ANNONS;

ANNONS:

 
 


Så här ser Polistidningen nummer 5 ut. Den delas ut runt den 18 oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Vi måste skydda den som skyddar! 

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

I kjol och hatt i ur och skur

Publicerad 2011-06-30

Krönikan Sju dagar kvar, sedan är jag före detta polis. Innan dess har jag gjort 16 730 dagar, det vill säga 45 år och 10 månader, som polis.
Var tog den tiden vägen? Efter polisskola i Örebro och anställning i Värmland, började jag polisbanan i Kristinehamn. Olika skeden i livet gjorde att jag blev kvar här.
Skolan började jag 1965 och var färdig polis i juni 1966. År 1965 ”förstatligades” polisen och lönen var 900 kronor. Efter 10 månaders intensivkurs var man klar polis.

Antagningskraven var 165 cm längd för kvinnor och 175 cm för män. God syn, god fysik och körkort. Killar skulle ha gjort militärtjänstgöring, vilket de i regel gjorde när de var 21 år.
Jag var färdig polis när jag var 20 år. Hör härÖ jag fick inte handla på Systembolaget (21 års gräns), men jag fick agera som polis. Detta ”gladde” mina kollegor.
1966 så var kvinnliga poliser sällsynta varelser. Detta visade sig bland annat på utrustningen. Basutrustning var kavaj, kappa, kjol, sommarhatt och vinterhatt. Man fick själv fixa skor, halsduk, handskar och grå nylonskjortor samt strumpor.

På tal om skjorta, hur långa ärmar tror ni att en tjej på 165 cm har? Man fick klippa av manschetten och sy tillbaks i rätt längd.
Vintern var värst. Inga långbyxor och fy vad kalla vintrar det var på 1960-talet. En human ordningskommissarie bestämde att jag fick använda blå skidbyxor och pjäxor när det var som kallast. En tacksamhetens tanke till honom, som gjorde att jag inte frös ihjäl.
Killarna fick låna skinnjackor på vintern. Nu kommer det lustiga. Jag skulle använda en skinnjacka sydd för killar. Det går att räkna ut att jag försvann i den. I stället så fixade de en avlagd motorcykeljacka (midjemodell) som blev lagom lång.

Tjänstgöringen var fotpatrull, några timmar ute och några inne. Efter midnatt fick man åka bil. Dubbelpatrull efter klockan 18, annars enmanspatrull. Man hade bra koll på var det fanns kaffe och var man kunde ”maska” en stund. Överkonstapeln, kan jämställas med dagens vakthavande befäl, hade också koll!

Bilparken var inget att skryta med. En Volvo Duett som vi kunde använda till fyllerister, en Ford Zephyr som ”finbil” och en Volvo Amazon till trafikpolisen. Alla svart-vita. Sedan fick vi den automatväxlade ”valianten”. När man saktade ner och ”växlade” ur så var det bromsen man tryckte på. Alltså tvärnit och kollegan svor högt och satt som ett frimärke i vindrutan. Bilbälte fanns inte.

Liten som jag är, så har jag pratat mig genom livet. En a-lagare ville inte bli omhändertagen av mig om han inte fick dansa. Alltså sjöng han ”I love you, because” och vi dansade in till stationen. Jag har inte hittat någon paragraf som säger att man inte får dansa.

Från 1970-talet och framåt så har jag varit utredare, de senaste tio åren som ungdomsutredare. En period engagerade jag mig fackligt för att få kunskap om vilka skyldigheter och rättigheter jag och arbetsgivaren hade.

Nu lämnar jag över och hoppas att de yngre har förmågan att vara ödmjuka och lyhörda, och inte ägnar sig åt gissningar och egna slutsatser. Det är inte människan utan beteendet som ska kritiseras.

Kerstin Pettersson