Polistidningen nummer 5 kommer 9-11 september.
 
 
 
 

Arkiv

 
 

Redan som14-åring visste Paul Juhlin att det var polis han ville bli. Foto: David Bergström

Malmöpolis med linslust

Publicerad 2012-10-19

Aktuellt Paul Juhlin blev rikskänd efter teveserien Malmöpolisen. I dag är han stolt över sin insats och slår fast att livet som tevekändis gav mersmak. Dels tycker han att det är roligt att filma, dels tror han att polisorganisationen har allt att vinna på total insyn.

Det har passerat en försenad vår och en regnig sommar sedan jag träffade

Paul juhlin

Ålder: 38 år.

Familj: Fru och två barn.

Hobby: Matlagning, Svenska Sjöräddningssällskapet och träning när tid finns.

Läser: Får passa på det, händer så sällan. Duger det med barnens godnattsaga? Halvan är polis.

Aktuell: Huvudperson i teveserien Malmöpolisen som röstades fram till andra plats i klassen ”bästa dokumentär” vid Kristallengalan 2012.

Starka sidor: Glad och positiv. Med humor kommer man långt i alla sammanhang.

Svag sida: Tidsoptimist. Hann med en knapp sekund till godo i tid till testerna att bli polis.

Förebilder/viktiga personer: Birger på ambulansen som första gången lärde mig hjärt- och lungräddning. Polismannen som besökte oss i åttonde klass. Han fällde avgörandet för mitt yrkesval. Mina yttre befäl som lärt mig allt.

Paul Juhlin första gången. Platsen var då polishuset i Fosie och det var hans kollegor som gjorde mig uppmärksam på en skrattande polis i fikarummet.

Någon sa att det var en person som det säkert skulle löna sig att prata med. Att han snart skulle vara med i en programserie i SVT som nog kunde uppmärksammas.

Kort därefter sköts en man ihjäl i närheten och en sprängladdning detonerade vid polishuset i Fosie. De omskrivna våldsamheterna i Malmö kulminerade. Skaparna av teveserien hade professionell tur, timingen var perfekt. Paul Juhlin och hans kollegor hamnade i fokus redan efter öppningsavsnittet, de berömdes och kritiserades.

Hur kändes det att plötsligt vara igenkänd på gator och torg? Att åter en gång kommentera det riksbekanta ”apejävlar” som yttrades i ett polisfordon under de krigsliknande kravallerna i Rosengård 2009? Att på bästa sändningstid representera en kår på 20 000 individer …

Paul Juhlin svarar först kortfattat. Han är lite sliten efter filmande och uppståndelse. Om två dagar är det dags för semester. En semester som han ska ägna åt att lägga 140 kvadratmeter sten på sin egen ägandes terrass – men det är han ännu lyckligt omedveten om.

– Bra. Lovord. Allmänhet och kollegor uttryckte uppskattning via mejl och sociala medier. Fortfarande kommer människor fram och tackar för serien.

Han fortsätter:

– Några inlägg från yttersta vänstern på nätet var fulla av hat och ilska. Och en del kulturskribenter var indignerade över att poliser tilläts berätta om polisen.

6 Paul Juhlin-fakta

1. Motton: Det finns onda handlingar men inte onda människor.

2. Angeläget: Glöm aldrig människan – vare sig han bär uniform eller du möter honom när du själv är iförd uniform.

3. Om TV-priset Kristallen: Att jag skulle representera Svensk polis på Kristallengalan var inget jag såg komma när jag sökte polisyrket!

4. Sociala medier: Skriver både på Facebook och Twitter. Skriver snart för Malmöpolisens kommande officiella Facebooksida Föreläser om serien och om min aktivitet på sociala medier.

5. Bästa kommentaren till serien avfyrad av pensionärsligan: ”Hur kan han visa sitt hem med skorna i sån oordning!?”

6. Vill: Gärna visa på komplexiteten och alla glädjeämnen med polisyrket.

Paul Juhlin säger att han har lämnat det bakom sig. Sedan nämner han att Sydsvenska Dagbladets kulturchef, Rakel Chukri, bland annat skrev:Detta är inte Malmö, detta är en våldsfantasi om Malmö som tjänar vissa politiska syften”. Paul Juhlin nämndes också vid namn.

– Jag och polisen liknades vid rasistiska primater, ödlor, och naturligtvis blev jag ledsen. Mest förvånades jag över att man ville misstolka mig så.

Vi sitter nedsjunkna i fåtöljer runt ett bord i det åldriga polishuset vid Davidhallstorg i Malmö. Paul Juhlin konstaterar torrt att varje polisgeneration tror att det snart är dags att låta de mäktiga kopparportarna slå igen för gott och lämna polishuset, som verkligen ser ut som ett polishus i en åldrig film. Att just de ska lämna det gamla bakom sig.

– Men ändå sitter vi här, säger han och tillägger:

– De som är polisstudenter i dag lär gå ett liknande öde till mötes.

Han uttrycker sig aningen verserat. Det är tydligt att han tycker om att formulera sig och han gör det väl och med omsorg. Han talar snarare lundensiska än malmöitiska, hur det blev så vet han inte. Tankarna går till universitetsspex och akademi, men leder fel. Pappa var i och för sig läkare men Paul Juhlin har inga framträdande akademiska meriter i bagaget. Redan som barn var han övertygad om att han skulle arbeta i ett blåljusyrke. Polis, brandman eller kanske ambulansförare. Ett av hans tidiga minnen är kristallklart och kopplat till pappans yrkesutövning. Familjen Juhlin besöktes av en äldre vän – som plötsligt föll ihop och dog på köksgolvet. Paul Juhlins far kämpade förgäves med hjärt- och lungräddning.

– Jag såg allt och blev djupt tagen, inte rädd. Folk dör ju ibland, så är det. Men jag bestämde mig för att gå en kurs i första hjälpen och så blev det så småningom.

Som 14-åring visste Paul Juhlin att det var polis han ville bli. För honom är yrkesvalet personligt, eller snarare en förlängning av personligheten. Han funderar på om det är därför det kändes enkelt att öppna dörren för ett teveteam. Den som bara följt det färdiga resultatet undrar eventuellt om han inte var naiv. Kan en polis i yttre tjänst verkligen visa upp sin familj? Bli filmad i köket med sin hustru och med godnattsagan i handen tillsammans med barnen?

Enligt Paul Juhlin är svaret, efter moget övervägande, definitivt ja. Han kan inte arbeta som spanare, men det hade han ändå inte tänkt. På tal om risker ser han milt överseende ut och förklarar pedagogiskt att teve är en sak och livet en annan.

– Någon som vill en illa finner vägar att hitta fram och hotbilder handlar ofta om hur man uppträder mot folk.

Han berättar medryckande om hur det var att filma. Gesterna blir livligare. Glimt i ögat. Det krävs inga djupare psykologiska insikter för att förstå att Paul Juhlin var rätt man på rätt plats under de där månaderna då hans arbetsvardag och privatliv dokumenterades. Han älskar att agera och synas.

– Jag fick en guldbiljett kan man säga. För mig har det alltid varit lätt att framträda och tala inför folk, det känns naturligt.

Han beskriver hur filmteamet arbetade och hur förtroendet växte mellan journalister och poliser.

– Vi kom varandra väldigt nära och för mig var det imponerande att se filmproffs i aktion. Inspirerande och intressant.

Det började med att SVT:s filmteam vände sig till polisledningen. Man ville få tips om vilka poliser som skulle passa i en polisserie av ett slag som inte gjorts tidigare i Sverige. Paul Juhlin fick provfilma. Ett pilotavsnitt gjordes. Öppenhet med privatlivet var ett starkt önskemål från produktionsledningen. Han ville gärna men gjorde flera noggranna överväganden inför det outtalade ultimatumet: Du får strålkastarljus men du måste bjuda på dig själv och de dina …

Frågan om varför hänger i luften. Roligt javisst, men därutöver … Paul Juhlin säger att han vill sprida information om polisen, kanske inspirera ungdomar att söka sig till yrket.

Några svar blev han varse först i efterhand.

– Jag har funderat på om allt poliser säger ska tillrättaläggas av pressen innan det når allmänheten. Att man inte vill se poliser som människor. Kritikerna måste väl mena det?

Men det viktigaste svaret tycker han är riktat till uppdragsgivarna, de som kallas allmänheten. Ett svar på en ofta outtalad fråga om vad som egentligen händer i polishus, fordon, arrester och fikarum.

– Vad sysslar ni med? är det många som undrar. Jag svarar med öppenhet. Se jag har inget att dölja!