Polistidningen nummer 4  når brevlådan 25-27 juni. Nummer 5 kommer kring 11 september.
 
 
 

nya artiklar

 

Arkiv

 
 

Nu vågar kollegorna
se oss i ögonen

Publicerad 2012-06-28

Krönikan För 15 år sedan var det extra kämpigt att vara bög eller flata inom Stockholmspolisen. Det handlade om att dagligen kränkas som människa och känna tvånget att tiga. På den tiden fanns knappast någon öppen homosexuell polis. Men det var också då attityden började svänga så smått.

”Enligt mina källor finns inga manliga homosexuella i Skåne. I Dalarna saknas de helt. I Uppsala får vi tydligen inte medverka i den lokala paraden, enligt arrangörerna.”

1998 startade Stockholm Pride. Två år senare startades Gaypolisföreningen. Några poliser kom samman för bildandet och kände att de vågade vara öppna, men många medlemmar var fortfarande dolda. I början kom invändningar om att vi tog för mycket plats i polistidningarna. Det fanns fortfarande krafter som ville trycka ner oss i underjorden.
Som förening gick vi synligt vid Stockholms Pride de första åren. Jag minns att tjänstgörande kollegor och brandmän jag kände tittade bort när jag kom gående i tåget. Knappt någon av dem vågade känna mig. Att vi fick gå i uniform uppskattades otvivelaktigt av folkmassorna, men inte av alla arbetskamrater. Tänkte dessa kollegor på hur en misshandlad bög upplever det att anmäla ett brott till polisen med uttalat kritisk attityd mot bögar? Tänkte kollegorna på värdet av att den slagne bögen såg att det fanns bögar inom polisen?

Under alla år har vi fått ett fantastiskt mottagande från de hundratusentals människor som har kantat paraden. Vi betyder tydligen något för dem. Under senare år har vi upplevt en härlig förbättring bland de poliser som bevakar evenemanget. I dag ser kollegorna glada ut. De ser oss i ögonen. Vi ser poliser som kramar varandra, i tåg och i tjänst.

Det är skillnad på hur det var i Prideparaden i Warszawa för två år sedan, då vi gick med Gaypolisens banderoll. Motdemonstranter i nasseliknande kläder inom kasthåll visade skyltar med ”Stop Homo”. Tåget stoppades några gånger med anledning av inkastade smällare och att vi inte fick gå förbi en kyrka. Ambulanser körde iväg med tjutande sirener i sommarhettan. Under vandringen kom flera polska par, man och kvinna med barn, fram och gick med oss och förklarade hur mycket vi som poliser i paraden betydde för synen på homosexuella i Polen och bland de många polska poliserna som bevakade oss.

Under senare år har vi bland annat även deltagit med vår banderoll i Regnbågsparaden i Malmö och Kärleksparaden i Linköping. Min bild är att det är skillnad på synen på HBT i Stockholm och i övriga Sverige. I övriga landet är befolkningen och poliserna mer tyst iakttagande.

Det är tråkigt att vi inte har ett bättre klimat i HBT-frågorna i Sverige och inom svensk polis. Enligt mina källor finns inga manliga homosexuella i Skåne. I Dalarna saknas de helt. I Uppsala får vi tydligen inte medverka i den lokala paraden, enligt arrangörerna.

En teori kan vara att polisens attityd lätt påverkas av den lokala befolkningen. När det gäller HBT är det mycket viktigt att polisen tar offensiva steg för att hjälpa en utsatt grupp i samhället. Ett enkelt sätt är att polismyndigheterna och polisfacken i Sverige redan i år medverkar synligt i de Pridetåg som anordnas runt om i Sverige.

Lars Lehman
Närpolischef i Vasastan, City, Stockholm
och styrelseledamot i Gaypolisföreningen