi beskriver läget som att ”det låg ett nödvärn över hela stan”.

Bad en bön i garaget
Vi pratar om skuld och ånger. Om vad som hade hänt om skottet hade träffat annorlunda och Mattias Flink hade dött av kulan. Tankar som inte går att undvika efter en upplevelse som denna, trots att Olavi Blomfjord säger att han inte skulle ha känt skuld även om Flink hade dött. Han har en stark gudstro och berättar hur han bad en bön i garaget innan han hämtade bilen. Ångesten och oron försvann och han kände sig redo att möta den man som redan då hade hunnit skjuta ihjäl fem unga kvinnor i stadsparken. Han är övertygad om att Gud hjälpte honom att hitta lugnet och styrkan i situationen.

Debriefing var inte något vedertaget begrepp hos polisen i Falun 1994. Inte på de flesta andra svenska polisstationer heller. De som jobbat natten samlades spontant på stationen efter att Flink hade gripits. Ett befäl hade gått till Statoil och köpt några sexpack folköl. Något annat omhändertagande av personalen var inte aktuellt den natten.

Några dagar senare ordnade myndigheten så att Olavi fick träffa en sjuksköterska från företagshälsovården. Men det hade behövts något mer, funderar han idag, något gemensamt för alla som varit med.

– Sett i backspegeln var det inte okej att gå tillbaka till jobbet så snabbt efter en sådan händelse. Jag jobbade midsommaraftonen, en dryg vecka efteråt. Nu vet jag att det hade behövts mer tid och debriefing efteråt.

”Jag sköt direkt”
Fem år senare jobbar Olavi Blomfjord fortfarande vid utryckningen. Det är lördagkväll när larmet om en misshandlad kvinna kommer till stationen i Falun, ett uppdrag bland många liknande. Det fanns ingenting som tydde på att det skulle hända något särskilt dramatiskt den kvällen.

Larmet kom från en liten by någon mil utanför Falun. I huset fanns både den misshandlade hustrun, två barn och flera andra personer. Mannen hade gått och lagt sig i sovrummet. När Olavi och kollegan hade tagit upp anmälan gick de in för att tala om för mannen att han var gripen och måste följa med till stationen. När han skulle klä på sig öppnade han garderoben, drog fram en pistol med högerhanden och gjorde mantelrörelse.

– Pistolen blev en trigger för mig. Jag sköt direkt och han sjönk ner på sängen, pistolen gled ur handen. Min första tanke var ”nej inte en gång till”. Jag upplevde en stresspeak samtidigt som jag kände en enorm glädje över att jag levde. Det var två sidor på samma gång – en mörk och en ljus.

Gärningsmannen dog på sängen. Olavi beskriver hur han vände honom i sidoläge, såg lite blod rinna ur munnen på honom samtidigt som livet flydde från hans ögon.

– Att skjuta en annan människa är att kränka hans människovärde. Men jag ville ändå göra vad jag kunde för honom, trots att jag förstod att han inte skulle överleva. Så jag bad ”Fader vår” tyst för honom. Frasen ”förlåt oss våra skulder” kändes särskilt stark, jag hade ju skuld för att jag hade dödat honom. Kanske hade jag kunnat göra annorlunda och räddat honom, försöker Olavi förklara hur tankarna gick efter skottet.

Strax efteråt fick han veta att pistolen inte var en riktig pistol utan bara en mycket verklighetstrogen attrapp.

– Jag blev så arg på honom! Jag kände en oerhörd ilska och tänkte ”varför gjorde du så här – vad förväntade du dig att jag skulle göra när du tog fram pistolen?”.

För snabbt tillbaka på jobbet
Efter dödsskjutningen var det psykosociala omhändertagandet i polismyndigheten organiserat på ett helt annat sätt än tidigare. Det fanns mer kunskap och ett annat medvetande. Olavi Blomfjord fick både debriefing och hjälp med terapisamtal. Efter ett par månader var han tillbaka på jobbet igen. Även den här gången alldeles för raskt, tycker Olavi nu.

– Jag fixade inte längre att åka patrullbil, jag var inte klar. Det märktes framförallt hemma där jag blev irriterad, vimsig och okoncentrerad. Så jag fick ta en ny kontakt med krishanteraren och började en ny rehabilitering efter att ha varit sjukskriven ett par månader.

Det tog fyra år innan Olavi Blomfjord var tillbaka på riktigt. Rehabiliteringsperioden bestod bland annat av att han hade andra arbetsuppgifter, men målet var hela tiden att komma tillbaka till utryckningen. Efter att ha jobbat där två år igen, har han nu successivt gått över till att arbeta med utbildning, bland annat som instruktör och kontaktman för distansutbildningen.

Att han har skjutit två människor, varav den ena dog, är något han bär med sig hela tiden. Det dyker upp i vardagen när han minst anar det. Som när tioåringen plötsligt, mitt i tandborstningen, frågade ”pappa har du skjutit någon?”.

På något sätt har han säkert förändrats som människa av det han har varit med om. När jag frågar hur, har han svårt att förklara. Händelserna som sådana är förstås allt annat än positiva. Däremot är det erfarenheter som har gjort att han har reflekterat mer över sitt jobb, över livet och döden. Och det är något positivt, precis som allt gensvar han får när han berättar om det han varit med om för kollegor. En annan del av erfarenheten är att han idag, genom mer utbildning, säger att han skulle ha fler handlingsalternativ om han skulle hamna i en liknande situation.

”Svenska poliser dåligt utbildade på att skjuta” Läs mer