Polistidningen nr 5 delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Vårvinter vid världens ände

Publicerad 2013-05-10

Krönikan När du läser detta börjar våren förvandlas till sommar, men i skrivande stund är det påsk och hemma hos mig är marken vit av snö. Jag tänker därför ta tillfället i akt och sjunga en högljudd lovsång till min hembygd, till den plats på jorden som är min, och jag tänker berätta om en magisk tid.

Årstiderna löser av varandra: Vargavintern, den knappt existerande våren, den myggiga sommaren, hösten då fjället glöder. Men där mellan vintern och våren gömmer sig en tid när solen lyser stark, snön ligger djup, fåglarna kvittrar och turisterna vallfärdar till fjällvärlden för att få en ful men åtråvärd gogglesbränna som de sedan, utan att skämmas det minsta, visar upp i styrelserummen. Alla vet på dagen när den kommer … vårvintern!

I Funäsdalens fordonspark ingår två polismålade snöskotrar. Någon har beskrivit modellen som ”gubbracer” och det stämmer nog. Mjukt och fint flyter de fram över snön. Försök nu föreställa dig detta under en klarblå himmel med en gassande sol, i en vit fjällvärld som aldrig tar slut.

Innan du börjar fundera på om detta är slöseri med skattepengar vill jag berätta att skoterövervakningen är en verksamhet som ger betydligt fler positiva blås i Drägern än vad biltrafiken ger. Att skoterolyckor är vanligt förekommande och att det varje år dör människor på grund av bristen på respekt för dessa fordon. Jag har många åsikter om skoterkulturen, men den här gången skall jag bara gotta mig i denna fantastiska tjänstgöring, som gör min arbetsplats unik.

Jag och kollegan Ulf gav oss ut mitt i den ljuvliga vårvintern för att kontrollera skoteråkare. Den här dagen var det få skotrar ute och på sina ställen helt nypistade skoterleder. När jag stod upp på skotern och flög fram över fjället, en miljö så vacker så man skulle kunna gråta, kom jag på mig med att skrika euforiskt: ”- I´m the Queen of the World!” Nu kanske du tror att jag är galen, men jag tror att många skulle få samma känsla av oövervinnerlighet.

Under elva år i kungens tjänst har jag haft gott om tid att fundera på vad jag egentligen gör här i världens ände, med semesterfirare som vid i stort sett varje ingripande idiotförklarar mig för att jag är glesbygdspolis. ”Ni har väl inget annat att göra än att jaga tjuvjägare och nu passar ni på att göra livet till ett helvete för mig, bara för att få tiden att gå.” Till slut blir det så man själv börjar tveka och tanken har slagit mig många gånger, att söka mig till annan, betydligt mer befolkningstät ort, för att bryta tristessen och lappsjukan. Men dagar som denna gör att allt sådant glöms och jag inser vilken lyxig arbetsplats jag har.

När jag efter skoterövervakningen stod ute i det flödande solskenet och nästan kunde känna hur mitt vinterbleka skinn sög i sig D-vitamin, hörde jag ett anrop på Rakel till patrullerna i närmsta staden, 22 mil bort: ”Jag skulle vilja ha en bil till Kyrkparken. A-lagarna håller på och slåss.”  Jag tänkte, mer övertygad än någonsin, ”Nja, någon annan får åka på det, för inspektör Ahlstedt stannar där hon är!”

 

Polisinspektör Lisa Ahlstedt

Funäsdalen

Jämtland