Arkiv

”Polisskjutning”

Publicerad 2014-04-14

Insänt Jag har precis satt mig ner vid frukostgröten och börjat bläddra igenom dagens nyhetsflöde i mobilen.
Nej, hinner jag tänka, en till ”polisskjutning”. Känner direkt oro för att någon på min arbetsplats, i min närhet, har tvingats agera i en situation som han eller hon inte har valt. Läser vidare. Konstaterar att jag förmodligen inte känner kollegorna det berör, men det spelar ingen roll ändå. Föreställer mig det känslomässiga kaos de går igenom just nu. Precis nu. När jag äter gröt i mitt trygga kök. Har de lyckats somna än? Omgivningens frågor, ”vad hände?, hur mår du?”.

Hur hade jag själv mått? Hur många timmar hade det tagit för mig att somna efter ett nattpass där jag tvingats använda mitt tjänstevapen mot en annan människa. Jag vet inte.
Till slut hade jag väl somnat, utmattad fysiskt och psykiskt. Det har jag gjort för mindre.

Sedan hade jag vaknat upp till att en nyhetskrönikör på Aftonbladet, redan har hunnit konstatera: ”Polisen är till för att skydda – inte döda”.
Tack för dessa visdomsord. Innan förstod jag inte mitt uppdrag, men nu blir allt så klart: Jag som polis ska skydda, inte döda. Tack!

Vid en tidigare ”polisskjutning” recenserade en professor i Kriminologi samma dygn, utifrån en filmsekvens från en mobilkamera, sekund för sekund, delar av ett ingripande. Och han kunde ödmjukt konstatera vilka avfyrningar från polismannen som var befogade och de som inte var befogade.
Jag har även tagit del av åsikter som syftar till att inskränka polisers nödvärnsrätt. Åsikter från personer i maktposition med möjlighet att driva opinion. Nödvärnslagen är framtagen för att skydda alla människors rätt att försvara sig och tar dessutom hänsyn till mänskliga fysiologiska begränsningar vid kraftig stress. Slutar vi automatiskt vara människor när vi tar på oss uniformen? Tror folk på riktigt att jag under ett angrepp av en knivman tänker: Korn-sikte-mitt-i-högra-knäskålen, korn-sikte-mitt-i-högra-knäskålen-hoppas-jag-träffar… Som om jag vore en robot, inte människa, helt likgiltig inför rädsla och dödsångest.
Kommer att tänka på Polisförbundets kampanj som frågar sig ”Vad är det värt?” Frågan som ställs syftar till vårt jobb. Vissa dagar funderar jag själv över den frågan och måste samtidigt konstatera att jag faktiskt är nöjd med min nuvarande lön och mina arbetsuppgifter.
Men. Jag jobbar dagligen med kollegor som ligger nästan 10 000 kronor lägre i lön, som bär precis lika stort ansvar, förväntas hantera precis lika stora risker som jag, varje pass. Utöver detta skall vi dessutom vara förberedda på att nattens ingripande recenseras i de största medierna av professorer, en före detta rikskriminalchef och andra självutnämnda experter. Detta är en verklighet 2014 som vi poliser förhåller oss till och arbetar i.

Frågan är då, vad är det värt?

Frank Lissledal
IGV Göteborg City