ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Kommissarien och duvan

Publicerad 2012-12-17

Krönikan Pensionär. Caféet Kulturhuset. Människor passerar förbi. Ser ner på Sergelarkaden. Påminns om mitt första pass som polis. Jag och mina lika nykläckta kollegor, avsläppta ur piketbussen på Drottninggatan. Spända gick vi ner på Sergelarkaden, Stockholms samlingsplats för amfetaminmissbrukare. Året var 1969.

43 år har gått, det gick fort. Känns lite vemodigt. Sista åren var jag på Gärningsmannaprofilgruppen. Lärde mig ännu mer om mänskliga beteenden som jag mött som polis. Hur mycket vet jag egentligen?

”Hur många felbedömningar har jag gjort som polis?”

Blicken fastnar nu på en man som matar duvor. Cirka 55 år, näsduk runt huvudet, cigarett i munnen, förflyttar sig med små danssteg. En annan man häller upp kaffe från en termos. Duvmataren sätter sig på huk. Sträcker sig framåt mot duvorna. De äter ur hans händer. Plötsligt snappar han åt sig en duva. Talar kort med kaffemannen. Tankarna rusar i mitt huvud: Skaffar han mat? Verkar konstig. Dansa och mata duvor? Undersöker duvan. Nu bryter han nacken av den? Tydligen inte. Går fram till ett staket. Försöker lossa något att döda duvan med?  Ger upp, har besvär med sin cigg. Behöver en tredje hand. Han går med duvan över torget.

Jag sträcker mig framåt mot fönstret. Han sätter sig på en bänk framför Kulturhuset. Jag skyndar mig ner. Mannen är kvar. Han pratar med två flickor. De skakar på sina huvuden. Mannen reser sig och går med duvan in i en jeansbutik. Jag går efter. Ser först inte mannen. Men där går han ut igen. Kaffemannen ropar. De möts och något lämnas över. Skumt! Duvmataren återvänder till bänken. Lever duvan? Han börjar rycka dun från fågeln och släpper ner det på plattorna.

Nu är ”råget måttat”, som en hockeyspelare sade. Duvplågeri är oacceptabelt. Jag går mot mannen. Bestämmer min första replik: ”Djävla djurplågare”. När jag kommer fram till honom ser jag att han har lindat ihop fötterna på duvan. Ser en liten nagelsax i hans hand. Klipper han i trådarna runt duvans fötter? Nej, bara ena foten! ”Vad gör du?”, frågar jag. Mer undrande än ilsket, som det var tänkt.

Mannen svarar med brytning, att han tar bort trådar runt fågelns fot. Tråden har vuxit in i vävnaden. Försiktigt klipper han bort tråden. Släpper bitarna på plattorna. Duvan är lugn. ”Jag brukar mata duvorna, många har trådar runt fötterna, jag brukar ta bort det”. Jag förstår. Står kvar en stund. Varför får duvorna trådar runt fötterna? ”Jag vet inte”, svarar mannen, utan att avbryta sitt arbete.

Jag går. Skäms inte, möjligen för den tänkta öppningsrepliken. Det jag iakttagit hade verkat elakt och dumt. En mänsklig plikt att ingripa. Förstod nu att duvmataren letat något att ta bort tråden med; Något från staketet, en fråga till flickorna, en sax inne i jeansbutiken innan kaffemannen ordnat fram nagelsaxen.

Hur många felbedömningar har jag gjort som polis, från 1969 då vi gick nedför trapporna till Sergelarkaden, fram till 40 år senare, då jag som pensionär vandrade ut från polishuset på Kungsholmen? Sannolikt många. En del har jag insett och haft möjlighet att rätta till. En del har säkert passerat utan att jag förstått. Ändå tror jag att jag varit en hygglig polis. Ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Inser att jag har mycket kvar att lära av livet. Spännande!

 

Pål Johansson

Pensionerad kriminalpolis som bland annat jobbat på våldsroteln i Stockholm, i Palmegruppen och i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp.