Polistidningen nr 4 delades ut runt 7 september. Nästa nummer kommer 19:e oktober. Hela årets utgivningsplan finns här.
 

Arkiv

Det är ofta svårt att bevisa att det handlar om människohandel och inte "bara" tvångsarbete. Illustration: Nina Erixon

När människor blivit
en handelsvara

Publicerad 2012-11-21

Reportage Människohandel för tvångsarbete är ett växande problem och det är troligen bara toppen av isberget vi ser. För polisen innebär det en utmaning med stora och komplicerade utredningar och i Sverige, Polen och andra länder jobbar man nu för att bygga upp rätt kompetens.

Människohandel

Den svenska lagstiftningen om människohandel bygger på EU-direktivet 2002/629 RIF. Det uppdaterades nyligen med ett nytt direktiv 2011/36/EU.

Enligt svensk lag består brottet människohandel av tre delar:

  • Förövaren ska ha använt otillbörligt medel, det vill säga tvång eller vilseledande.
  • Det ska ha utförts en handelsåtgärd, till exempel rekrytering, transport eller inhysning.
  • Det ska finnas ett syfte att exploatera offret för exempelvis sexuella ändamål, tvångsarbete inklusive tiggeri och stölder, organhandel, krigstjänst, eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Att kunna resa och jobba i ett annat land är för många fattiga en chans att få ihop extra pengar. Men det blir inte alltid som de tänkt sig. I takt med att rörligheten har ökat växer också antalet personer som hamnar i svårigheter. I Rikspolisstyrelsens lägesrapport från 2011 konstaterar man att människohandel för andra ändamål än sexuella har blivit den vanligaste formen i Sverige. Oftast handlar det om tvångsarbete, till exempel bland bärplockare, asfaltsläggare eller personer som tvingas att tigga eller begå stölder. Det är inte bara i Sverige som detta är ett växande problem. Liknande tecken finns både i övriga Europa och i resten av världen, samtidigt som mörkertalen sannolikt är stora.

På den polska Rikskriminalpolisens huvudkontor i Warszawa är Marciej Romanowski en av fyra poliser som jobbar med människohandel. Han berättar att det förr mest var polacker som åkt utomlands för att arbeta som råkade illa ut. Men nu ser de allt fler fall då utländska medborgare utsatts för tvångsarbete i Polen.
– De kommer från Vietnam eller andra asiatiska länder och från gamla Sovjetrepubliker. Lite drygt tio procent av de fall vi arbetar med handlar om människohandel för tvångsarbete, säger han.

Lagstiftningen om människohandel bygger i alla europeiska länder på ett EU-direktiv från 2002 om människohandel för sexuella ändamål. Två år senare lade man även till människohandel för tvångsarbete, krigstjänst och organhandel. Hittills har dock de fällande domarna i medlemsländerna varit få och lagstiftningen har emellanåt kritiserats eftersom så få fall leder till fällande dom.

I Polen upplever Marciej Romanowski att det största problemet inte är själva utformningen av lagen, utan hur den tillämpas och används. Eftersom lagstiftningen fortfarande är relativt oprövad menar han att det finns en rädsla bland åklagare för att använda den.
– Människohandel är ett så allvarligt brott och åklagarna väljer ofta att meddela misstanke om de mindre grova brotten, som hot och misshandel. Då är det enklare att nå resultat.

Utredningar om människohandel är komplicerade och tidskrävande. Offren är ofta ovilliga att över huvud taget söka hjälp. De är rädda, talar ett annat språk och hinner i regel resa tillbaka till hemlandet innan utredningen är klar. Många är också helt i händerna på sin arbetsgivare. I Polen vittnar hjälporganisationen La Strada om ett vanligt scenario där arbetskraftsinvandrare pressas att gå med på ständigt sämre villkor. När de kommer till Polen får de kanske höra att jobbet de lovats och har arbetstillstånd att utföra inte finns längre. I stället erbjuds de ett annat jobb och är de skuldsatta tackar de i regel ja. De vistas då illegalt i landet och går de till myndigheterna riskerar de utvisning. När arbetsgivaren sedan successivt gör arbetsdagen längre och lönen lägre har de små möjligheter att protestera. Och så pressas de att gå med på mer och mer tills situationen liknar tvångsarbete.

Joint investigation teams och spegelutredning

Om en utredning i ett särskilt fall spänner över flera EU-länder kan man sätta ihop ett joint investigation team (JIT) för att underlätta samarbetet över gränserna.

Gruppen arbetar under en bestämd tidsperiod och mot ett uttalat syfte. Även länder som inte är med i EU kan delta, om alla parter är överens.

Läs mer på: https://www.europol.europa.eu

I utredningarna är det, enligt Marciej Romanowski, ofta svårt att få fram underlag från myndigheter i Asien eller Afrika. Ibland gäller det även europeiska länder om det inte gjorts en överenskommelse om ett Joint investigation team (se faktaruta), eller att man samordnar polisarbetet i parallella utredningar i de inblandade länderna. Det är också svårt att, som lagen kräver, bevisa att syftet redan vid rekryteringen varit att utnyttja personen. En arbetsgivare som inte betalar ut rätt lön kan till exempel hävda att det beror på ekonomiska problem, vilket gör det svårt att komma vidare.

Det är också en fin gräns mellan vad som är människohandel för tvångsarbete och vad som ”enbart” är brott mot den anställdes rättigheter. Eftersom det är olika brottstyper utreds de av olika enheter och många ärenden som kan handla om människohandel kommer till fel enhet. Så var det till exempel i ett av Polens grövsta fall av människohandel för tvångsarbete. Det rörde hundratals polska jordbruksarbetare som levt under vidriga förhållanden i Italien där både misshandel och våldtäkt förekommit.

– Det var först när utredningen redan var i gång som man insåg att det inte handlade om ekonomisk brottslighet utan om brott mot arbetarnas mänskliga rättigheter. Men många fall som skulle kunna vara människohandel kommer aldrig vidare till oss, säger Marciej Romanowski.

Samtidigt tycker Marciej Romanowski att de värsta barnsjukdomarna är borta. De har systematiskt gått igenom gamla fall och på så vis har de lärt sig mycket om hur förövarna går till väga.

Rädsla för avvisning tystar offer

I Sverige, precis som i många andra länder, är det först på senare år som vi fått upp ögonen för människohandel för andra ändamål än sexuella.

Exempel på domar om människohandel för tvångsarbete

I juli 2012 dömdes två personer av Hudiksvalls tingsrätt för människohandel. De dömdes för att ha exploaterat 13 bulgariska medborgare som bärplockare i Sverige under säsongen 2009 och 2010.

Hudiksvalls tingsrätt friade hösten 2011 två personer från misstanke om människohandel för tvångsarbete. Fallet gällde tre män som jobbat som bärplockare. De åtalade dömdes till tre månaders fängelse för misshandel.

Svea hovrätt dömde 2010 två unga män för människohandel. De hade tagit med sig två 16-åriga pojkar från Rumänien till Sverige där de tillsammans stulit varor från butiker.

I ”Georgemålet” dömdes ett rumänskt par som utnyttjat en fysiskt och psykiskt handikappad person för människohandel. Mannen hade tvingats tigga pengar till det rumänska paret.

Enligt Kajsa Wahlberg, som jobbar med frågorna på Rikspolisstyrelsen, är polisen fortfarande nybörjare när det gäller att bekämpa den typen av brott. Hon skulle gärna se en satsning på kompetenshöjande insatser. När poliser och arbetsmiljöverket gör kontroller på arbetsplatser signalerar ibland personal att de vill prata. Signalerna är ofta diskreta och lätta att missa. Därför gäller det att veta vad man ska titta efter och vilka frågor man bör ställa för att upptäcka eventuella missförhållanden. Men någon vägledning finns inte i dagsläget.

– Det händer att vi missar dem som vill prata när vi är ute. Fast det vanligaste är nog att man inte vill berätta av olika anledningar. Till exempel att man är i landet illegalt och riskerar att avvisas. Eller att man är rädd för repressalier, säger Kajsa Wahlberg.

Precis som Marciej Romanowski i Polen menar Kajsa Wahlberg att det är svårt att bevisa att syftet redan vid rekryteringen varit att exploatera personen. Det kan också vara svårt för åklagare att visa för domstolen att det uppstått ett maktförhållande mellan förövare och offer, som gjort att offret stannat kvar.
– Människohandel är ett fridskränkande brott. Det handlar om att personen får sin fria vilja inskränkt genom att man exempelvis är skuldsatt, rädd eller hotad. Men i domstol verkar de förvänta sig att det ska vara mycket råare och mera våld. De här mer subtila sätten att utöva makt på duger inte riktigt, säger Kajsa Wahlberg.

Christina Voigt är åklagare och har jobbat med flera fall av människohandel, bland annat de som gällt bulgariska bärplockare. Hon berättar att i fallet där två personer strax före sommaren dömdes för människohandel så kände sig de flesta av bärplockarna rädda, även för sina anhöriga hemma i Bulgarien.
– Det var väldigt subtila hot, som att säga att ”vi vet var ni bor”. Offren visste att förövarna hade släkt i deras hembyar så det har inte krävts så mycket för att de skulle bli väldigt rädda och oroliga, säger hon.

Även om lagstiftningen hittills inte resulterat i mer än en handfull fällande domar i Sverige så tycker Christina Voigt att det är för tidigt att uttala sig om ifall lagen fungerar. Först måste det byggas upp en praxis vilket kräver fler domar.
– Vi måste få veta vad det är för brott så vi får ett arbetsredskap. Och eftersom det är en EU-lagstiftning så är det viktigt att vi jobbar upp samma praxis inom EU, säger hon.

Både Christina Voigt och Kajsa Wahlberg menar att nyckeln för att fler fall ska kunna gå till åtal är bättre kunskap. Om tillvägagångssätt, vilken information som behöver samlas in under utredningen och vilka tecken som kan tyda på människohandel för tvångsarbete. Och det har gått framåt, om än sakta.
– Görs det en kontroll och någon står och håller i allas pass kan man ju tycka det var smidigt, men varför har en person allas pass? Bara för några år sedan tror jag ingen hade funderat på det, säger Christina Voigt.

 

Annika Larsson