ANNONS:

 
 
 

Lenas ledare

"Vi ska inte ha
något A- och B-lag"

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
Aprilnumret delades ut runt 13 april. Nästa kommer nummer 3 den 15 juni.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 

Arkiv

Från Motala till Manhattan

Publicerad 2011-09-07

Ann-Marie Orler har tung chefserfarenhet. Foto: Anna Hjorth

MÖTET Arbetsrummet har utsikt över East River i New York och är tillräckligt stort för att signalera makt. Men Ann-Marie Orler, chef för FN:s polisenhet, är inte mycket för den typen av symbolik. Som svensk har hon en något mer demokratisk ledarstil än många andra inom FN.

– Jag försöker jobba på att bli mer tydlig. Jag vill få med mig alla på båten och lyssna in vad folk tycker, men ibland borde jag nog gå in tidigare och bara säga att ”så här gör vi”, säger Ann-Marie Orler.
Hon tar emot på sitt arbetsrum på trettonde våningen i stål- och glasbyggnaden ”One UN Plaza” som ligger snett emot den riktiga FN-skrapan. Den ser för tillfället mer ut att ligga i en krigsdrabbad stad, med plast som täcker fönstren en bra bit upp på huset. Renovering på gång, och personalen är utlokaliserad till andra byggnader. För Ann-Marie Orlers del innebär det dessvärre att hon och de flesta av hennes medarbetare inte sitter på samma ställe. Större delen av de runt 50 på avdelningen i New York har sin arbetsplats i ett annat hus, några kvarter härifrån. Opraktiskt och långt ifrån idealiskt ur ett ledarskapsperspektiv.
– Å andra sidan har jag 40 medarbetare i Brindisi i Italien också, så det blir ganska många videomöten.

Ann-Marie Orler om

… skillnaden mellan att jobba som länspolismästare i Västmanland och att vara hög chef inom FN:

”Här har jag inte facket att stångas med, haha! Nej, skämt åsido, här är det mycket andra hänsyn som måste tas – till exempel att medarbetare kommer från olika kulturer. Det är både en utmaning och en tjusning. Ibland är det svårare än att vara chef för en polismyndighet i Sverige, andra gånger lite enklare.”

… om sin värsta chefserfarenhet, halvåret som generalsekreterare för svenska Amnesty – hon avgick efter intern kritik, bland annat om att hon var polis och att personalen ansåg att hon inte hade kunskap om mänskliga rättigheter:

”Jag lärde mig i alla fall att alla människor inte är goda och att jag aldrig mer ska jobba i en ideell organisation. Jag trodde att människor som engagerade sig ideellt mot dödsstraff och tortyr skulle vara goda, men så var det inte per automatik. Kanske skulle jag varit tydligare från början, men jag tror nog inte att det hade hjälpt ändå.”

Som chef för polisenheten har Ann-Marie Orler inte bara det direkta chefsskapet för de sammanlagt närmare 100 poliserna och andra FN-anställda på avdelningen. Hon är också indirekt chef för de nära 15 000 poliser som tjänstgör i 16 olika fredsbevarande insatser runt om i världen, från Haiti i väster till Afghanistan i öster. Att arbetsuppgifterna sträcker sig över hela världen syns tydligt i arbetsrummet, där duken på mötesbordet kommer från Östtimor, kartan på väggen visar Sudan och en elektronisk klocka ger besked om tiden i olika städer där poliser och fredsbevarande styrkor är placerade.

– Det är lite krisigt i Sudan för tillfället, så vi ska ha en videokonferens om det senare i dag, säger Ann-Marie Orler och bekräftar att arbetsplatsen sträcker sig långt utanför Manhattan.

Samtidigt tittar en medarbetare in genom dörren och får ett snabbt svar på franska. Miljön är internationell och det är tydligt att det är långt både från uppväxtorten Motala och den senaste svenska arbetsplatsen – polishuset i Västerås.

-Den stora skillnaden mot att jobba i Sverige är att allt vi gör här är politik och får politiska konsekvenser. Som polis vill jag ju att det polisiära ska komma i första hand. Men här måste man ibland göra avkall på det, på grund av det politiska, för att det ska fungera.

Att politiken och hänsynen till den är en stundtals svår balansgång är lätt att förstå när Ann-Marie Orler förklarar att de aldrig säger nej till ett land som vill bidra till polisinsatserna. Även om det är ett land som inte direkt är känt för att respektera de mänskliga rättigheterna, som exempelvis Kina. Däremot kan det hända att det inte finns någon insats där ett visst land kan delta för tillfället.

Det är FN:s säkerhetsråd som beslutar var de fredsbevarande insatserna, och därmed även det polisiära deltagandet, ska ske. Att de sedan bemannas med poliser från flera länder, ofta mer än 30 olika nationer, är förstås ibland en svårighet. Men det kan också vara en styrka.

– Jag har fått reaktioner, bland annat från Kosovo, där FN var med och byggde upp poliskåren efter kriget, om att det var väldigt bra att det var så många länder representerade. Då kunde de välja det bästa från olika håll och göra det till sitt eget. Och det är oerhört viktigt, för meningen är ju att landet ska stå på egna ben när FN lämnar.

 

ann-marie Orler 

Ålder: 50 år.

Familj: Gift med Jorma. Två barn, Martin, 23 år, som jobbar som bilförsäljare och Beatrice, 25, år som pluggar till operasångerska.

Bor: I lägenhet på Manhattan i New York. Samt i Vällingby i Stockholm.

Uppväxt: I Motala. Har ett sommarställe i närheten.

Utbildning: Jur kand, polischefsutbildning.

Karriär i urval: Första chefsjobbet var som vikarierande polisintendent i Norrtälje, enhetschef på RPS, generalsekreterare för svenska Amnesty, länspolismästare i Västmanland, chef för FN:s polisstyrka.

Intressen: Ganska vanliga – musik, sport (tränar ganska mycket själv och tittar gärna på exempelvis ishockey och tennis), trädgårdsarbete (inte förtjust i att rensa ogräs men älskar att plocka sallad direkt från landet).

Senast lästa bok:  Married to a beduin  av Marguerite van Geldermalsen
Film: ”Midnight in Paris”
Lyssnar på: Helst pop, favoriter just nu Bruno Mars.

Tumme upp: Ett sent kvällsdopp i solnedgången i min favoritsjö på landet.
Tumme ner: Jantelagen.

En annan viktig uppgift för Ann-Marie Orler och hennes medarbetare är att få in fler kvinnor som FN-poliser. Målsättningen är att 20 procent av de deltagande poliserna ska vara kvinnor 2014. För närvarande är siffran knappt tio procent, för tre år sedan var andelen bara sju procent. Ann-Marie Orler har drivit frågan de senaste tre åren, sedan hon blev biträdande polisrådgivare i FN.

Att hon är engagerad i det hon gör märks, inte minst på att hon pratar fruktansvärt snabbt. Engagemanget och arbetsuppgifterna gör att arbetsdagarna   blir långa, inte sällan tolv timmar, och lunchen intas ofta vid skrivbordet. Den här dagen har hon med sig en sallad i matlådan.
– Men det är ändå lite lugnare så här års, så i morse hann jag med ett spinningpass innan jag gick till jobbet.

Vi återgår till att diskutera vikten av att det är många kvinnor bland FN-poliserna.
Förutom att det enligt Ann-Marie Orler aldrig är bra med enkönade arbetsplatser, finns det både polisiära och humanitära skäl till att man vill ha in fler kvinnor.
– De områden där FN-styrkorna är stationerade är ju kris- och krigsområden. Många gånger har kvinnor och barn blivit utsatta för systematiska övergrepp, ofta av män i uniform. Då är det svårt att få dem att lita på andra män i uniform, därför behöver vi kvinnor i insatserna.

Ann-Marie Orler nämner också att det är positivt med kvinnliga förebilder, som visar att polisyrket är öppet och en möjlighet även för kvinnor.
– Som i Liberia. Där hade vi en hel grupp med bara kvinnliga poliser från Indien – efter det ökade antalet kvinnor på polisutbildningen dramatiskt. Dessutom tycker jag att det är viktigt att vi visar att kvinnor inte bara är offer, vi kan också stå för säkerhet.

Bland de svenska poliser som åker på FN-uppdrag är andelen kvinnor fortfarande liten – drygt en fjärdedel. Annars har svenska poliser gott rykte. Men det är något man måste vara rädd om, säger Ann-Marie Orler.
-Många lever i tron att vi har ett så gott rykte, och lutar sig kanske lite tillbaka. Men vi måste värna om det, för det kommer inte per automatik. Det är viktigt att vi skickar rätt personer som gör en bra insats, och inte bara åker iväg för att tjäna pengar.
Hon säger också att FN ställer högre krav i dag än tidigare, både på kompetens och på uppträdande. Apropå att det kommit fram att även svenskar har köpt sex när de har varit på utlandsuppdrag, säger hon att FN har absolut nolltolerans på det området.
– Den som gör något sådant blir hemskickad och får aldrig mer göra FN-tjänst. Där är FN väldigt tydligt, men det kan förstås ta tid innan det kommer fram. Bland annat för att det är sådant som sker på alla nivåer, även bland chefer, säger hon.

Man hinner prata om mycket på en timme, vilket är den tid som Polistidningen har fått i Ann-Marie Orlers tajta schema. Särskilt för den som pratar snabbt. Men efter en snabb fotografering i solskenet på första avenyn måste hon ovillkorligen rusa vidare.
– Det är snart dags för den där videokonferensen. Vi måste försöka lösa krisen i Sudan, säger hon med ett snett leende.