umea_uni_maj_2016 (3)
 
 
 
 
 
Polistidningen nr 2
delades ut runt 7 april.
Nästa nummer
kommer 16 juni.
 
 
 

Arkiv

Foto: Peter Holgersson

Foto: Peter Holgersson

Malexander – 15 år senare

Publicerad 2014-05-15

Aktuellt UR ARKIVET. Malexander. En sommaridyll vid en slingrande, björkkantad väg intill Sommen och Lillsjön i Östergötland. Men också platsen för de mest uppmärksammade och brutala polismorden i svensk nutidshistoria. Det var här Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl av tre män som flytt efter ett bankrån i Kisa.

– Varje gång jag kikade fram så höjde Tony Olsson sitt automatvapen och siktade mot mig, berättar Kenneth Eklund, som då var närpolischef i Kisa.

Han var ensam i tjänst den där fredagseftermiddagen, då larmet kom. Åsynen av en maskerad och beväpnad man utanför Östgöta Enskilda bank gjorde det uppenbart att det handlade om ett rån. Han körde iväg med polisbilen en bit för kunna se vad som hände, utan att synas själv.

Det som sedan följde är som taget ur en actionfilm. Fast på riktigt. Han följde efter rånarna när de brände iväg söderut med vapenpiporna pekande ut genom bilfönstren.
– Jag skulle inte ingripa, bara se vart de tog vägen. De stannade först en gång och sköt mot både mig och en privatbilist, men utan att träffa. Sedan, mellan två dubbelkurvor, hade de stannat som i försåt. Jag hamnade 25-30 meter bakom dem, de sköt igen och den här gången träffade de polisbilen. Jag minns att jag tänkte ”ska de skjuta ihjäl mig så ska det i alla fall inte vara i bilen”.

Kenneth Eklund kom undan, han sprang så fort han kunde genom automatelden och gömde sig vid en eka i strandkanten. Trots att rånarna både sköt och kastade handgranater klarade han sig, sånär som på en kula som träffade vänster underarm. Så småningom vågade han sig därifrån, ut mot vägen där han fick skjuts av en ambulans tillbaka till Kisa.

Chocken kom först nästa dag, berättar han. Hemma i trädgården med gräsklipparen blev han stående mot ett äppelträd och grät.

Ungefär samtidigt som Kenneth Eklund körde efter rånarna hade Kenth Almroth och Peter Viveland, närpoliser från Linköping, kommenderats till Kisa på grund av bankrånet. De skulle egentligen gå av sina pass, som börjat tidigt på morgonen. Så blev det inte. Innan de kunde åka hem från jobbet hade det blivit morgon igen och de hade jobbat över ett dygn.

Snålblåsten river i gräset vid vägkanten i Malexander. Här är platsen där de tre rånarna väntade in polisbilen och sedan brutalt sköt ihjäl Olle Borén,43, och Robert Karlström, 30. Vägen gör en tvär sväng runt en klippa precis vid Lillsjön. Den som kommer körande här har ingen chans att veta vad som väntar efter kurvan.

– Vi visste att man skjutit mot Robert och Olle, men vi visste inte att de var döda. Så när vi kom hit for vi ur bilen med en väldig fart och blir först bara stående och tittar. Jag tänkte att de som låg där och var döda var som en identisk bild av oss, som stod här och var levande. Samma skjorta och samma skor som vi och de låg precis här, säger Kenth Almroth och pekar mot en osynlig punkt på asfalten och mot vägrenen.

– Det var som en Sjöwall Wahlöö-film. Där låg två poliser i sitt eget blod och runt omkring var det en jättevacker grönska. Om vi inte snabbt hade kommit överens om att dela upp oss och stoppa trafiken från var sitt håll, hade vi nog kunnat bli stående där, säger Peter Viveland.

Trots att det gått femton år minns både han och Kenth Almroth många detaljer. De har etsat sig in, men det är inte så att de tänker på det varje dag. Båda fick vara med på debriefingsamtal senare, precis som alla poliser som på något sätt varit berörda av insatsen. Kanske hjälpte det också att de hade konkreta arbetsuppgifter att ta tag i tillsammans under kvällen och natten.
– Bland annat skulle vi upprätta en observationsplats vid en vägkorsning några kilometer längre bort. Där blev vi sittande hela natten i kolmörkret och hann prata mycket, säger Kenth Almroth.

Den jättelika polisinsatsen varade i fem dygn. Poliser från hela Sverige kom till Östergötland och en ledningscentral inrättades på polisstationen i Mjölby. Det var där Olle Borén och Robert Karlström hade jobbat som närpoliser.

Där hette närpolischefen Kenneth Nilsson. I dag är han pensionär och har ett helt polisliv att titta tillbaka på. Inget minne är dock starkare än minnet av morden på två av hans medarbetare. Sina egna känslor fick han lägga åt sidan då, för att istället fokusera på att få de andra poliserna att må så bra som möjligt. Med hjälp av polispastorn och Lars Gustafsson, som var ordförande för Polisförbundet i Mjölby, styrde han upp arbetet. Flexibilitet och lyhördhet var ledorden.

Omedelbart efter morden togs alla poliser i Mjölby ur tjänst den kvällen. De var bortkopplade från det operativa polisarbetet med jakten på mördarna.
– Det var frustrerande för en del att inte få vara med. Andra sa att de aldrig mer skulle sätta på sig en polisuniform. Alla reagerade på sitt sätt, och det fanns utrymme för det. Om jag skulle behöva leda ett sådant arbete igen, vilket jag hoppas att ingen ska behöva göra, så skulle jag se till att ha något att göra åt alla, säger Kenneth Nilsson när vi möts på ett fik i Linköping.

Lars Gustafsson, som också är med på fiket, fyller i:
– Vi samlade all personal morgonen efteråt, och du delade ju ut arbetsuppgifter till de som ville.

Själv jobbade han långa pass, tio dagar i sträck, med allt det fackliga. Det var mycket kontakter med anhöriga, arbetskamrater och media. Under hela tiden var cafeterian på polisstationen öppen. De som jobbade kunde gå dit när som helst, för att prata eller bara ta en kopp kaffe.
– Vi fick också en fantastisk stöttning från kollegor i hela landet och från allmänheten. Det var det som gjorde att vi orkade.

Någon särskild krisplan, för att hjälpa dem som förlorat sina arbetskamrater eller deltagit i insatsen, fanns inte. Men hjälpen strukturerades snabbt. Debriefinghandledare från andra delar av landet kom till Östergötland och alla fick prata. För dem som ville och behövde fanns det mer hjälp att få. Kenneth Eklund till exempel, som själv varit nära att bli dödad, fick samtalsstöd. Men för honom var den bästa hjälpen andra poliser som också varit utsatta för beskjutning. Alla får samma känslor och upplevelser efteråt, berättar han.
– Jag blev exempelvis kontaktad av en kollega från Jokkmokk som varit med om en liknande händelse när han och en kollega blev beskjutna av tungt beväpnade män. Han förstod precis vad jag pratade om. Det var ett oerhört stöd, och vi har behållit kontakten.

Kenneth Eklund jobbar numera deltid som trafikpolis och har ett par år kvar till pensionen. Tillbaka till Kisa ville han inte. Än idag undviker han att åka dit.

Hos Peter Viveland och Kenth Almroth har händelsen förstås också satt spår.
– Jag tror att jag kanske har blivit lite mer försiktig. Jag tänker mer på säkerheten nu, säger Peter Viveland.
– Malexander är ju värsta tänkbara scenario. Men varje händelse gör att man mognar och växer i yrkesrollen, fyller Kenth Almroth i.

Lars Gustafsson från Mjölby, som var nära vän till Robert Karlström och arbetskamrat med Olle Borén, blir fortfarande märkbart berörd av att prata om morden.
– Det här har påverkat så mångas liv så mycket, det var ett stort övergrepp. Men min motivation som polis växte efteråt. Hade man tappat den så hade man svikit Olle och Robert.

Närpoliserna Kenth Almroth och Peter Viveland från Linköping kom till Kisa någon timme efter rånet. Efter samlingen på polisstationen, som ligger strax bakom banken, fick de order att åka till Malexander. Då visste de att någon hade skjutit mot deras kollegor, men inte att de var döda. Foto: Peter Holgersson

Närpoliserna Kenth Almroth och Peter Viveland från Linköping kom till Kisa någon timme efter rånet. Efter samlingen på polisstationen, som ligger strax bakom banken, fick de order att åka till Malexander. Då visste de att någon hade skjutit mot deras kollegor, men inte att de var döda. Foto: Peter Holgersson

Polismorden i Malexander

Den 28 maj 1999 rånade tre tungt beväpnade män Östgöta Enskilda bank i Kisa.

I Malexander, drygt två mil därifrån, kom Mjölbypoliserna Olle Borén och Robert Karlström ikapp rånarna. Bakom en tvär kurva hade gärningsmännen stannat och väntade in polisbilen.
Olle Borén och Robert Karlström blev avrättade med flera skott från nära håll – bland annat med sina egna tjänstevapen.
Därefter följde en av de största polisinsatserna i svensk historia, runt 1 200 poliser var på olika sätt engagerade i jakten eller i utredningen.
Idag finns två minnesstenar placerade vid mordplatsen i Malexander.

De tre gärningsmännen dömdes till livstids fängelse för att gemensamt och i samförstånd ha mördat Robert Karlström och Olle Borén. Senare tog Jackie Arklöv på sig skulden för att ha skjutit poliserna.
Ett av syftena med att råna banken i Kisa, samt en rad andra rån, var att finansiera nynazistisk verksamhet.

Jackie Arklöv
Greps i Tyresö utanför Stockholm tre dagar efter morden. Vid gripandet träffades Arklöv av ett skott. Även dömd för krigsbrott begångna i Bosnien i början av 1990-talet. Har ansökt om tidsbestämt straff, men fått avslag. Avtjänar sitt straff i Borås.
Tony Olsson (numera Byström)
Flydde efter morden till Costa Rica, men utlämnades till Sverige. Rymde från Hall sommaren 2004. Sitter idag på Kumla. Har ansökt om att få straffet tidsbestämt, men fått avslag. I fängelset har han skrivit tre böcker.
Andreas Axelsson
Blev skadad i skottlossningen i Malexander. Arklöv och Olsson tvingade en man att köra honom till vårdcentralen i Boxholm, där han kunde gripas. Sitter idag på Tidaholmsanstalten.

Foto: Peter Holgersson

Foto: Peter Holgersson

Vad lärde svensk polis av Malexander?

Polismorden i Malexander blev, tillsammans med kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg två år senare, vändpunkter för svensk polis. Insatserna utvärderades och i dag ser mycket annorlunda ut.

Det har gått 15 år sedan den stora polisinsatsen efter morden i Malexander. I utvärderingen som gjordes konstaterades flera brister. Poliserna som deltog i mördarjakten kom från hela landet och saknade både gemensam taktik och kommunikationssystem.  Det fanns inte heller tillräckligt med förstärkningsvapen eller skyddsvästar och en del poliser saknade ordentlig utbildning för de vapen de försågs med. Liknande erfarenheter gjordes vid Göteborgskravallerna två år senare.

Sedan dess har mycket hänt. De gamla radiosystemen är utbytta mot Rakel, som idag har täckning i hela landet. 1999 var det vida känt att områdena runt Kisa låg i radioskugga, något som rånarna sannolikt kände till. Numera har alla poliser i yttre tjänst egna skyddsvästar och, kanske viktigast av allt, alla poliser genomgår samma bastaktikutbildning.

Men fortfarande återstår mycket att göra. Det menar Bo Andersson, som var en av polisinsatscheferna i mördarjakten. Nu är han operativ chef i polismyndigheten Örebro och deltog tidigare i Rikspolisstyrelsens taktikprojekt, som kom till efter utvärderingen.
– Vi föreslog bland annat att det skulle inrättas ett nationellt taktikcentrum. Där skulle man samla erfarenheter om polistaktik från exempelvis särskilda händelser i Sverige och utomlands. Vi behöver en helhetssyn på legala förutsättningar, metoder och taktik, men det saknas än i dag.

Som ett exempel på att ett samlat grepp fortfarande saknas, trots bastaktik, nämner Bo Andersson begreppet vägspärrar – något som användes i stor omfattning i Malexanderinsatsen.
– Det har utvecklats olika taktiska modeller för hur man gör, men syftet finns inte klarlagt i något reglemente eller nomenklatur. Frågar du 20 000 poliser vad en vägspärr är, så får du väldigt många olika svar. Och det fungerar inte när man ska arbeta tillsammans.

Anna Hjorth
Frilansjournalist