ANNONS:

 
Polistidningen nummer 5, delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Johan Svanestrand

Foto: Johan Svanestrand

Ingen kappvändare

Publicerad 2013-12-04

MÖTET

Visst har han varit lite väl osmidig några gånger.  Och visst skulle han ha gjort saker annorlunda i dag. Men ändå – polisforskaren Stefan Holgersson står på sig. Även Polisen måste kunna ta kritik. 

Stefan Holgersson väntar i sin guldfärgade Volkswagen vid Norrköpings tågstation, hälsar glatt och kör sen tvärs genom stan för att kunna visa upp Norrköpings finaste kvarter fotledes på tillbakavägen. Stämningen är uppsluppen redan i bilen. Kanske för att det är sol, kanske för att han är nygift, kanske för att de kalla vindarna från polisledingen tycks ha mojnat för den här gången. Vi pratar om hans husköp i barndomsbyn Åby, om omöjlig tågpendling till jobbet i Botkyrka och om sympatiska kolleger med humor.

Stefan holgersson

Holgersson13js9Ålder: 46 år.

Familj: Gifte sig i september.

Bor: I hus i barndoms-byn Åby en mil norr om Norrköping.

Yrke: Halvtid som polisinspektör i Botkyrka, halvtid som forskare i Linköping.

Fritid: Spelar keyboard, gitarr, eltrummor. Tränar en timme per dag, är mycket i skogen, orienterar, dyker. Går upp klockan fem på morgonen och börjar jobba. ”Min fru tycker att jag är enerverande.”

Karriär: Utbildad systemvetare och polis. Har arbetat som datakonsult i drygt tio år och som polis sedan 1994. Började forska 1998 och disputerade 2005 med avhandlingen Yrke: Polis, som nu används som kurslitteratur på Polishögskolan.

Har bland annat lagt fram rapporter om polisens bekämpning av narkotika och kriminella gäng, och om vad uniformerad polis gör på jobbet.

Aktuell: Utreder bland annat polisens trafiksäkerhetsarbete på uppdrag av RPS. Fick Civilkuragepriset av Polisförbundets chefsföreningar i höstas för sina vetenskapliga fakta och ”besvärande synpunkter”.

Om sina uttalanden i media: Även mina citat presenterats i fel sammanhang ibland. Det är synd, för jag är trött på att förmedla en negativ bild av polisen.

Foto: Johan Svanestrand

Foto: Johan Svanestrand

Om grodan på sin ryggsäck: ”På jobbet säger de att jag är som en sån där groda på Gröna Lund som man slår på, kommer upp lika positiv hela tiden.”

Efter lite trixande vid en parkeringsautomat i ett villakvarter är vi igång, halkar oss fram på en lerig gångväg, hinner knappt ta två steg innan Stefan Holgersson börjar berätta. Att han är utbildad systemvetare, programmerad på att se förbättringsbehov, att han uppmuntrades fortsätta i samma anda på Polisutbildningen och att han sedan tog tag i det han mötte som aspirant. Och att det blev en kulturkrock.

– Jag fick stöd av studierektorn och fick direkt träffa högsta ledningen och framföra mina synpunkter. Men organisationens lyhördhet för kritik var mycket av en illusion.

Det var 90-talets mitt och plötsligt gick det upp för Stefan Holgersson att hans kritiska tänkande om arbetssätt och datasystem inte uppskattades. Han granskade kostnaden för ett datasystem på uppdrag av RPS när han plötsligt uppmanades att sluta, eftersom Stockholmspolisen misstyckte. ”För du vill säkert bli klar med din examen?” Han föreläste på konferenser som inbjuden gäst och märkte hur han motarbetades av chefer som inte gillade hans ärlighet.

– Jag var fostrad i att försöka förbättra en organisation, jag förstod inte att det inte var samma grej inom polisen. Men nu gick det upp för mig att det var en omogen organisation som inte såg kritik som en möjlighet, utan som ett hot. Det var en förvåning, säger Stefan Holgersson, som så här i efterhand menar att han kom in för tidigt i organisationen. Fick en uppmuntran och ett stöd som inte var bra för honom – då.

– Jag fick inte någon handledning i hur jag skulle göra, utan fick snarare höra Stå på dig! Jag har nog uttryckt mig klantigt och varit lite väl rak ibland. I dag har jag mognat och fått större förståelse, säger han.

Efter bara några år som polis lyckades Linköpings universitet övertala Stefan Holgersson att börja forska, och sedan dess har han fått flera utredningsuppdrag av Polisen. En del av hans rapporter har tagits emot positivt, andra har väckt stor irritation. Själv upplever Stefan Holgersson att han isolerades av polisledningen när han skrev sin doktorsavhandling, som bland annat innebar att han kuskade landet runt med tält för att studera läget på olika stationer. Uppdragen och ledningens intresse att lyssna försvann. När avhandlingen väl publicerades 2005 – och visade organisationens negativa påverkan på sin egen personal – övergick det hela i trakasserier, berättar han. Det handlar om utlovade forskningspengar som försvann och om utebliven månadslön. Om ifrågasatta övertidstimmar och om lönepåslag långt under kollegernas. Kanske kan några händelser förklaras med slarv, resonerar Stefan Holgersson. Kanske inte.

– Vissa saker vet jag inte om de var misstag eller trakasserier. Vissa saker väljer jag att tolka som misstag eftersom jag är så godtrogen, säger han och tillägger:

– Men en del saker var helt enkelt aktiva sätt att jävlas på.

Ändå verkar han inte alls bitter. Snarare nästan pojkaktigt bekymmerslös. Trots att han ägnar motsvarande en arbetsdag i veckan åt att prata med journalister gör han inga försök att censurera sig själv. Inte ens när han berättar om de upplevda trakasserierna hörs en hård eller besviken ton. Hur är det möjligt?

– Jag har inte känt agg mot cheferna, så det har inte genererat negativ energi. Motgångarna har nästan fått motsatt effekt på mig. Jag har mer känt att Oj vad intressant att det blev den här reaktionen.

Har det aldrig varit tungt att gå till jobbet? Inte ens när det ven som värst?

– Nej, inte alls, jag har inte de anlagen, säger Stefan Holgersson och skrattar.

Men så förklarar han:

– Jag jobbar ju längt ner i organisationen och har aldrig haft problem med kolleger eller mina närmaste chefer. De ser ju att jag är positiv och brinner för yrket. Och den högsta chefen i länet träffar man ju aldrig.

Senare, på stans mest populära fik, berättar han om den förändring han skulle vilja se inom Polisen. En längre utbildning med djup och mer praktik, en organisation där man kan säga att något är dåligt utan att göra chefen ”sur i fem år”. Precis som på en fotbollsmatch måste man kunna säga: Men passa då!

– Polisen är långt ifrån den lärande organisation man vill vara. Mitt intresse är inte att svartmåla Polisen, men samtidigt har man problem med öppenheten. Jag vet inte varför, det är invant att det ska vara så.

När Stefan Holgersson får den oundvikliga frågan, om han aldrig funderat på att sluta, tvekar han för första gången under vårt tre timmar långa möte. Och för första gången går det inte att avgöra om han verkligen talar sanning. Nej, han har aldrig funderat på att sluta som polis. Men han har funderat på att sluta engagera sig i Polisens utveckling, lyder svaret.

– Förut fick jag ny energi när det blev strul. Nu blir jag mer trött, säger han.

Några dagar senare visar det sig att han ändå sökt jobbet som regionpolischef i den nya polismyndigheten. Han gick inte vidare, men hur kommer det sig att han sökte?

– Jag vill gärna göra vad jag kan för att bidra till organisationens utveckling. Det är lätt att anklagas för att stå vid sidan av och tycka hur saker ska fungera, men jag har aldrig valt att ha det så. Jag vill hjälpa till aktivt.