Polistidningen nr 4 delades ut runt 7 september. Nästa nummer kommer 19:e oktober. Hela årets utgivningsplan finns här.
 

Arkiv

Alla älskar brottsoffren

Publicerad 2008-03-25

Reportage På bara en generation har synen på brottsoffer förändrats dramatiskt. Från att ha varit i det närmaste osynlig och ointressant har brottsoffret blivit en person alla sluter upp kring. Samtidigt har det blivit hårdare tag mot gärningsmannen.

– Be alla som är emot brottsoffer att räcka upp en hand och du kommer inte att få se en enda i luften. Det säger Henrik Tham, professor i kriminologi.

Han menar att en tydlig fokusering på brottsoffren vuxit fram de senaste åren. Från att ha varit närmast en ickefråga, finns plötsligt en bred politisk enighet kring att brottsoffren ska värnas.

Men så har det inte alltid varit. Det är först i slutet av 1980-talet som brottsoffret dyker upp som en person att tala om. Innan dess funderade sällan någon på vilka konsekvenser brotten fick för de utsatta. Det var vid den här tiden som landets första brottsofferjourer drog igång och 1994 fick brottsoffren en egen myndighet, Brottsoffermyndigheten.

Drivande i brottsofferfrågorna var kvinnorörelsen, främst genom den våldtäktsdebatt som förts sedan 1970-talet. Protesterna gick höga mot att brottsoffren inte fick det bemötande de förtjänade. Senare utvidgades debatten till att också gälla misshandel i hemmet mot både kvinnor och barn.

Fler brottsoffer idag

Sedan dess har utvecklingen varit närmast explosionsartad. Brottsoffren har inte bara blivit synligare och starkare som grupp, de har också blivit fler. Och det beror inte på att brottsligheten under 1990-talet har ökat, enligt Henrik Tham. När brottsoffret tar mer plats, så definieras också handlingar som tidigare inte setts som brott som kriminella. Exempelvis hatbrott och trakasserier, säger han.

Tidigare var våld i olika former en del av vardagen. Män tilläts straffa fruar och tjänstefolk med aga. Lärare fick använda sig av fysisk bestraffning och föräldrar tilläts slå sina barn. Sedan dess har våld i alla former förbjudits, samtidigt har barndödligheten blivit lägre, livslängden längre och vi allt friskare.

– Ju bättre vi får det, desto känsligare blir vi för det avvikande och vi värderar den kroppsliga integriteten allt högre, säger Henrik Tham.

Detta skulle kunna vara en förklaring till att allt fler anmäler ringa misshandel, medan den grövsta våldsbrottsligheten är konstant.

Poliser utsatt yrkesgrupp

Enligt Henrik Tham har flera yrkesgrupper blivit mer våldsutsatta, bland andra poliser, socialarbetare och busschaufförer. Men en av förklaringarna till ökningen i statistiken är att de inte längre ser och tolererar våldet som en del av jobbet. Det har exempelvis blivit vanligare att poliser söker ersättning för kränkning från Brottsoffermyndigheten, däremot är det ovanligt att myndigheten bifaller.

Politiker och intresseorganisationer hänger på. Genom att anpassa brottsofferfrågorna för de egna ändamålen och kräva bättre stöd och hjälp för brottsoffer kan de plocka lättköpta politiska poäng för en relativt liten insats.

– Alla kan identifiera sig med ett brottsoffer, därför blir ämnet konsensusskapande. Men samtidigt uteblir debatten och det är inte bra i ett demokratiskt samhälle, säger Henrik Tham.

Också Magnus Lindgren, som är polis och brottsofferforskare, tycker att enigheten är för stor. Han menar att brottsoffren har blivit som sälarna i Östersjön, alla värnar dem utan att fråga sig varför. Det talas mycket om offren, men i praktiken görs väldigt lite. Sedan säger han nästan ordagrant samma sak som Henrik Tham:

– Jag skulle önska att någon politiker vågade säga att de är emot brottsoffer, att de ska ha mindre stöd. Då får vi dynamik i debatten och brottsofferfrågorna kan drivas framåt.

Synen förändras med välfärden

I boken Släpp fångarna loss beskriver journalisten och författaren Mattias Hagberg hur bilden av brott, brottsoffer och gärningsmän har förändrats radikalt de senaste åren. Under 1950-, 60- och 70-talen när framtidstron var stor fanns en tanke om att när välfärden ökade skulle brottsligheten minska. Kriminella sågs om olyckliga barn, märkta av otrygg uppväxt och samhällets orättvisor. Och det var samhället som skulle hjälpa dem, anpassa och vårda dem, till ett hederligt liv.

Sedan dess har välfärdsbygget krackelerat. I början av 1990-talet genomgick Sverige ett formidabelt stålbad med stora nedskärningar i offentliga sektorn. Ungefär samtidigt började synen på brottsoffer och gärningsmän att förändras och en polarisering mellan de båda trädde fram.

Nu ses inte längre brottslighetens orsaker som strukturella, utan som individuella. Brottsligheten har blivit ett resultat av enskilda individers medvetna val och då duger det inte att komma dragandes med en taskig barndom som förklaring till ett kriminellt beteende. Kränker gärningsmannen ett brottsoffer så är det för att han vill och väljer det, tänker vi nu. Brottslingar beskrivs numera ofta i termer som kallblodiga, våldsfixerade och välplanerade. Det har blivit svårt att vinna röster på att ömma för gärningsmännen.

– Vi har lämnat välfärdsmodellen till förmån för marknadsmodellen där det fria valet dominerar, menar Henrik Tham.

Straffet blir upprättelse för brottsoffret

Eftersom brottet väljs med vett och vilja, blir kränkningen mot det enskilda brottsoffret så mycket större. I en statlig utredning från 1990 står det svart på vitt, brottsoffret får upprättelse genom gärningsmannens bestraffning. Det blir som en vågskål där brottsoffer och gärningsmän ställs mot varandra.

Likhet inför lagen handlar inte längre enbart om att alla gärningsmän ska behandlas rättssäkert och lika, utan också om att alla brottsoffer har rätt att se sin gärningsman dömd.

Båda forskarna tycker att polariseringen är olycklig. Men medan Henrik Tham menar att brottsofferperspektivet växer fram på bekostnad av gärningsmannaperspektivet, tycker Magnus Lindgren precis tvärtom. Han sympatiserar med den humanistiska människosyn där gärningsmännen också ses som offer och behöver vård. Men tycker att det är allvarligt att den omtanken tillåtits skymma och fortfarande skymmer brottsoffret.

– Men jag delar oron för en polarisering och den kommer att öka om vi inte blir bättre på att tillvarata brottsoffrens intresse. Vi måste kunna föra en politik som tar hänsyn till båda, säger han.

Att kräva brottsoffrens upprättelse genom hårdare straff är meningslöst, menar Henrik Tham, eftersom det inte finns något som talar för att det leder till mindre brottslighet.

– Men ett års kortare straff ger 700 000 kronor över, det är pengar som skulle kunna läggas på brottsoffren.

NÅGRA ÅRTAL:

1982 – Kvinnoomisshandel faller under allmänt åtal.

1983 – Europarådet undertecknar en konvention om kompensation till brottsoffer.

1984 – Den första brottsofferjouren bildas.

1985 – FN:s brottsofferdeklaration antas.

1987 – Den europeiska sammanslutningen the European Forum for Victim Services bildas.

1988 – instiftas Målsägandebiträdeslagen i mål om sexualbrott och allvarlig kvinnomisshandel. Lagen om besöksförbud antas. Brottsofferjourernas Riksförbund bildas.

1993 – FN antar deklaration för Avskaffandet av våld mot kvinnor.

I Sverige tillsätts Kvinnovåldskommissionen.

1994 – Brottsoffermyndigheten med ansvar för brottsskadeersättning inrättas. Rikskvinnocentrum inrättas.

1996 – Nordiska brottsofferrådet bildas.

1998 – Lagen om grov kvinnofridskränkning införs.

2000 – Nationellt Råd för Kvinnofrid inrättas.

2001 – EUs rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden antas. Brottsofferjourernas telefoncentral startar.

2003 – Besökförbudslagen utökas, den drabbade kan bo kvar i den egna bostaden.

2005 – FN:s resolution om rättigheter för barn som utsatts för brott antas.

2006 – Barn som bevittnar våld i hemmet är brottsoffer och får rätt till brottsskadeersättning. Diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever blir förbjudet. Barnrättscentrum i Örebro bildas. Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor bildas.

2007 – Kvinnofridslinjen öppnar.

Källa: Brottsofferjourernas riksföbund

Annette Wallqvist