ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

EFTER KAOSET – Tio år sedan Göteborgskravallerna

Publicerad 2011-05-26

Reportage För de poliser som var med under kommenderingen vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 lever minnet kvar av kaoset, våldet och det hat de möttes av. Många trodde inte att de skulle få se sina familjer igen, utan att de skulle dö där och då. Andra undrade hur många begravningar de skulle gå på när det hela var över. Att några skulle dö kändes oundvikligt.

TEXT: YLVA NORBERG 

Många poliser pratar om ett liv före och ett efter EU-kravallerna för tio år sedan. De säger att de som inte var där har svårt att förstå vilken krigszon de befann sig i. Här berättar fyra poliser om sina upplevelser under EU-toppmötet.

Maria Junger


Då: Rytteriet i Västra Götaland.
Nu: På förvaltningsavdelningen i Göteborg.

”Rytteriet skulle stå stand-by under EU-kommenderingen. In i det sista sa ledningen att det skulle gå lugnt till. Jag tänkte ha med mig korsord och böcker för att få tiden att gå.
På torsdagen blev vi inringda. Vi fick veta att aktivister hade barrikaderat sig på Hvitfeldtska gymnasiet. Totalt var vi två grupper, om 18 ekipage i varje, som red ner till skolområdet.

Efter en stund brakade det lös. På Molinsgatan, intill, blev poliser bombarderade med föremål och var väldigt pressade. Vi fick order om att gå in och splittra folksamlingen där och i Vasaparken, på andra sidan, där det också var kaos och bilar vältes. Som tur är var vi rutinerade, tog egna initiativ och hade koll på varandra. Det fanns vissa riktlinjer, men allt ändrades hela tiden. Jag förstår att vissa oskyldiga kände sig drabbade, eftersom man blir brysk mot alla i en sådan här situation.

Den andra gruppen fick order om att inta skolgården. Kollegan som gick in först blev omkulldragen med häst och allt, sadeln togs som trofé. Bröte kastades ut genom fönstren och det var tumultartat. Det är otroligt att så få av oss skadades då. Men vi blev ändå färre och färre vid varje arbetspass.

På fredagen skulle min grupp vara med vid demonstrationen som skulle upp mot Mässan. Färdvägen gick bland annat förbi Berzeliigatan, som går upp mot Avenyn. Där var det ordentligt avspärrat för att förhindra utbrytningar. Men pressen blev för stor och demonstranterna tog sig igenom. Poliserna som försökte hålla ställningarna blev svårt trängda. Flera skadades, bland annat en hundförare som fick armen avslagen.

Det var våldsamt, aktivister kastade vägskyltar och cyklar. Jag fick en gatsten på armen. Det gjorde fruktansvärt ont, men det var bara att fortsätta. Jag upplevde att det var svårt att orientera sig i tid och rum och se detaljer i allt virrvarr. Jag kände mig bara som en kugge i något större, som individ hade jag ingen överblick. Dagen innan hade allt gått av bara farten. Men nu började tankarna och obehagskänslorna komma. Skulle detta få ett slut? Jag tänkte på mina tre små barn som var hemma.

På kvällen var det upp i sadeln igen, med smärtstillande för armen och hjälp att sadla. Vi fick stå beredda nere vid Heden. Vi hör skottlossning och att en polis är skadad. Slutligen får vi trava upp till Vasaplatsen. De kritiska ögonblicken var över. Det är klart att vi tänkte att det kanske inte hade behövt hända om vi hade varit på plats tidigare.

På lördagen hände inte lika mycket, men den dagen var ändå värst. Många mådde dåligt eftersom vi inte visste vad som skulle hända. Och de extra pengar vi skulle få kändes inte så värdefulla just då. Men när vi red hem den dagen blev vi hyllade som hjältar längs vägen. Kommenderingen var äntligen slut.

Jag fick aldrig någon debriefing, men på rytteriet var vi en sammansvetsad grupp. Därför kunde vi stötta varandra. Vi kunde älta det som hänt eftersom alla hade varit med.
Hur det gick med armen? Det tog ett år innan den blev bra. Jag har fortfarande ett ärr kvar efter stenen.”

Anders Carlsson


Då och nu: Huvudskyddsombud i Västra Götaland.

”Under kommenderingsveckan träffade vi ledningen ett antal gånger. Då förhandlade vi bland annat om det alternativa boendet, vissa fick bo på militärförläggningar och campingplatser vilket de skulle ersättas för. Vi förhandlade också fram en kompensation till personalen på två gånger 5 000 kronor.

Natten till fredagen vaknade jag med ångest och tänkte på avdelning Uniform som skulle ut helt oskyddade i skjortor, slips och lågskor. De skulle visa på det vänliga Göteborg och gå runt på stan. Jag tänkte på våldsamheterna som varit dagen innan och åkte in till polishuset och la ett skyddsombudsstopp. Tänk om de hade varit ute och mött mobben som vandaliserade stora delar av centrala Göteborg den dagen.

Under kommenderingen arbetade 2 500 poliser, många av dem hade bevakningsuppdrag. Vi fick in 479 arbetsskadeanmälningar. Men man kan nog tredubbla antalet, eftersom många anmält flera skador på samma blankett. Värst utsatta var specialfunktionerna som piketen, hundförare och rytteriet.

Inför kommenderingen var det riggat för debriefing, men då skulle avdelnings- eller gruppchefen höra av sig och säga till om det behövdes. Det gjorde att debriefingen inte nådde den stora massan eller de som kom hit från annat håll. När jag insåg det krävde jag att personalen skulle samlas för en genomgång av allt som hänt. Det ledde senare till informationsträffar om ”varför det gick snett”.

Även vi i styrelsen blev påverkade av det som hände. Vi såg våldet och pratade med medlemmar som trodde att de skulle dö. Jag har aldrig sett ett sådant hat och ursinnigt våld som det vi mötte då. Så här i efterhand inser vi att vi borde ha bett om stöd från andra förbundsområden, för att orka med.”

Erik Nord


Då: Stöd till kommenderingsledningen
Nu: Chef länsordningspolisen Västra Götaland

 ”Jag tillhörde en grupp stödpersoner under kommenderingen. Jag skötte vissa avspärrningar och tillstånd, bland annat för George Bushs besök. Alla jobbade med sina tårtbitar. Jag var helt fokuserad på mitt.

När avspärrningarna på Hvitfeldtska gymnasiet var på gång på torsdagen, fick jag uppdraget att åka dit med order till den som var ansvarig. Det gick att spärra av området, men att gå in var svårt och tog mycket längre tid än vi trodde. Vi trodde att vi skulle kunna förekomma något och kände oss tvingade att agera med de underrättelser som vi hade. När vi startade insatsen hade vi svårt att överblicka uppdragets omfattning. Jag tror att temperaturen vid Hvitfeldtska skruvades upp genom att insatsen tog lång tid att genomföra.

På fredagen brakade radiosambandet ihop så tidvis kunde vi inte leda verksamheten över radion. Jag var ute hela kvällen och dirigerade trafik och placerade ut containrar för att skärma av stadsdelar. Det var rena krigssituationen. Man hörde tjut efter hjälp på radion och kände sig maktlös. Jag fick reda på att de hade skjutit på Vasaplatsen och tänkte att nu kan vad som helst hända.
På kvällen när jag kom hem tittade jag på bilderna på tv om vad som hänt under dagen. Min elvaåring höll mig i handen och var väldigt orolig.
På lördagen byggde jag och en kollega färdigt med containrarna. Den dagen kom insatsen på Schillerska när de gripna fick ligga ute på magen i regnet. Den insatsen och den efterföljande rättsprocessen påverkade nog uppfattning om oss negativt.

Vi gick från att vara hjältar, till att bli busar som anklagades för allt som gick fel. Vi fick en förödande kritik som jag till stora delar tycker är felaktig och orättvis. Det som gör mig särskilt upprörd är när Göteborgskommittén i svepande ord talar om grundläggande strukturella problem och dåligt chefs- och ledarskap. Det var en exceptionell situation som jag hoppas vi aldrig behöver uppleva igen. Vid en sådan kan allt bli fel fast man gjort rätt, eller så blir det rätt fast man gjort fel.

Efteråt fick jag i uppdrag med en kollega att skriva polismyndighetens utvärdering av vad som hänt, för att ge vår bild. Det blev en form av kollektiv bearbetning, som jag höll på med i nästan två år. Det jag lärde mig av EU-kommenderingen var att sätta dagens bekymmer i perspektiv. Jag var helt slut efteråt. Ändå hade jag inte haft min personliga säkerhet hotad som många andra.”

Hans Lippens


Då: Chef för piketen och insatschef under kommenderingen
Nu: Chef för LKC

”På torsdagen, precis innan händelserna på Avenyn, blev jag och en kollega i en bil omringade av ett fyrtiotal svartklädda personer. De slog sönder bilen, krossade rutorna och kastade in stenar på oss. Jag hade precis lånat ut min hjälm till en ryttare som blivit av med sin, så jag kände mig väldigt oskyddad.

På fredagkvällen, under Reclaim the Streets gatufest var jag utsedd till polisinsatschef. Radiostörningarna eskalerade och allt annat accelererade. Det var 800 poliser där och vi fixade det inte. Jag som insatschef hade personer som sprang med meddelanden för att radion inte funkade och lagom tills de kom tillbaka hade allt ändrats och nya order skulle ut. Men att leda så många poliser själv går inte. Det skulle ha varit fler chefer som ledde insatsen.

Stan var i rent kaos. En av polismännen blir svårt skadad i huvudet och strax efter det blir en demonstrant skjuten. Som tur var hade vi dirigerat ambulansen närmare när upploppen började. Några timmar senare var 150 personer gripna.

På fredag natt hade jag jobbat 50 timmar i sträck. Jag lämnade över till en chef från Stockholm, men blev ombedd att vara kvar som ledningsstöd. Kom hem klockan åtta på morgonen. Efter en timme ringer telefonen och de säger att jag måste in igen. Jag hade förtroende hos dem jag lett, de krävde att jag skulle vara på plats. Det var så många rädda poliser som trodde att de skulle bli dödade – en massa rykten florerade vilket skapade en enorm psykisk press på alla inblandade poliser.
Jag var där till midnatt. Det blev väldigt lite sömn under hela veckan. Allt gick i ett, även mat och dryck var undermålig. Man blev fartblind.

Efter kommenderingen var vi alla hjältar och fick hurrarop och rosor. Några dagar senare var vi inte värda ett dugg. Då var 60 procent av våra piketpoliser och radiobilsgruppen skadade fysiskt eller psykiskt. Vi slogs för våra liv och skyddade delar av samhället med våra egna kroppar.

Det blev ingen samordnad debriefing, men jag och min ställföreträdare började själva ha samtal med vår personal. Det fanns familjer man fick ringa och säga att ”din man kommer inte att vara densamma som han som åkte hemifrån”. När jag försökte få till en organiserad debriefing sa de att vi var utbildade för sådana här händelser. Det är lätt att prioritera bort de mjuka frågorna. Det måste komma uppifrån annars tas det bort, för arbetsmiljö kostar pengar.

Flera år efter kommenderingen hade jag svårt att sova, och jag som alltid tränat kunde inte göra det på över ett år. Jag ordnade slutligen på egen hand möten med en psykolog. Det visade sig att jag hade posttraumatisk stress till följd av det som jag hade upplevt under kommenderingen, med symptom som koncentrationssvårigheter och ibland en känsla av att vara i en bubbla. Medicinen jag fick mot sömnproblemen gav minnesluckor, vilket hämmade mig i min personliga återhämtning och utveckling. Det tog drygt tre år innan det uppdagades att medicinen var en bov i dramat.

Vi är många som har men av det som hände. Inom radiobilsgruppen slutade 80 procent av personalen inom ett år och inom piketen slutade 40 procent. Jag slutade som insatschef tre månader efter Göteborg, efter en demonstration mot polisvåld. Måttet var rågat och jag kunde inte göra det längre.


Start för satsning på förändringar


Efter EU-toppmötet tillsatte regeringen den så kallade Göteborgskommittén, med uppdrag att göra en översyn av polisens arbete. Polisen fick mycket kritik, men resultatet blev att det satsades på förändringar.

En sådan var att dåvarande rikspolischef, Sten Heckscher, startade en arbetsgrupp för att ändra svensk polistaktik. Resultatet blev Nationell bastaktik. En ett koncept som samtliga poliser nu ska vara utbildade i. Det finns nu också Särskild polistaktik (SPT), som vissa grupper lär sig.

Taktiken bygger bland annat på ett kommunikativt förhållningssätt, tydlig ordergivning, enkla moment och ordning och reda. Inom SPT-konceptet har man dessutom tillgång till förstärkta fordon med ett kraftigt skalskydd, något som inte fanns 2001. Hela taktikkonceptet bygger dessutom på ett ständigt lärande och att man har nationell utvärdering varje år för att göra förbättringar.

Andra förändringar sedan 2001 är att det har satsats mycket på bland annat ledarskapsutbildning, en särskild riktad operativ chefsutbildning och ny radiokommunikation.


Nio krav och ett löfte


Efter kommenderingen gjorde Polisförbundet en enkät om hur de som varit med upplevde situationen. Enkätsvaren andades frustration, besvikelse, total förvirring och kaos. Denna enkät mynnade ut i ”nio krav och ett löfte”, förändringar som förbundet ville få till för att det som hände i Göteborg aldrig skulle återupprepas. Kraven rörde bland annat ledarskapsutbildning, utbildning i taktik för alla poliser, bättre utrustning, fungerande radiokommunikation samt stöd till drabbade och utsatta poliser.




KAOSET DAG FÖR DAG


Torsdagen den 14 juni 2001


  • Avspärrningar runt om i Göteborg.
  • USA:s president George Bush med fru anländer till Göteborg.
  • Hvitfeldtska gymnasiet, där många demonstranter bodde, spärras av efter bråk och underrättelser om vapen. 459 personer grips för våldsamt upplopp.
  • Demonstration ”Iranska kvinnor” med 10 000 deltagare genomförs fredligt.
  • Bush Not Welcome, demonstration med cirka 15 000 deltagare. Delar av demonstranterna tog sig till områdena runt Hvitfeldtska gymnasiet.
  • Våldsamt upplopp med stenkastning vid Götabergsgatan, Vasagatan, Teatergatan.

Fredagen den 15 juni


  • President Bush åker på morgonen.
  • Tillslag mot en sambandscentral på Skäpplandsgatan, som var inriktad på att hålla koll på polisen och planera upplopp.
  • Demonstration vid Götaplatsen och upplopp vid Berzeliigatan.
  • Upplopp på Kungsportsavenyn, bränder, krossade skyltfönster och våldsamheter. Två polisbussar demoleras.
  • Nätverket Göteborg 2001 har demonstration från Järntorget till Götaplatsen med efterföljande protestmöte, 25 000 demonstranter deltar.
  • Reclaim the streets gatufest på Vasaplatsen. Hotfullt läge som övergår i våldsamt upplopp. Polisradion störs ut. En demonstrant blir skjuten.

Lördagen den 16 juni

  • Göteborgsaktionen 2001:s demonstration med cirka 15 000 deltagare. Samtliga deltagande organisationer hade skrivit under ett ställningstagande om icke-våld.
  • Spontant möte på Järntorget, enligt tips skulle det vara en aktion mot polisen och folk uppmanades att ha med vapen. Torget spärrades av.
  • Polisinsats vid Schillerska gymnasiet. Polisen fick i efterhand kritik bland annat för att ha beordrat en stor mängd aktivister att ligga ner på marken i avvaktan på visitation i samband med gripande.
  • En person som stört ut polisradion och även gjort falsklarm grips i en lägenhet i Partille.


Läs mer:


Göteborg 2001, betänkande av Göteborgskommittén SOU 2002:122

Kaos- om kommenderingen i Göteborg 2001, Polisförbundet

Kaos Polismyndigheten i Västra Götaland, EU 2001-kommenderingen utvärdering 2002-03-13.