Polistidningen nummer 5 gavs ut 11 september. Nästa nummer når brevlådorna runt 30 oktober.
 
 
 
 

Arkiv

 
 

Aspiranterna – Tre år senare

Publicerad 2012-06-28

Aktuellt För tre år sedan gjorde de sina första arbetspass i polisuniformen. Då var de aspiranter i Kristinehamn och Filipstad och del i en av de största kullarna någonsin. Polistidningen sökte upp dem igen för att ta reda på hur det gick– blev yrket som de tänkt sig?

aspiranterna

Magnus Högberg, 26 år
Då: Aspirant i Kristinehamn
Utbildad i Stockholm.
Nu: Ordningspolis i Kristinehamn. Ingår i den nationella mängd- och seriebrottsstyrkan.
Bor: Karlskoga
Familj: Sambo

Olof Bjurström, 27 år
Då: Aspirant i Kristinehamn.
Utbildad i Stockholm.
Nu: Ordningspolis i Kristinehamn. Vikarierande yttre befäl.
Bor: KarlstadFamilj: Sambo och en dotter på ett år.

Tia Eriksson Jylhä, 28 år
Då: Aspirant i Kristinehamn. Utbildad på distans i Värmland.
Nu: Ordningspolis i Karlstad
Bor: Karlstad
Familj: Gift och en dotter på drygt ett år.

Jonas Gullberg, 31 år
Då: Aspirant i Kristinehamn.
Utbildad på distans i Värmland.
Nu: Jobbar på LKC i Karlstad.
Bor: Kristinehamn
Familj: Sambo och en dotter på snart tre år, ett barn till på väg.

Erik Sjöbom, 29 år
Då: Aspirant i Filipstad.
Utbildad i Umeå.
Nu: Ordningspolis vid gränspolisen på Arlanda flygplats.
Bor: Upplands Väsby
Familj: Sambo

Förra gången vi träffades var de ivriga att få komma ut och visa vad de kunde, vad de lärt sig på polisutbildningen och äntligen få jobba på riktigt. Samtidigt fanns en osäkerhet och en viss nervositet inför vad de hade gett sig in på. Flera av dem hade fått börja göra aspiranttjänsten inne på krim, vilket de inte var helt nöjda med. För alla fem var övertygade om att de ville jobba i yttre tjänst under lång tid framöver.

Fortfarande är fyra av dem i yttre tjänst. Det enda undantaget är Jonas Gullberg som jobbar på LKC i Karlstad sedan i november förra året.
– Jag sökte mig hit för att jag ville visa framfötterna och utvecklas. Men det var ändå ett svårt beslut att ta när jag fick erbjudandet. Jag trivdes så bra i Kristinehamn och gillade jobbet där. Men jag valde att hoppa på tjänsten, och trivs bra. Det är stressigt ibland, som när man ser kön med alla samtal som väntar. Men kul, man hjälper de yttre så mycket man kan med vad de behöver. Och så får man ett större grepp om verksamheten, säger Jonas Gullberg.

Tia Eriksson Jylhä har även hon bytt polishuset i Kristinehamn mot Karlstad. Men hon jobbar i yttre tjänst. Något hon vill fortsätta med länge.
– Jag ser mig själv i yttre tjänst så länge jag orkar och hoppas att det blir 20-25 år till! Sedan om det är som ordningspolis eller något annat är en annan fråga. Jag känner att jag vill vara ute i alla fall. Samtidigt vill jag förstås också utveckla mig och har viljan att utbilda mig vidare inom polisen. Kanske jobba med ungdomar.
Tia, Jonas och deras tre tidigare aspirantkollegor är nöjda med yrkesvalet och hur jobbet har utvecklat sig. Trots att de också har hunnit se en del av avigsidorna.

Blev det som ni hade tänkt er?
Olof Bjurström: – Nej, det blev det inte. Men inte på något negativt sätt. Jag hade till exempel inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, att jag skulle vikariera som yttre befäl redan nu. Men saker blir väl aldrig som man tänkt sig i livet, och det behöver inte vara dåligt. Jag skulle gärna fortsätta som yttre befäl om möjligheten finns. Det är jättekul och utvecklande att flytta fokus. Jag får vara med och påverka arbetet på ett annat sätt, är spindel i nätet när vi är ute och jobbar.

Erik Sjöbom: – Jag hade aldrig tänkt flytta från Värmland. Men jag är glad att jag gjorde det, det har varit grymt utvecklande att göra den här resan. Efter ett år i Värmland flyttade Erik till Västerås och blev ordningspolis där. Nu jobbar han på Arlanda sedan drygt ett halvår.

Magnus Högberg: – På sätt och vis blev det nog som jag tänkt mig, på det stora hela. Jag har aldrig ångrat att jag blev polis. Men nu har jag fått chansen att komma med i den nationella serie- och mängdbrottsstyrkan. Nästa vecka ska jag till Malmö, det blir första uppdraget för mig, vi ska vara med i Operation Alfred. Det ser jag väldigt mycket fram emot. När jag började hade jag tankar på att jag ville göra något mer, men trodde inte att det skulle gå så fort. Nu känner jag mig lite varm i kläderna som polis, så jag vill ut och se mer.

Tia Eriksson Jylhä: – Jag hade inte tänkt mig att jag skulle få barn så snart! Jag hade tänkt jobba mer först.
– Verksamheten är inte heller vad jag förväntat mig, men varken bättre eller sämre. Jag tänker till exempel på Kristinehamn, som har fördelen att vara så litet att man som polis är med genom hela rättsprocessen.
Det hade jag inte föreställt mig och var inte så förberedd för det från skolan.

Vad har varit roligast så här långt?
Erik Sjöbom: – Att få prova på olika saker i olika myndigheter, jag har jobbat både i Värmland, Västmanland och Stockholm. Det är intressant att det är så mycket som skiljer. Till exempel delegationsordningen som ser helt olika ut. I Västerås får man som ordningspolis fatta fler beslut själv direkt ute på plats än i Värmland och Stockholm. Det underlättade jobbet och var utvecklande att få det förtroendet.

Jonas Gullberg: – Arbetet som sådant, särskilt fredag – och lördagkvällar vid krogstängning. Att vara ute i vimlet. Då stöter man på mycket folk, pratar med många och hinner se konflikter innan de uppstår och kan förebygga för en gångs skull. Annars kommer vi ju alltid först efter att något hänt.

Olof Bjurström: – Det går inte att säga vad som är roligast med polisyrket. Jag går faktiskt till jobbet med ett leende varje dag, tycker jag har världens bästa jobb.

Och svårast?
Tia Eriksson Jylhä: – Jag tycker att det har varit ganska svårt att hitta ett eget lugn i jobbet, att släppa när man kommer hem. Särskilt i början tänkte jag mycket, bar med mig det jag varit med om. Men det beror kanske också på att jag är så engagerad i yrket. Fast allra svårast var det att komma tillbaka efter mammaledigheten. Jag kände en stress att jag skulle ha tappat mycket när jag var borta, jag är fortfarande så ny i yrket att inte allt sitter i ryggmärgen.

Jonas Gullberg: – Dödsfall. Många gånger har vi varit patrullen som först åkt på själva dödsfallet och sedan har vi även fått åka till de anhöriga och meddela dödsbud. Första gångerna var det rätt tungt. Det är inte meningen att det ska vara så egentligen, men när det inte finns så många poliser i tjänst måste man göra så. Men det dränerar en på energi.

Magnus Högberg: – Jag tycker inte att jag har haft så stora motgångar. En del enskilda händelser har varit tunga, familjeproblematik och barn som far illa är jobbigt. Men vi har alltid möjlighet att få hjälp att hantera sådant, någon att prata med.

Hur ser ni på lönen och arbetstiderna?
Tia Eriksson Jylhä: – Lönen är alldeles för låg, sett till vad som krävs. Jämfört med andra kategorier, som vården eller räddningstjänsten, ligger vi för lågt. Men det är bra med ny och högre ingångslön. Sedan är Ob-ersättningen skrattretande låg, på julen till exempel. Det tycker jag är ett stort problem.

Olof Bjurström: – Alla poliser är värda mer i lön för arbetet vi utför och det ansvar vi har. Samtidigt har lönen egentligen aldrig varit avgörande för mig, jag trivs så bra med yrket att det är okej så länge jag klarar mig. Men det är klart att även jag tycker vi borde ha mer betalt.

Erik Sjöbom: – Arbetstiderna är ”väldigt många”, tycker jag. Naturligtvis
skulle det vara bättre med längre pass och fler lediga dagar. På Arlanda går det an, för jobbet är inte särskilt ansträngande, det är ingen större fara. Det var värre i Västerås, som när man jobbar flera nattpass på helgen. Det var otroligt slitsamt, jag blev helt slut och nästan folkilsk.

Och hur ser ni på framtiden i yrket?
Erik Sjöbom: – Jag har precis sökt en tjänst som hundförare, det är mitt närmsta mål. Jag hoppas få jobba som hundförare i flera år framåt. Det kan kanske vara lite ensamt, men jag tror att jag skulle gilla det nu.

Jonas Gullberg: – Jag vet inte vad jag ska säga om framtiden. Jag hade ju trott att jag skulle jobba i yttre tjänst i många år framåt, men nu är jag på LKC. Och jag vill försöka bli KC-befäl eller något liknande. Det har lockat mig från början, att få lite mer överblick och ansvar.

Magnus Högberg: – Det skulle vara intressant att jobba med narkotika och spaning. När man gör det på en mindre ort som här i Kristinehamn finns det ju alltid risk att man blir igenkänd, men då gäller det att anpassa sig och gömma sig. Annars har jag inga andra planer än att vara kvar i Värmland och så det här med mängd- och seriebrottsstyrkan som jag fått börja med nu. Däremot är det jättesvårt att veta vad som händer när det blir en enda myndighet.