Polistidningen nr 5 delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Kvinnligt nätverk ska locka fler kvinnor till polisen i Rwanda

Publicerad 2009-12-16

Reportage Under folkmordet användes våldtäkter för att systematiskt förnedra och skada kvinnor. Men än idag är sexuellt våld mot kvinnor ett mycket stort problem. Nu vill polisen i Rwanda öka andelen kvinnor i kåren – så att fler kvinnor ska våga anmäla övergrepp.

Rwandas motsvarighet till Rikspolisstyrelsen ligger i stadsdelen Kacyiro, på toppen av en av Kigalis alla kullar. Längst in i ett stort, nästan kvadratiskt rum med kala klinkers på golvet och lysrör i taket, har Annonciata Mukahigiro, chef för Rwandas nätverk för kvinnliga poliser, sin arbetsplats. Hennes skrivbord är gjort av blont trä och identiskt med de andra nio borden som står uppradade utmed väggarna. Förutom nätverket för kvinnliga poliser hyser rummet även andra projekt och nätverk för den lokala polisen.

Annonciata Mukahigiro har varit polis ända sedan Rwandas poliskår grundades för nio år sedan. Dessförinnan arbetade hon för det så kallade gendermeriet, som närmast kan beskrivas som en militärpolis.

Annonciata är en ovanlig kvinna i Rwanda. Inte enbart för att hon är en av landets bara 568 kvinnliga poliser; hon har också varit utomlands på ett FN-uppdrag i Sudan och har som enda kvinna i landet titeln superintendent. De flesta kvinnor är annars vanliga obefordrade konstaplar. Samtliga är också medlemmar i det kvinnliga nätverket per automatik.

En av de viktigaste uppgifterna för nätverket är att få fler kvinnor att vilja bli poliser.

– Det är lättare för kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkter eller annat våld att berätta om det, eller våga anmäla, om hon får prata med en kvinnlig polis. Än så länge är vi för få. Det är många flickor som inte går klart skolan och det är få som kan tänka sig att bli polis, säger Annonciata Mukahigiro.

Gamla attityder hindrar kvinnor

Målet för nätverket är tydligt: om fem år ska andelen kvinnor i poliskåren ha stigit från tio till trettio procent. Det är en lång väg att gå, men målmedvetenheten är stark. För att rekrytera fler kvinnor är Annonciata Mukahigiro ute och informerar om polisyrket i skolor och byar. Men det är svårt, de gamla attityderna lever kvar på många håll. Av de nu 1 500 studenterna på polisskolan är bara runt 200 kvinnor.

– Men nu börjar många ändå förstå att polisjobbet är som vilket jobb som helst, säger Annonciata Mukahigiro medan hon rör runt i koppen med en sked pulverkaffe och tre skedar socker.

Det kvinnliga nätverkets existens och arbete är ett konkret resultat av samarbetet med Sverige och Sydafrika. Just nu väntar man på att det ska komma mer utrustning för att lättare kunna komma ut i byarna och rekrytera kvinnor. Det handlar om att ha tillgång till en bil och sådant som tält, bord för informationsmaterial och mikrofon och högtalare för att hålla informationsmöten.

Vi tar oss till en polisstation i en annan del av Kigali – i stadsdelen Gasabo, som har över 400 000 invånare. Här arbetar 174 poliser, varav 35 är kvinnor.

Polisstationen ligger i skuggan av Amahorostadion, målad i gult, grönt och blått som Rwandas flagga. En fallfärdig mur och en skräpig bakgård med några små bostadshus är närmaste granne åt andra hållet. Den sista biten av vägen in till stationen är gropig som ett månlandskap. Asfalt finns bara på den stora genomfartsleden. Poliserna här beskriver stadsdelen som ett ordinärt medelklassområde. Det vanligaste brottet är misshandel.

Mer inbjudande miljö i nytt förhörsrum

En sidoingång leder till ett stort, kalt rum med grönmålat betonggolv. Chefen för stationen, Alexis Rutabayiro, visar upp rummet med stora brunbeigerandiga plyschfåtöljer placerade runt två låga soffbord. I ett hörn står ett skåp med tekoppar och leksaker, en blond docka som fortfarande bor i sin plastförpackning. Rummet är också ett konkret resultat av projektet. Tanken är att kvinnor lättare ska kunna komma hit och anmäla våldtäkter och andra övergrepp. Miljön är mer inbjudande än resten av polisstationen.

Kvinnorna som kommer hit slipper stå och vänta i en grupp av män som tidigare. Och endast kvinnliga, civilklädda poliser arbetar här. En av dem är utredaren Magnifique Uwimana. Hon ska precis påbörja ett förhör i ett av de två förhörsrummen, som ligger i direkt anslutning till det stora rummet. Hon har arbetat med sexualiserat våld mot kvinnor i två år och är positiv till de nya förutsättningarna.

– Det är stor skillnad mot tidigare, fler kvinnor vet att de kan komma hit och få råd och göra anmälningar. Det märks att de känner sig bekvämare här, säger Magnifique Uwimana.

Än så länge är Gasabo den enda polisstation i Rwanda som har en särskild avdelning för kvinnliga brottsoffer . Men det finns planer på fler, även om det verkar oklart när det kan bli verklighet. Här får uttrycket ”brist på resurser” en helt annan innebörd än i Sverige.

Männen måste också ta ansvar

Mäns våld mot kvinnor är förstås inte bara en fråga för kvinnor, även om mycket fokus i Rwanda läggs just på de kvinnliga polisernas roll. Det handlar också om de manliga polisernas attityd till kvinnor, både inom och utanför kåren. Alex Fata arbetar med ”Men for Change” inom ramen för det kvinnliga nätverket. Meningen är att han, med hjälp av representanter ute i de lokala polisdistrikten, ska vara en förebild för sina kollegor. Efter folkmordet är det många kvinnor som fortfarande har svårt att lita på män, som både hade mördat och våldtagit. Männen i kåren måste bli bättre på att bemöta kvinnor med respekt, så att de vågar gå till polisen, förklarar Alex Fata.

För att åstadkomma förändringen arbetar ”Men for Change” med information och upplysning.

– Varje morgon är det morgonmöte på polisstationerna och då talar man om för de manliga poliserna att de ska behandla kvinnorna väl. När de har hört det tillräckligt många gånger kommer de säkert att börja agera så, tror vi, säger Alex Fata.