ANNONS;

ANNONS:

 


Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut runt den 6 december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Firandet dröjer …

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 
 

Arkiv

Cancern öppnade en ny värld

Publicerad 2012-10-18

Krönikan Utåt sett är vi poliser högpresterande. Vi får gud förbarme varken vara svaga, okunniga eller göra något fel. Vi är ju samhällets rättesnöre och ska sträva efter att föregå med gott exempel. Polismyndigheten ska vara helt fullkomlig för medborgarnas bästa.

Men finns det något som är perfekt?

Efter ett år som cancerpatient på Radiumhemmet i Solna har jag hunnit reflektera över mycket. Hur är det att komma tillbaka till arbetslivet efter en längre sjukdomsperiod? Hur tacklar jag min yrkesroll när det känns som all form av kompetens runnit ur själen med cellgifter och all annan medicinering? När biverkningarna fortfarande gör allt för att bryta ner kropp och leder? Var står jag i dag mot innan jag fick min diagnos och behandling?

En helt ny värld har öppnat sig som jag gärna kunde vara utan. Alla provtagningar, väntan, oro, fortsätta leva med ångesten-kommer cancern tillbaka-sprider den sig? Jag gråter, gråter, inte för att jag är svag, utan för att jag har varit stark för länge. Jag har tappat mitt blonda hår och liknar liemannen i ”Det sjunde inseglet”.

Upplevelsen när näsan blöder, blåsor i munnen, naglar som faller av, tarm som nästan går förlorad, förlamande trötthet, värk i skelett. Var är jag i det hela? Jag var ju inte ens sjuk innan jag fick genomgå min tuffa cytostatikabehandling. Det här händer alla andra, men inte mig. Nej, det här vill jag inte vara med om. Kan jag vrida tillbaka klockan och ändra riktning?

Tidigare älskade jag att ta mig an komplicerade, gärna omöjliga anmälningar och brann för att fullfölja ärenden. Hur kommer jag tackla högarna på utredningsroteln, som aldrig tar slut. Eller ärenden som är händelsestyrda, med resurser som inte räcker till?

Beroende på dagsformen forslas jag vidare dag för dag, som i en berg och dalbana. Skrattar och är glad, gråter eller är förbannad, känner rädsla och vanmakt. Tränar av bara helvete eller lägger mig på soffan och bara dör. Jorden är rund och allt snurrar runt som inget har hänt.

Lyckan att kunna använda kroppen, få orken, balansen och styrkan tillbaka, köra bil, läsa, äta och se håret växa ut igen likt ett klippt gotlandsfår. Saker som annars kan tyckas så banala blir plötsligt viktiga. Lyssna på bra musik. Känna smaken på tungan. Återfå lusten. Dansa, älska, se mina barn och barnbarn.

Var jag tokig när jag var som sämst och låg inlagd på sjukhuset i omgångar och hämtade hem valpen? Nej …  jag tog hem meningen med att orka gå vidare. Vi kom ut i skogen oavsett väder, även dagar då jag knappt kunde förflytta mig.

Mitt i alltihopa är det ett stort privilegium att ha familj, vänner, trygg arbetsgivare, stöttande kollegor och fungerande sjukvård. Och jag vill förespråka hur viktigt det är med de olika försäkringarna vi poliser har. De är guld värda.

Helena Haag
Kriminalinspektör vid Västerortspolisen i Stockholm