Polistidningen nummer 4  når brevlådan 25-27 juni
 
 
 
 

Arkiv

 

Foto: Brad Klodowski

”Vi kan omöjligt avgöra om en student med vapen är the good guy”

Publicerad 2011-10-19

Reportage  

Ta varningssignaler på allvar. Se till att studenter som mår dåligt uppmärksammas och får hjälp. Det är det mest effektiva sättet att förhindra våld i universitetsmiljö, enligt amerikanska forskare, poliser och FBI. På så sätt går det förhoppningsvis att undvika att tragedier som skolmassakrerna i Colombine, Virginia Tech och finska Jokkela upprepas.

Text: Anna Hjorth Foto: Brad Klodowski

Morgonen den 16:e april 2007 packade studenten Seung-Hui Cho, 23 år, sin ryggsäck. Han lade ner två halvautomatiska pistoler, kedjor och mängder av ammunition. Strax efter klockan sju kom den första rapporten om skottlossning inne på universitetsområdet på Virginia Tech. Två studenter hade mördats i sin studentkorridor.

- Sedan tror vi att Cho gick hem till sitt studentrum som låg där borta, säger Gene Deisinger, biträdande polischef och säkerhetsansvarig på Virginia Tech, och pekar mot en annan stenbyggnad.

Gene Deisinger är en bra berättare och han går noggrannt igenom skeendet, när Polistidningen möter honom på Virginia Tech i den lilla staden Blacksburg i  Virginia, fyra år efter världens värsta skolmassaker. Man vet mycket om vad som hände den morgonen, men inte alla detaljer. Den enda som skulle kunna berätta, Cho själv, tog livet av sig några timmar senare. Då hade han skjutit ihjäl 27 studenter och fem lärare.
- Vi vet att han loggade in på sin dator och att han tog ut hårddisken. Vi tror att han cyklade ner mot dammen där, innan han fortsatte till postkontoret precis utanför campus. Hårddisken har inte hittats, trots att polisen har dykt och draggat efter den, fortsätter Gene Deisinger.
Efter att ha postat ett brev med  bilder och en videoinspelning med sig själv till nyhetskanalen NBC tog sig Cho till en av universitetsområdets centrala byggnader – Norris Hall. Den är fyra våningar hög och har tjocka kalkstensvägggar. Där inne pågick det lektioner, bland annat i tyska. Efter att ha satt kedjor runt handtagen på insidan av de massiva trädörrarna, vid alla tre utgångarna, gick han upp till andra våningen.

Gene Deisinger fotograferad av Brad Klodowski

Gene Deisinger har en bakgrund som psykolog. Foto: Brad Klodowski

- Där, vid drickfontänen, ställde han ifrån sig ryggsäcken, säger Gene Deisinger.
Exakt i vilken ordning allt hände vet man inte, även om det finns många överlevande som har vittnat, men Cho sköt sig själv i huvudet mindre än en kvart efter att han hade kedjat igen dörrarna. 25 studenter och fem lärare som var i Norris Hall var också döda och många var skadade.
- Det tog mindre än nio minuter för den första polispatrullen att komma på plats, och snart var det poliser överallt. Men det är klart att nio minuter är lång tid för någon som är skadad eller precis har undgått att bli skjuten, konstaterar Gene Deisinger.Efter tragedin har Virginia Tech noggrannt utvärderat vad man kan göra för att förhindra att något liknande ska hända igen. En del i det arbetet är Gene Deisinger själv. Han anställdes knappt två år efter skjutningen, med ett särskilt uppdrag – att leda säkerhetsarbetet och ansvara för riskbedömningarna på universitetet.
Att samla in och sammanställa information från olika källor är en viktig del i det förebyggande arbetet. Gene Deisinger tydliggör det genom att visa upp ett A4-papper med text och en massa pilar som spretar helt ostrukturerat åt alla håll.
- Det här är ett slags flödesschema över den information som fanns om Cho innan massakern. I efterhand ser man att det fanns vissa varningssignaler, men ingen samordning eller analys. I dag är arbetet strukturerat på ett helt annat sätt. Riskbedömningsteamet har till uppgift att föra information och signaler om att studenter mår dåligt vidare, i första hand till en koordinator. På så sätt upptäcks mönster och det går att hjälpa och stötta studenter som mår dåligt eller börjar bete sig på avvikande sätt.
- Det handlar om att hjälpa, inte straffa, det är oerhört viktigt och en stor skillnad. Om vi till exempel skulle stänga av studenter för att de beter sig avvikande eller verkar aggressiva så tappar vi ju helt kontrollen och inblicken i vad som händer, förklarar Gene Deisinger.

Liknande metoder används även på andra universitet och på många skolor i USA.
Professor Dewey Cornell på University of Virginia har utarbetat en modell för riskbedömningar i skolmiljö och har utbildat hundratals lärare och annan skolpersonal. Precis som Gene Deisinger på Virginia Tech betonar han vikten av ett proaktivt arbete.
-You can´t stop the gunman when he is at your door, säger professor Cornell retoriskt när jag intervjuar honom i arbetsrummet på det anrika universitetet. Han har forskat och arbetat med våld bland unga sedan 1980-talet och är övertygad om att det enda sättet att stoppa allvarligt våld är att gripa in tidigt. Det handlar om att vara uppmärksam och arbeta aktivt mot exempelvis mobbning, depressioner och självmordshot.
- Det gäller att utreda de hot som förekommer och lösa problemen innan de blir för stora. Dewey Cornell berättar att många skolor och universitet blev tagna på sängen och – förstås – skrämda av skjutningarna på Colombine och Virginia Tech. Det ledde bland annat till en utbredning av så kallade nolltolerans-metoder. Han berättar att det finns exempel där elever blivit avstängda och tvingats att sluta efter att ha haft med sig vattenpistoler till skolan.
- Det är förstås ett enkelt sätt för skolledningen att visa handlingskraft. Det sänder ett väldigt tydligt budskap till eleverna att det gäller att sköta sig. Men det har en stor nackdel – det skapar en tystnadskultur. Ingen vågar berätta att han eller hon är orolig för en kompis, om det finns en risk att kompisen blir utslängd från skolan!

Han och hans kollegor har i stället utvecklat riktlinjer för skolorna, för att skilja svåra hot från mindre allvarliga. Han berättar att det finns många exempel där skolor och universitet har upptäckt seriösa hot genom att arbeta med hot- och riskbedömningar. Genom att vara öppna för att ta emot information har de kunnat göra en bedömning och avstyra planerna. I skolor som  använder nolltolerans är risken i stället stor att ingen får kännedom om hoten innan det är för sent.

I en nation som USA, där vapenlobbyn verkar starkare och mer aktiv än någonsin, går det inte att komma ifrån frågan om det är tillgången till vapen som skapar gärningsmännen bakom skolmassakrerna. I delstaten Virginia, där jag gör intervjuerna, förs en intensiv debatt om huruvida studenter ska tillåtas bära vapen inne på universiteten. Förespråkarna menar att det skulle kunna stoppa massakrer, eftersom elever och lärare skulle kunna försvara sig. Något som både Dewey Cornell och Gene Deisinger avfärdar.
- Skolskjutningar är för det första inte kopplade till tillgången på vapen. Däremot är det förstås så att konsekvenserna blir allvarligare om gärningsmannen har ett skjutvapen. Men man ska inte tro att det blir en säkrare miljö på universiteten om det blir tillåtet att bära vapen där. Tvärtom, studenterna hamnar i konflikter, blir fulla eller ska skämta och då skapas det en farligare miljö om det finns vapen. Men för många här i USA är det nästan som religion att tro att vapen gör tillvaron säkrare, säger Dewey Cornell.
- Som polis är jag starkt emot att studenter skulle få bära vapen på universiteten, säger Gene Deisinger och fortsätter: – Om vi ska göra ett ingripande och ser en student med vapen så kan vi omöjligt avgöra om han är ”the good guy” eller inte. En beväpnad person är alltid ett hot.

Vid massakern på Virginia Tech var polisen på plats snabbt. Framförallt på grund av att det just den dagen pågick en övning där både universitets egen poliskår och en insatsstyrka från polisen i Blacksburg deltog. Det räddade liv, säger Gene Deisinger och berättar hur poliserna snabbt kunde föra ut sårade personer till ambulanserna som väntade utanför. När en skjutning väl inträffar så är det just tiden som är den viktigaste aspekten för att rädda liv. Att polis och räddningspersonal snabbt finns på plats för att gripa in mot gärningsman och ta hand om sårade. Men också att skolan är snabb med att gå ut med information. Men de snabba reaktionerna måste ske balanserat, det är inte bra om det går ut larm eller körs med blåljus i onödan.
- Klimatet här har förändrats sedan massakern. Å ena sidan har de flesta studenter som gick här då tagit sin examen, men alla vet vad som hände och det är många av lärarna som är kvar. Om vi gör en utryckning med blåljus här inne på området sprids det snabbt en känsla av oro och osäkerhet. Det är begripligt, men vi måste förstås göra vårt jobb. Gene Deisinger berättar att universitet har blivit hotat flera gånger efter skjutningen, ett par gånger har det uppfattats som allvarligt menade hot. Det har till exempel kommit mejl med Chos namn som avsändare och det har förekommit hot på Facebook och Youtube. När det dyker upp hot blir många oroliga och vill att universitetsområdet ska stängas.

Bland dagens studenter på Virginia Tech verkar inställningen ändå vara ganska avslappnad. Brad Klodowski, 20, studerar sedan ett år till dataingenjör och gillar tillvaron på universitetet och i småstaden Blacksburg. Han och hans kompisar tänker inte särskilt mycket på det som hände 2004, trots att namnet Virginia Tech är så starkt förknippat med just massakern.
-Vi fick information från polisen vad vi skulle göra om vi såg något misstänkt, men det var under introduktionsveckan så det försvann lite i allt annat som var nytt, berättar Brad över en Starbuckskaffe.
- Men jag känner mig säker här, det känns som att man har koll och är mer medveten om risker här än på andra skolor. Antagligen för att man varit med om en tragedi en gång.

En dryg månad efter mitt besök på Virginia Tech kan jag läsa i tidningen att en beväpnad man ska ha setts röra sig inne på universitet och att studenterna har uppmanats via sms och internet att hålla sig inomhus. Via mejl berättar Brad Klodowski att han fick varningen innan han hade hunnit ta sig till universitetet.
– Jag hade inga lektioner förrän senare, så jag stannade kvar hemma bara. Det var fullt av poliser på universitetet hela dagen och alla lektioner ställdes in. Men de fick aldrig tag på någon misstänkt och det hände egentligen inget mer.

Foto: Brad Klodowski

 

FBI: Omöjligt att göra checklista

Genom att analysera allt dödligt våld som har skett i amerikansk universitetsmiljö de senaste 100 åren har FBI en ganska klar bild av vad som förenar de olika fallen. Nu ska man gå vidare och titta djupare på de som man klassat som massakrer eller massmord.

skolskjutningar

FBI har granskat alla skolskjutningar i USA de senaste 100 åren. Det rör sig om totalt 272 rapporterade fall.
De flesta har skett från 1990 och framåt.
När forskarna studerar skolskjutningar intresserar de sig även för annat grovt våld, som knivskärningar och attacker med yxor. De menar att mekanismerna bakom är desamma.

-Det är angelägen information som kommer att bli ett oerhört viktigt redskap för alla som arbetar med att försöka förutse och förhindra den här typen av dödligt våld, säger SSA (Supervisory Special Agent) Andre Simons på FBI.

Han arbetar på avdelningen för beteendeanalys och har sitt kontor i en anonym byggnad i ett industriområde i närheten av FBI:s akademi i Quantico, Virginia. I väntrummet utanför tittar både president Obama och FBI:s chef stelt och allvarligt på besökande journalister och andra som får komma in. Efter att ha varit en av författarna till en rapport om massakern på Virginia Tech 2007 är agent Simons väl insatt i frågan. Den var första steget i strävan mot en gemensam modell för att förhindra den typen av händelser. Nu arbetar han vidare tillsammans med bland andra utbildningsdepartementet för att, mer i detalj, analysera de faktorer som förenar massakrerna.
- Men det går inte att förutsäga vem som blir en massmördare. Det kan ingen göra. Men det finns ofta varningssignaler, som man måste ta på allvar. Däremot går det inte att göra någon checklista – man måste se varje fall individuellt och i sitt eget sammanhang.

Massakern på Virginia Tech blev en brutal väckarklocka för många universitet i USA, menar Andre Simons. Många började fundera på hur – eller ens om – de var förberedda på att bemöta eller förhindra liknande tragedier. På flera håll utarbetades handlingsplaner och olika delstater har använt olika strategier. FBI rekommenderar att universitet och skolor arbetar med systematiska riskbedömningar. Samtidigt säger agent Simons diplomatiskt att det är FBI:s plikt att hjälpa och stötta alla som vill förhindra skolskjutningar, oavsett vilken metod de använder.

Var ansvaret ligger för att förebygga dödligt våld på de amerikanska universiteten är oklart. Andre Simons menar att det är ett av de stora problemen – de som studerar är oftast myndiga, vilket gör att föräldrarna inte längre har något ansvar eller kanske inte ens insyn i studenternas liv; polisen har ofta inte tillgång till all information som de skulle behöva för att kunna agera i ett tidigt skede; och personalen på universitetet känner inte alla studenter och vet kanske inte heller vart de ska rapportera om någon har ett avvikande beteende. I det perspektivet är ett systematiskt arbete, med  riskbedömningsteam med både polis, universitetspersonal och psykologer ett viktigt instrument.
- Även om det inte finns ett fungerande team, så är kommunikationen oerhört viktig. Polis och andra måste dela med sig, och vara öppen för att ta in information. Man måste se till att ha fungerande kanaler, så att studenter vet vart de ska vända sig om de är oroade för sin studiekamrat, till exempel.

Och det är just risken att informationen inte kommer fram till dem med möjlighet att hjälpa en potentiellt våldsam eller farlig student som är en av de största utmaningarna inför framtiden, enligt Andre Simons.
- Som vän eller familj till någon vill du aldrig tro att han eller hon verkligen skulle göra något så allvarligt. Och därför rapporterar du inte. Men det ger en falsk känsla av trygghet och det måste vi komma bort i från.

Ny utbildning på gång i Sverige

I Sverige har frågan om skolskjutningar halkat ner på dagordningen. Men efter sommarens massaker i Norge har frågan om hur man ska stoppa pågående dödligt våld aktualiserats.

Trots att bakgrunden till skolskjutningar skiljer sig markant från terrordåden på Utöya och i Oslo finns det likheter. Särskilt när det handlar om den akuta polisinsatsen. Det handlar om att stoppa ett pågående dödligt våld.
– Historiskt sett har vi i Sverige haft händelser i helt andra miljöer än skolor, som till exempel Mattias Flink i Falun och skjutningarna på Stureplan 1994. Därför ansåg vi att det vore fel att begränsa taktik och utbildning till just skolmiljöer, säger Martin Lundin som är poliskommissarie och handläggare på polisavdelningen på RPS.

Martin Lundin och flera andra som Polistidningen pratat med menar att det är viktigt att alla poliser ska ha kompetens och vara förberedda för att kunna ingripa mot ett pågående dödligt våld. Erfarenheterna visar att det ytterst sällan går att vänta på specialstyrkor som piketen eller nationella insatsstyrkan. Det skulle ta alldeles för lång tid och därmed riskera ännu fler människoliv. Efter många turer har nu RPS och Polishögskolan tagit fram en ny utbildning för landets instruktörer, för att på så sätt få en mer enhetlig utbildning i exempelvis konflikthantering och vapenanvändning i polismyndigheterna. Alla poliser i yttre tjänst ska få tolv dagars vidareutbildning uppdelat på två år för att bättre kunna hantera den här typen av akuta våldssituationer. Hur det blir därefter är inte helt klart, men frågan utreds.
– Syftet är att vi ska ha en grundläggande kompetensnivå i hela Sverige. Sedan kan vi inte detaljstyra hur de olika myndigheterna gör, men på det här sättet blir det tydligare vilken mängd vidareutbildning alla poliser ska få och instruktörerna arbetar också på ett enhetligt sätt, säger Martin Lundin.

Samtidigt görs det insatser lokalt i polismyndigheterna. I Stockholm planerar man till exempel en utbildning tillsammans med skolorna i kommunen, delvis enligt den riskbedömningsmodell som professor Dewey Cornell i Virginia har utarbetat. Och i Västra Götaland bjöd man i våras in den finländske forskaren Juha Järvelin som har arbetat med trauma hos polis och anhöriga efter massakern i Jokela i Finland 2007. På andra håll har polismyndigheterna haft utbildning i mental förberedelse för liknande situationer.