ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Minnesord för Arne Larsson

Publicerad 2014-02-05

minnesord Arne Larsson, en av Stockholmspolisens mest betydande fackliga företrädare har som vi tidigare kunnat läsa gått ur tiden 88 år gammal. Han sörjes närmast av dotter Maud med familj och andra nära anhöriga.

Många äldre poliser som en gång arbetat i Stockholm har anledning känna stor tacksamhet över Arne Larssons fackliga gärning i Polisföreningen Kamraterna.  Som namnet på föreningen antyder var Kamraterna grundat innan poliser fick organisera sig fackligt. Givetvis tillvaratog kamratföreningen fackliga intressen, men då med viss fara för företrädarnas anställning.

Arne började sin fackliga karriär tidigt, redan under 1950-talet, för att sedan bli mer fackligt aktiv i Stockholm och i Svenska Polisförbundet under 1960- och början av 1970-talen. Stockholmaren Arne var en ovanlig polis i 1960-talets Stockholm. De flesta poliser var rekryterade från landsorten och många valde att lämna Stockholm efter ett fåtal år. Arne blev Stockholm trogen och kämpade i alla lägen för medlemmarna i Kamraterna.
Arne var en facklig företrädare som med tiden kom att åtnjuta respekt inom många områden. Han var ordförande under många år i Kamraterna, blev 2:e vice ordförande i Polisförbundet och hade förtroendeuppdrag i TBV och i många andra fackliga samverkansorgan i Stockholm.

Hans gärning som facklig ledare genomsyrades av viljan att utbilda de fackliga företrädarna och medlemmarna. Detta innebar att statusen på det fackliga arbetet höjdes och genom kunskapshöjningen ökade föreningen Kamraternas inflytande. Lite strid blev det naturligtvis genom att de obefordrade polismännen fick ett stort inflytande.  Överkonstaplar, kriminalpoliser och kommissarier kunde inte ens tillsammans mäta sig med Kamraternas inflytande. Arne hade, trots att han ibland företrädde rätt militanta medlemsgrupper, alltid en god relation till den högsta polisledningen i Stockholm. Detta kanske för att han också lyssnade på polisledningen och deras önskemål. På så sätt skapades bättre förutsättningar för polisens arbete.

Det är viktigt att säga att polisen i Stockholm i slutet av 1960-talet var kraftigt underbemannad på ordningssidan. Detta samtidigt som det pågick många aktiviteter på gator och torg som krävde stora polisinsatser. Poliser som då jobbade fyra av sex helger fick ofta jobba också de två lediga helgerna. Arne var då hårt ansatt. Han, ingen annan, lyckades få poliserna att inte vägra jobba under några av dessa stora polisinsatser. Någon gång blev det arbetsnedläggelse, utan Arnes inblandning.

Arne gillade att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet. Det märkte Sven Romanus, justitieminister 1976-79. Vid mötet mellan Polisförbundets ledning och Justitiedepartementet var det ministern och Arne som drog sig undan och diskuterade. Övriga i förbundsledningen fick hålla tillgodo med tjänstemän och statssekreterare.
Lika hängiven som Arne var för att stockholmspoliserna skulle vara välutbildade med goda anställningsvillkor och hög status lika hängiven var han för sjöpolisens verksamhet. Arne var sjöpolis under många år och slutade sin polisiära bana som poliskommissarie och chef för sjöpolisen i Stockholm.

Arne stod alltid upp för sina medlemmar och sin personal vid sjöpolisen.

Vi minns Dig med varmt och tacksamt hjärta.
Rolf Andersson, Ivar Eriksson och Christer Spjut
Lärjungar