ANNONS:

ANNONS:

 

Ordförandeord

När det man längtat till inte blir som man tänkt sig

Lena Nitz, ordförande

 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 3. Den delas ut i juni till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 
 

 
 

Arkiv

»Jag fick sys i handfängsel«

Publicerad 2010-10-06

Krönikan Jag är bipolär, det vill säga jag har klassisk manodepressiv sjukdom, och har som sådan kommit i kontakt med polisen flera gånger. Mina erfarenheter är såväl positiva som negativa. Det finns de poliser som jag sänder en varm tanke för att de varit snälla och omtänksamma i kontakten med en sjuk människa. Men det finns också de poliser som behandlat mig okänsligt och brutalt. Antagligen för att de inte förstått hur psykisk sjukdom kan yttra sig.

Mitt värsta möte med polisen utspelade sig utanför en ökänd krog i Stockholm där det naturligtvis inte är rekommendabelt att befinna sig mitt i natten. Men det gjorde tyvärr jag, mycket ”uppvarvad”. Jag kom snabbt i bråk med dörrvakterna som inte ville släppa in mig för att de påstod att jag tagit knark. Jag blev mäkta förnärmad eftersom jag inte ens druckit en öl. Jag insisterade på en ursäkt. Vad jag inte var medveten om på den tiden var att mina pupiller blir jättestora när jag är i mani och att jag låter ”speedad”.

Nåväl, vissa dörrvakter ska man inte tjafsa med. Jag fick en rak höger och blodet sprutade bokstavligt talat från såret i pannan. Jag skrek själv i min förtvivlan på polis och det kom snart en polisbuss. Jag trodde att de kom för att hjälpa mig. Döm om min förvåning när de bara lyssnade på dörrvakternas version. Trots att blodet forsade ner för ansiktet och jag inte var förmögen att göra motstånd vred polistjejen i gänget upp min arm bakom ryggen och tryckte upp mig mot dörren på polis­bussen. Sedan satte hon på mig handfängsel och pressade in mig i bussen. På det viset forslades jag till akuten på S:t Görans sjukhus för att sys.
Väl framme vid akuten visade det sig att läkaren som skulle sy mig var en tidigare underläkare från Danderyds psykiatriska klinik som väl kände till mig. Hon förklarade för det väntande polisgänget att jag inte var farlig och bad dem att öppna handfängslet när hon skulle sy. Men de vägrade, med följd att jag fick sys med handfängslet på, vilket var både obekvämt och plågsamt. Efter detta forslades jag till häktet vid Norrmalms polisstation och fick tillbringa natten i en ”fyllecell”. När de låste in mig sade de åt mig att ringa på klockan om jag behövde gå på toaletten. Men jag ringde och ringde på klockan återkommande gånger under natten utan att någon öppnade.

Jag har lyckligtvis också träffat mer förstående poliser när jag har haft skov, vilket varit till stor hjälp för samtliga parter. Det är skrämmande med stora poliser i uniform och rädda människor blir ofta aggressiva. Det är något att tänka på. Att som en bipolär väninna få fem minuter på sig att packa när polisen kom till hennes lägenhet är inte förenligt med god psykologi. Men det finns också solskenshistorier. En annan väninna – även hon med psykiatrisk diagnos – minns med värme en polistjej som höll hennes hand hela vägen till psyket. En sådan polis är naturligtvis guld värd! Jag hoppas att hon läser det här och känner igen sig.

Carin Aissa, journalist och föreläsare