ANNONS:

 
Polistidningen nummer 5, delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Attacken

Publicerad 2011-09-07

Attentaten i Oslo och på Utøya skakade hela samhället i grunden. Foto: Christopher Olssøn

Aktuellt Bilden på två norska poliser som bär en svårt skadad kvinna uppmärksammades i hela världen. Omkring dem råder krigsliknande förödelse, Norge har just drabbats av det ofattbara.

Norge hade dittills varit förskonat från den typ av samhällsomvälvande brott som delvis präglat ett nytt Sverige under det senaste kvartsseklet.
Detta ändrades den 22 juli 2011, en händelse som också skakade Sverige i grunden. När fotograf Christopher Olssøn visar runt på gatorna i centrala Oslo, där bråten är undanstädad men otaliga fönsterrutor fortfarande är ersatta med träskivor, är känslan overklig.

Där hade gärningsmannen ställt flyktbilen som han sedan körde mot enkelriktat med. Han observerades redan före explosionen och en första ledtråd i form av ett registreringsnummer nådde polisen. Där är sprängkratern. Här kämpade hans offer för sina liv.
Nu rör sig invånarna som vanligt, mot arbeten, på väg till lunch, för att handla. Oslo är lugnare än Stockholm och Göteborg. Och rikare – men det syns inte. Norrmännen som jag pratar med är lugna och just så kloka i sin sorg som de beskrivits i många svenska tidningar. De vill gå vidare, de vill hedra sina döda och hålla samman nationen. De vill sällan tala om gärningsmannen. Det är han inte värd, säger någon. Det borde inte publiceras bilder på honom, säger en äldre dam.

Terrordådet skulle ha resulterat i många fler döda om inte åtskilliga ovanliga omständigheter sammanfallit. Få människor befann sig på gatorna vid tidpunkten och ett underjordiskt garage sög mycket av kraften ur explosionen.
– Det var overkligt, som att plötsligt hamna på en krigsskådeplats. Samtidigt kände jag igen mig i situationen. Det påminde mycket om en olycksplats och autopiloten satte igång, jag tänkte inte så mycket, säger Simon Skarsem, en av de poliser som var först på plats efter terrordådet.
Vi sitter i ett litet rum i det centrala polishuset i Oslostadsdelen Grønland. Simon Skarsem är 30 år gammal och snart ska han på tre veckors semester. Till USA för första gången.

Simon Skarsem

– Det var en enorm provokation att klä ut sig till en av oss, säger Simon Skarsem. Foto: Christopher Olssøn

Han betonar att han mår bra och tillägger att han har fått frågan otaliga gånger. Norska polisen har ett debriefingsystem som han tycker fungerar mycket väl. Det bygger på att utbildade kollegor rycker in som samtalspartners åt poliser som har varit med om traumatiska händelser.
Men han tror också att det handlar om att han fick vara med, att han inte åkte på semester till USA en månad tidigare.
– Det är värst för kollegorna som inte var här, de som inte kunde hjälpa till. Om jag haft semester skulle jag ha åkt hem. Annars skulle jag aldrig ha kommit över det.
Men också mellan de som var där skiljer sig upplevelserna och reaktionerna åt. Simon Skarsem nämner kollegorna som stod spärrvakt och påpekar att det bland dem finns åtskilliga som säger att de önskar att de också fått göra något handfast, som att bära ut en skadad människa som han själv gjorde.

Vakterna hade order om att med varje medel stoppa personer i polisuniform som inte legitimerade sig. Det innebar en extrem psykisk anspänning att snabbt ta ställning till en situation, som i värsta fall kunde innebära verkanseld mot vad som till synes var en annan polis.
Simon Skarsem stod själv vakt under en kort period, en absurd upplevelse.

– Via radion fick jag veta att vi måste vara beredda på gärningsmän som var utklädda till poliser. Vi visste inte hur många det handlade om, varför och så vidare. Det var en enorm provokation att klä ut sig till en av oss.

Och så är det poliserna på Utøya, de som gick iland på en ö där det skett en massaker på barn och ungdomar. Bland dem finns det flera som mår dåligt. Simon Skarsem understryker att hela poliskåren lider av en otillräcklighetskänsla kopplad till Utøya. En känsla som inte har med fakta att göra. Oavsett beröm eller kritik från allmänhet och media, oavsett individuella insatser, oavsett allt så kvarstår en gnagande fråga.
– Kanske fanns det en lösning, kanske borde jag ha kastat mig i en bil och åkt dit? Sådana tankar kommer och går. Men en sak är säker, beredskapstruppen som var först på plats gjorde allt. De tänkte inte ens på den egna säkerheten.
För Simon Skarsems del börjar dramat i arresten på polishuset. Tillsammans med en kollega förhör han en snattare. Det smäller våldsamt i dörren och de två poliserna tror att någon sparkar på den utifrån.

Men där ute är det tomt. Samtidigt börjar anmälningarna om en explosion strömma in från allmänheten. Simon Skarsem förstår snabbt vad som har hänt, ett terrordåd har inträffat inte en olycka, inte en gasexplosion. Ute på gatan ser han det som han beskriver som krigsliknande förödelse. Som student tränade han terrorsituationer med sina klasskamrater. Nu befinner han sig mitt i ett verkligt och pågående terrordåd.
– Ingen träning kan förbereda. Jag såg döda människor och tänkte att det där har jag ju sett tidigare. Senare kom jag på att offren påminde om bilder på självmordsbombare. Ett föredrag om skolskjutningar som jag nyligen varit på fanns i bakhuvudet och att jag lärt mig att det brukar finnas mer än en bomb.

Rädslan för fler bomber förstärks då det över radion går ut information om att det kan finnas två odetonerade bomber i centrala Oslo. När Simon Skarsem får meddelandet är han dessutom omgiven av ett hundratal civila som är upptagna av att filma händelserna. Han letar förgäves efter pulsen på en död man. En kvinna försöker ge första hjälpen, men Simon Skarsem övertygar henne om att det inte är lönt och att hon måste sätta sig i säkerhet.

Utanför regeringsbyggnaden ser han en kvinna ligga i bråten. Hon är svårt skadad. Skarsem och hans kollega försöker lyfta henne, men kroppen är hal av blod och svår att få grepp om, en journalist hjälper till. I samband med detta blir bilderna till, ögonblicksbilderna som visar när terrorn kom till Norge. Det finns ingen ambulans i närheten och de tre måste springa långt innan de kan överlämna den skadade till sjukvårdspersonal.
I efterhand har Simon Skarsem tagit reda på vem kvinnan är. För honom är det viktigt att få veta. Känna att han gjorde något påtagligt. Nu har han fått beskedet att hon ligger i koma, svårt skadad, men vid liv.
Simon Skarsem är polis i yttre tjänst och det händer ofta att människor kommer fram och ger honom en uppmuntrande klapp på axeln.
– Det är en stor skillnad mot tidigare. Jag har också noterat hur snabbt folk återgår till vanliga liv. Redan efter någon dag skrev man på Facebook om fester, en ny bil eller hundvalp igen. Det är väl bra förmodar jag. Men konstigt.

För hans egen del har det blivit mycket uppmärksamhet under några hektiska veckor. Det är ju han som är polisen på bilden. Han som alla vill intervjua. Han ser allt annat än trött ut, men måste rimligen vara det. Men han sover gott om nätterna och säger något om att ifall detta ändras så vet han ju i alla fall vad det beror på.
– Faktum är att jag är rätt trött på att prata om otäckheter. Jag har gjort det så många gånger nu och varje gång är det som det kommer tillbaka. Jag befinner mig på den där krigsskådeplatsen igen, säger Simon Skarsem.

Ossian Grahn 

 ”Världen förändras,
också Norge”

 Norska Polisförbundet välkomnar en granskande kommission.
 ­– För oss som fackförening är det naturligtvis extremt viktigt att allt kommer fram, säger ordföranden Arne Johannessen.

Han visar in i sitt kontorsrum. Arne Johannessen är eftertänksam och behärskad. Det krävs ingen fantasi för att sätta sig in i hur hans senaste veckor har varit, eller kanske är det så att fantasin inte räcker till.
Det samma gäller för hans medlemmar. Arne Johannessen berättar att det är individuellt hur de mår, men de känner att de har stort stöd från allmänheten.
– Poliserna fick rosor, folk applåderade när de passerade, bilarna dekorerades med blommor. Något alldeles unikt som betydde mycket, säger han och fortsätter:
– Media var också återhållsamma till en början och det var nog klokt. Nu kommer kritiken och det är också bra.

Sedan beskriver han politiska och polisiära norska förhållanden. Märkliga och motsägelsefulla förhållanden. De högskoleutbildade norska poliserna, med tre års studier i bagaget, lyfts ofta fram internationellt för sin kompetens.

Samtidigt är de få. Norge hör till de europeiska länder som har minst poliskår. Till 2020 ska ytterligare 2 800 poliser utbildas och slussas ut i tjänst. Problemet är att något konstigt händer på vägen mellan Polishögskolan och arbetsplatserna. I landet där arbetslösheten bara är strukturell och det finns ett akut och konstaterat behov av fler poliser existerar märkligt nog just arbetslösa poliser.
Arne Johannessen nämner även den omtalade helikoptern, den enda norska polishelikoptern, som är fullspäckad med teknik, men inte har kapacitet att lyfta med en insatsstyrka.
– I Sverige har ni sex helikoptrar, Norge skulle ha råd med hur många som helst, men har en. Vet du varför? Det hävdas att det är för dyrt att köpa fler!

Han kallar den norska kriminaldebatten för unik och menar att den bygger på att norska politiker aldrig har betraktat kriminalitet som ett samhällshot.
– Men världen förändras, också Norge. Nu kommer det att bli debatt och jag tror inte att det finns politiskt utrymme för att blunda längre.

Ett första steg är den så kallade 22-julikommission, som den norska regeringen beslutat om. Tio experter på bland annat terror, hälsovård och rättsväsende ska analysera samhällets  agerande i samband med attentatet. Också polisen kommer att granskas.
– För oss som fackförening är det naturligtvis extremt viktigt att allt kommer fram. Min förhoppning är att vi äntligen får en bredare kriminalpolitisk debatt.
På frågan om sina personliga tankar om attentatet svarar Arne Johannessen först kortfattat:
– Det är världsunikt att en person kan ställa till så mycket djävulskap.
Han funder en stund och avslutar sedan med:
– Det bästa sa mitt treåriga barnbarn Eline: Bestefar, kan en så stygg människa bli snäll igen? På något sätt rymmer den frågan alla de andra.

Ossian Grahn

Het debatt om polisens beväpning

Polisen i Norge bär inte pistol, om det inte finns speciella skäl. Detta arbetssätt hamnar nu under lupp.

Den norska polisen hör till en av få kårer i världen som inte är generellt utrustad med skjutvapen. Tjänstepistol och förstärkningsvapen förvaras i depå och kvitteras ut om det är speciellt påkallat.

Johannes Knutsson, professor i polisforskning vid Polishögskolan i Oslo, tror att norsk polis nu står inför ett vägskäl. Eventuellt kommer attentatet att användas som argument för att lämna den unika ”obeväpnade” norska polisstrategin.
–Jag är en stark förespråkare för den nuvarande ordningen. Den som kräver allmän beväpning har ett enormt ansvar. Klockan går aldrig att vrida tillbaka.

Knutsson beskriver frågan om beväpning som mycket känsloladdad. Norska Polisförbundet är officiellt motståndare till beväpning. Samtidigt finns det starka falanger inom förbundet som vill ha generell beväpning.
Johannes Knutsson motiverar sin egen åsikt med forskningsrön som visar att antalet skjutningar blir färre om polisen inte bär vapen. Dessutom anser han att frågan om vådaskott försvunnit ur debatten.
– Men självklart behöver polisen tillgång till vapen och det har ju norska polisen via en depå. Ibland måste de användas, jag är absolut inte någon pacifist, säger han.