Polistidningen nummer 4  når brevlådan 25-27 juni. Nummer 5 kommer kring 11 september.
 
 
 

nya artiklar

 

Arkiv

 
 

Språket är inget definitivt hinder, men underlättar inte. - Faktum är att vi förstår stockholmska och norrländska bättre än skånska, den är lite grötig, säger Jacob Aasted. Foto: David Bergström

Grannsamverkan

Publicerad 2012-03-27

Reportage

Den gemensamma svensk-danska ”fellespatrulleringen” i Öresundsregionen har uppmärksammats i hela Europa. Polistidningen följde med i bilen en blåsig skånsk vinterdag.                                                                                            

fellespatrullering  

• Den 6 oktober 1999 tecknade Sveriges dåvarande justitieminister Laila Freivalds avtal med sin danska motsvarighet.

• Syftet var att ett lokalt Öresundsavtal skulle underlätta för det svensk-danska polissamarbetet.

• Ursprungligen utgick fellespatrullerna dagligen. Nu sker det ett par gånger i månaden.

Länderna i Norden och inom EU har samarbetat polisiärt under lång tid. Det har för det mesta rört sig om informationsutbyte och bistånd vid brottsbekämpning. Men operativa insatser i grannländer har i princip begränsats till vad Schengensamarbetet medger i form av övervakning och efterföljande.

I Skåne har emellertid polisen sedan länge arbetat nära de danska kollegorna. Fellespatrulleringen är ett begrepp här. Danska och svenska poliser drar nytta av varandras specialkunskaper och patrullerar Malmö, bron och Köpenhamn i gemensam bil.
Kommissarie Kennie Kullander var med från början. Den 2 juli 2000 rullade han över den nybyggda Öresundsbron tillsammans med en dansk kollega – den första fellespatrulleringen var ett faktum.
– Det var en speciell känsla. Alla vet inte vilken uppmärksamhet vi har fått genom åren. Det har kommit studiebesök från hela Europa, säger Kennie Kullander.

På frågan om det inte har funnits problem, kolliderande arbetsmetoder och kulturer, har Kullander först inget svar. Han funderar och efter ett tag drar han sig till minnes en polis från Norrland som hade extremt svårt att förstå danska. Men danskarna förstod honom, så det ordnade sig hyfsat. För tio år sedan skilde sig också inställningen till alkohol åt, men det var då.
– Det har gått snabbt, nu har vi samma policy. Men då kunde man åka in till utredarna på stationen i Tornby och få frukost (danska och skånska för lunch) med vin. Det funkade ju inte för en svensk konstapel.

Omid Ghamari är gruppchef för trafikenheten, närpolisområde söder i Malmö. Området består av stationerna i Limhamn, Bunkeflo och Fosie. Den sistnämnda är sedan sju år ansvarig för fellespatrulleringen.
Att upprätthålla den allmänna ordningen och avvärja hot mot säkerheten i de båda grannländerna – så lyder arbetsbeskrivningen. Svenskarna kan genom den särreglering som gäller för polisiärt samarbete i Öresundsregionen köra två och en halv mil in på danskt territorium i samband med efterföljande. Danskarna har, i den mån de önskar, möjlighet att följa efter till Treriksröset i nordligaste Sverige. Skillnaden i befogenhet har historiska förklaringar. Om danska myndigheter ger svenska poliser lov att färdas söderut måste också tyska poliser, av artighetsskäl, få tillstånd att vistas på dansk mark i motsvarande mån. Fortfarande, snart sju decennier efter andra världskrigets slut, är det omöjligt. Tyska uniformer, oavsett samtycket och fredliga förhållanden, uppfattas som en provokation i stora delar av det en gång ockuperade Danmark.

Ursprungligen kommer Omid Ghamari från Linköping. Nu känner han sig hemma i Malmö.
– Det händer mycket här, men det innebär också att jag kan utvecklas som polis. Jag trivs.
En bil forsar förbi utan tillstymmelse till ögontjärneri. Några hundra meter därifrån finns betalstationen innan brofästet. Omid Ghamari nämner för första gången under dagen fenomenet med hemmablindhet kopplad till poliser. Den stressade pendlaren som i otillåten hastighet, på väg över bron, kör förbi en svensk polisbil förstår inte att han kan stoppas också på dansk mark.
– De blir väldigt förvånade när vi vinkar in dem på andra sidan, men vi har ju den möjligheten, säger han.

På väg över Öresundsbron i skånsk snålblåst och morgondimma. För den som sett samproduktionen ”Bron”, en polisserie med rötterna både i Sverige och Danmark, är miljön välbekant.
När vi åker förbi Saltholm – en låglänt landplätt med en kvarvarande trägen lantbrukare – säger Omid Ghamari:
– En sak som är tydlig är att vi är lika varandra. Det är mycket som förenar dansk och svensk polis.
Han påpekar att det ändå finns skillnader. Danskarna har i en mening större handlingsutrymme än svenskarna. Ett omskrivet exempel på detta är avvisteringszonerna som aktualiserades 2009 under klimatmötet i Köpenhamn. Med snabb lagstiftning fick dansk polis möjlighet att hålla kvar personer som befann sig inom ett avgränsat område, något som inte skulle vara möjligt i Sverige.
– De har mer befogenhet på plats än vi, så hade jag velat beskriva det.

Bron övergår i tunnel. Hastigheten är generellt lägre än tidigare på grund av de övervakningskameror som numera lär vara igång. Enligt Omid Ghamari är det oklart om så verkligen är fallet, om kamerorna ens har installerats. Men ryktet har spridit sig och det räcker för att dämpa hastigheten.

Amager. Den danska samarbetesstationen. Polisassistent Jacob Aasted hälsar välkommen. Det finns många fördomar om hur danskarna är och hur svenskarna är. Det mesta stämmer inte. Men ändå existerar skillnader. Det känns som om det rör sig mer folk i korridorerna än det gör i svenska polishus. Som om tempot, liksom ljudnivån, är lite högre. Men det är en ytterst subjektiv iakttagelse.
Kommissarie Jörgen Flintholm presenterar sig. Han är nära pensionen och var en av de danska poliser som var med då fellespatrulleringen introducerades.
– Vi var på plats när den sista brodelen lades. Bron är det enda danska byggprojekt som någonsin har hållit budgeten, säger han.
Som svar på frågan vad som är den största skillnaden mellan dansk och svensk polis svarar Jörgen Flintholm:
– Nato, och fortsätter:
– Dansk polis har ju inga egna helikoptrar och båtar, vi lånar av militären. Svensk polis måste ha eget, säger han.

Flintholm konstaterar sedan att det danska samhället präglas av landets offensiva utrikespolitik. Danska soldater åker till världens krigsskådeplatser, en del av dem kommer inte hem levande. Terrorhotet vilar tyngre över Danmark än över Sverige och myndighetsrepresentanter, inte minst polisen, påverkas.
Han nämner återigen fellespatrulleringarna. Hans egen baby förvisso men entusiasmen går inte att ta fel på när han säger:
– Projektet har uppmärksammats i hela Europa och vi har fått efterföljare.

Vi går ut på parkeringsplatsen och letar bil. En danskmålad Wolksvagen eller en svensk Volvo … Valet är enkelt.
– Ni har bättre fordon, det är ingen hemlighet, säger Jacob Aasted med ett skratt.
En dansk polis som kliver ur en svensk bil, och vice versa, komplicerar ofta tillvaron för lagöverträdare i Öresundsregionen. Den vanliga medborgaren betraktar ofta inte utländska poliser som myndighetspersoner. Dessutom finns det skillnader i lagstiftningen. Omid Ghamari nämner det internationellt gångbara uppsträckta långfingret. I Danmark är det brottsligt att visa det för en polis. I Sverige är samma gest lättare att komma undan med.
– Det händer ju att vi är över sundet och någon sträcker upp fingret utan att fatta att vi har dansk polis med. Det kan bli ganska dyrt, säger, Omid Ghamari.

Han kör tillbaka över bron. Radion knastrar. Någon har sett en man blotta sig på en skola, men uppgifterna är vaga och förmodligen rör det sig om en okynnesanmälan. Vid nästa stopp kontrollerar poliserna ett ödehus där det enligt uppgift bor husockupanter.
– En situation som vi är ganska vana vid i Köpenhamn, säger Jacob Aasted.
Men inga människor syns på platsen. Villatomten är stökig, men huset verkar inte vara obebott. Ytterligare en polisbil anländer, poliserna hälsar på den danska kollegan. Eventuellt bor det konstnärer här? föreslår någon skämtsamt.

Den dansk-svenska sampatrulleringen kryssar vidare. Omid Ghamari guidar: Västra hamnen, nya fina centralstationen, sedan ruffigare områden. Jacob Aasted bär inte skyddsväst, något som är en självklarhet för Omid Ghamari.
– Vi som är lite yngre har det i ryggmärgen, säger han och ser bekymrad ut.
Senare återkommer han till temat och beskriver hur det känns att arbeta i en drabbad stad. Oron. Någon gång, ganska snart, konstaterar han, bli en polis måltavla för besinningslöst våld.
– Vi är på helspänn, så är det. Det känns i luften att det kommer att hända något.

Han får rätt. Några veckor senare skjuts en 48-årig man till döds i centrala Malmö, det sjätte offret för skjutvapen under två månader i rikets tredje stad. Några timmar därefter detonerar en kraftfull dynamitladdning vid polisstationen i Fosie där Omid Ghamari arbetar.
– Det rör sig om ett dåd mot polisen, inget annat, fastslår närpolischef Erik Jansåker.

 

Mer gränslöshet på gång i Norden 

Samarbete med grannländer kan på sikt komma att lösa polisens bemanningsproblem i glesbygd. I Jämtland hoppas polisen på en svensk stationering i Norge, medan Polisförbundet tycker att frågan ska utredas mer.

utrett

• ”Utökat polissamarbete i Norden och EU” (SOU 2011:25) beställdes av regeringen 2009.

• Utredarna har bland annat behandlat situationen då svensk polis jobbar utomlands och vad som bör gälla när svenska myndigheter begär hjälp av utländsk polis.

• Remissinstanserna har nu sagt sitt och utredningen finns åter hos justitiedepartementet. Besked kommer tidigast efter sommaren.

Ett förslag om hur internationellt polissamarbete bör organiseras behandlas för närvarande av justitiedepartementet. Om förslaget går igenom kommer bland annat den omdiskuterade möjligheten att utländsk polis jobbar i Sverige – och omvänt – att bli verklighet.

För närvarande ger bland annat Schengenöverenskommelsen polisen viss möjlighet att arbeta gränsöverskridande. Men i princip krävs det att poliser är involverade i ett pågående uppdrag och till exempel följer efter ett fordon över en nationsgräns.
– Men vi utgår från att vi snart kan arbeta tillsammans med norsk polis utan pågående uppdrag, mer som en normal rutin, säger Håkan Modin, operativ chef för polisen i Jämtland.

Han nämner den nedlagda polisstationen i Gäddede som Polistidningen skrivit om tidigare. Två mil därifrån finns en välfungerande polisstation i norska Norli. Håkan Modin hoppas att ett par svenska poliser ska stationeras där permanent inom en inte alltför avlägsen framtid.
– Sådana lösningar skulle betyda mycket positivt på många orter i glesbygden nära landsgränserna, säger Modin och fortsätter:
– Menar vi allvar med det trygghetsskapande arbetet är det detta som gäller. Folk bryr sig inte om ifall det står ”polis” eller ”politi” på bilen bara det sitter poliser i den. Och de brottsaktiva struntar definitivt i landsgränser.

Men det finns praktiska och lagtekniska problem som måste lösas. Håkan Modin nämner frågan om tjänstevapen. Medan en svensk polis i yttre tjänst är skyldig att bära pistol förvaras hans eller hennes norska kollegas vapen inlåst i väntan på order från högre befäl. Regelverket är fundamentalt olika i de båda grannländerna. Men redan i dag finns det norsk lagstiftning som öppnar för svensk polis.
– En polischef i Norge kan i princip överlåta fulla befogenheter på en svensk polis. Jag tror att de legala problemen går att lösa med lite god vilja, säger Håkan Modin.

Polisförbundet är en av remissinstanserna som fått tycka till om förslaget.
– Vi ser fördelar med ett utökat samarbete vad gäller lagar och metoder. Men att poliser skulle få rätt till myndighetsutövning mot medborgare i grannländerna ställer vi oss tveksamma till, säger Lena Nitz, ordförande för Polisförbundet.
Hon tillägger:
– Det kan gå ut över förtroendet för poliser.

Arbetsmiljön är en fråga som hon inte tycker belyses tillräckligt. I utredningen nämns att den är likvärdig i de aktuella länderna.
– Man kan inte bara förutsätta det. Vi vill att frågan utreds bättre, säger Lena Nitz.