ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Vi använder medvetna och konkreta kunskaper i arbetet. Men värderingar, moral, rädslor och erfarenheter ligger under ytan och påverkar oss omedvetet. Utan reflektion kan de leda oss fel i pressade situationer. Illustration: Emma Hanquist

”Vissa poliser
hamnar alltid rätt”

Publicerad 2013-02-07

Reportage Förmågan att säga rätt saker vid rätt tillfälle placerar vi gärna i magen eller i fingertopparna. Men två poliser som Polistidningen har träffat, tycker att förmågan snarare sitter i hjärtat och i hjärnan.

En missbrukande mamma är på dagpermission tillsammans med sin femåriga dotter. Två poliser, en av dem chef, finner dem båda utomhus. Mamman är kraftigt berusad och kan inte ta hand om flickan. I radiobil kommer ytterligare två poliser till platsen. Chefen vill att man omhändertar mamman direkt. Men den ene av de två radiobilspoliserna säger tyst till den andre: ”Vi har ingen direkt brådska. Vi väntar här tills morfar kommer och hämtar flickan”.

– Vi fick sitta där i tre kvart. När morfar kom, kunde de gå ifrån platsen och flickan slapp se sin mamma föras bort. För min kollega var målet att underlätta för henne, berättar Lars-Gunnar Ekstrand, dialog- och supporterpolis vid Polismyndigheten i Västra Götaland. Han utbildar dessutom andra poliser i särskild polistaktik.

Han tycker att kollegans handlande är ett exempel på tyst kunskap. Vi kallar den också fingertoppskänsla, magkänsla, att något sitter i ryggmärgen, intuition, omdöme eller praktisk yrkeskunskap. Men vi menar samma sak.

Fingertoppskänsla är ögonblickets konst, svår att studera sig till. Förmågan förs snarare vidare från en kollega till en annan i praktiska situationer. Tid, reflektion och empatisk förmåga krävs för att få den att växa.

– Vissa poliser hamnar alltid rätt. De ställer sig rätt, är tillgängliga men inte i vägen. Ser man det som kollega, så tar man gärna efter, säger Lars-Gunnar Ekstrand, med över 30 år i yttre tjänst.

Man kan veta hur man gör i olika situationer och varför man gör något. Men det är inte allt.

– Det är också att vara känslig och lyhörd när man står inför den 27:e misshandeln, pejla in och inte bara dundra på efter en mall. Att veta när -och när jag inte- ska göra en sak, säger Jenny Algård, gruppchef vid Söderortspolisen i Stockholm.

Jenny Algård har nio år bakom sig i yttre tjänst, som chef i fyra av dem. Hon tycker att polisyrket ibland handlar om att lämna sin komfortzon, att testa något nytt och se vart det leder.

– Jag har varit i situationer där jag står inför en stor man på 100 kilo, larmet har gått att han är aggressiv. Jag har gjort en chansning, gått rakt fram och tagit i hand och sagt hej. Och det har fungerat.

För fem år sedan gick Jenny Algård och elva kollegor en chefskurs i praktisk yrkeskunskap vid Södertörns högskola. Hon beskriver den som ”ett enda långt reflekterande”. Vid samma tid medverkade hon i radioprogrammet ”Filosofiska rummet” i P1, på temat ”Vad är en bra polis”? Samtalet lyfte fram vikten av fingertoppskänsla och reflekterande i polisers arbete.

Jenny Algård har egen erfarenhet av yrkeshandledning med professionell handledare. Den skedde i grupp, regelbundet och inte bara vid extraordinära tillfällen. En form av reflektion som hon tror att de flesta poliser skulle må bra av.

– Att skaffa sig en mentor, via mentorsprogram eller på egen hand, är ett annat sätt. Jag och min mentor har träffats en gång var sjätte vecka under ett år. Med honom kan jag bolla chefsfrågor, för vi jobbar inte ihop. Nu håller vi på att avsluta, det känns bra och lagom, berättar hon.

Det är vanligt att poliser filmas, av kollegor men också av andra. Att titta på filmerna är ett bra sätt att fundera över sitt beteende, tycker Lars-Gunnar Ekstrand. Efteråt ser man att situationen kanske inte var som man upplevde den i stunden.

– Om du reagerar utan reflektion kan du orsaka fara för andra poliser, nu eller i framtiden. Det är faktiskt en arbetsmiljöfråga. Precis som att du måste träna fysiskt, så måste du träna dig psykiskt, säger han.

Ibland kan hjälp från kollegor leda till att perspektivet ändras och att man funderar över sitt agerande.

– Det finns snygga sätt att hjälpa till när man märker att kollegan hamnat i ett låst läge. Ett litet nålstick kan få den andre att stanna upp och byta taktik, säger Lars-Gunnar Ekstrand.

Ingen av de båda tror att fingertoppskänsla bara handlar om ålder. En del är födda med den, andra inte. Men alla kan bli bättre på den.

– Idag har vi en ny typ av poliskår. Äldre poliser som inte har fastnat utan vill förändras, är värdefulla, säger Jenny Algård.

Lars-Gunnar Ekstrand instämmer:

– Men tror man att äldre automatiskt har mer fingertoppskänsla än yngre, då reflekterar man inte själv. Det kvittar hur länge man har jobbat, om man inte funderar över sig själv.

Ulla M. Andersson

Fingertoppskänsla,
så tränar du den

  • Tänk igenom hur du själv beter dig i olika situationer, till sist blir det en ryggmärgsreaktion. Ställ dig frågan ”Är det något jag inte vet, som gör att personen gör som han gör”?
  • Träna dig att tänka på vad som är målet med din insats. Undvik munhuggande som ändå inte leder någon vart.
  • Ställ dig frågan: Har du flera möjligheter att agera inom lagens råmärken?
  • Visa respekt, förklara varför du gör som du gör och agera korrekt, även om någon har gjort något avskyvärt.
  • Träng inte in någon i ett hörn, ge valmöjligheter. Ingen vill känna sig trängd.
  • Tänk på hur du står i förhållande till andra, för nära eller för långt ifrån? Kroppsspråket kan vara avgörande i skarpt läge.
  • Försök vara prestigelös.
  • Prata med kollegor, försök sätta ord på känslor och erfarenheter.