Polistidningen nr 1 delas ut runt 9:e februari. Nästa nummer når brevlådorna på skärtorsdagen.
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Emelie Asplund

Foto: Emelie Asplund

Ingen ruckar på Viola

Publicerad 2014-06-26

MÖTET Efter 21 år som polis förverkligade Pia Goksöyr en gammal dröm. Nu tillhör hon rytteriet i Västra Götaland och jobbar med Sveriges största polishäst, som dessutom är det enda stoet i sammanhanget.

Pia Goksöyr

Namn: Pia Goksöyr (släkten kommer från den norska byn Goksöyr där släktgården fortfarande finns kvar.)

Ålder: 45 år.

Längd: 183 centimeter – densamma som Violas mankhöjd.

Jobbar: Polis sedan 24 år. Nu vid rytteriet i Västra Götaland.

Bor: Tjörn i Bohuslän, utan båt men med åtskilliga bad. Blev för många regniga segelsemestrar med ständig sjösjuka under barndomen.

Familj: Fyra barn i åldrarna elva till 20.

Intressen: Har alltid tränat mycket. Umgås med vänner.

Läser: Nej, inte böcker men följer maniskt nyhetsflödet på mobilen. ”Förmodligen en yrkesskada sedan mina år som presstalesman.”

Dold talang: Kan väldigt mycket om trädgårdsväxter.

Rytteriet i Göteborg. Ihållande duggregn, hästspillning och vackert läge med skogen som granne. Centralt men ändå lantligt. Här arbetar nio poliser och 15 hästar. ”Intervjua Pia Goksöyr, säger hennes kollegor. Hon är perfekt att ha i tidningen och dessutom har hon varit presstalesman en gång i tiden och är van vid att bli fotograferad.”

Pia själv skrattar då hon får höra omdömet och understryker med emfas att det inte stämmer. Hon vill helst inte synas, hon är inte den som strävar efter att ta plats. Snarare tvärtom. Hon säger att hon innerst inne kan känna sig blyg, och att det faktiskt var därför hon en gång sökte jobbet som presstalesman i Västra Götaland. För att vända en svaghet till en styrka och lära sig mer om det hon ryggade för.

– En utmaning. Jag lärde mig att tala inför folk, att bli filmad för teve. Något som jag har stor nytta av fortfarande. Det blir många kontakter med allmänheten, många som kommer fram till mig och fortfarande en och annan journalist som vill ha kommentarer.

Det är lätt att föreställa sig. Pia Goksöyr märks. Hon är lång och rider landets största polishäst. Viola väger 850 kilo och tillhör världens väldigaste hästras – Shire. Hon rör sig på samma gång elegant och klumpigt. En ardennerliknande jätte med päls runt hovarna som tornar upp sig över de andra hästarna. I stallet där hon bor råder perfekt ordning. Civila hästskötare mockar och ryktar. Doften, då blöt häst efter blöt häst leds in med ånga stigande från mankar och breda halsar, fyller rummet. Ryttarna har varit inne i Göteborg i samband med Sverigedemokraternas torgmöte. Adrenalin och trötthet väger lika. De skämtar med Pia, som missat det som blev en oväntat slitsam uppgift. En svår balansgång som måste genomföras många gånger innan den sista valsedeln är inlämnad och supervalåret närmar sig sitt slut. Vem får säga vad och hur kan en acceptabel protest mot ett politiskt budskap utformas?

Pia Goksöyr nämner att hästarna är förträffliga i sammanhanget. Inte bara som levande köttmurar som effektivt motar folkmassor åt rätt håll och särar på antagonister. Utan också som en del av en ständigt pågående charmoffensiv.

– Nästan alla gillar en trevlig och leende polis till häst, fotbollssupportrar och barnfamiljer har ungefär samma inställning, säger Pia och fortsätter:

– Men vi arbetar olika i olika delar av landet, jag tror att vi ligger på lite extra när det kommer till att ta kontakt med folk på gatan.

Hon berättar sedan att rytteriet hör till de polisiära verksamheter som präglas mest av lokala variationer. Stockholmarna kallar hon tjusiga, de har erfarenhet från högvakten och många eskorter. Malmöryttarna har haft åtskilliga tuffa fotbollsmatcher och demonstrationer, därför har de gedigen erfarenhet av att rida i stora formationer.

Göteborgarna då?

– Vi har ju inte mött så mycket våldsamheter sedan EU-mötet 2001. Om uttrycket tillåts är vi goa gummor, och några gubbar. Jobbar mest i par, pratar med folk och skapar kontakter. Det roliga är att det funkar så bra när vi samarbetar med de andra rytterierna.

Det står i arbetsbeskrivningen att hästarnas kontaktskapande egenskaper ska utnyttjas så mycket som möjligt. Antalet kontakter med allmänheten prickas av och bokförs. Men Pia Goksöyr värjer sig mot uttrycket pinnjakt.
– För mig som gillar att prata med folk är det en av de stora fördelarna med jobbet. Det handlar om att både för oss själva och ledningen mäta hur tillgängliga vi är.

Det inträffar att hästarna blir måltavlor. En häst som var lätt att känna igen togs ur tjänst efter hot mot den. Men ingen svensk polishäst har fått sätta livet till i något sådant sammanhang. Både hästarnas och ryttarnas träning är utan slut. Instruktörer drillar i dressyr och hopp. Men det ställs inga krav på fulländad ryttarskicklighet. Annan kompetens väger tungt. Kunskaper i särskild polistaktik är grundläggande, liksom social förmåga. Själv red Pia Goksöyr som yngre. Då hon bestämde sig för att söka till rytteriet tog hon åtta privatlektioner, och det räckte för att bli en av de tre som kom in av 30 sökande.

– För mig var det en bekräftelse. Troligtvis en sista chans att söka till rytteriet. Nu hoppas jag kunna vara med så länge som möjligt, därför håller jag på med en varierad träning. Det sliter att sitta på en häst ibland sju timmar i sträck.

Polisrytteriet

– Hästar har används av polisen sedan slutet av 1800-talet.

– Finns i Stockholm, Västra Götaland och Skåne.

– Ingår i konceptet med särskild polistaktik.

– I Sverige finns runt 60 polishästar.

– Samarbetar med rytteri i övriga nordiska länderna och Holland.

En stor del av träningen av hästarna utför poliserna själva. Grundregeln är att djuren ska stå ut med mentala och fysiska påfrestningar som vanliga hästar aldrig kommer i närheten av. De måste klara påfrestningarna i samband med stora demonstrationer och fotbollsmatcher. De tränas att gå emot sin egen natur – och den förmågan är en färskvara. Knallskott, skrik, bengaler och tumult triggar igång de naturliga flyktreflexerna. De måste behärska sig då den hundrade berusade helgfiraren kommer fram på Avenyn och vill klappa.

– Jag har häst, kan rida och håller på med trav, får man höra. Jodå, men känner du Viola?

Varje häst har en egen personlig skräckprogrammering. Någon klarar inte ett paraply som fälls upp, en annan avskyr vimplar som slår i blåsten. Det är inte alltid någon känner till en hästs hemliga mardröm och speciella svaghet, innan det är för sent.

– Som ryttare har jag också mardrömmar. Min är att tappa kontrollen, att Viola ska slå bakut eller ge sig upp på trottoaren och skada någon.

Arbetsdagen är slut för alla inblandade. Pia Goksöyr går fram till Viola och klappar henne.

– Känn här på sidan av huvudet, säger hon och fortsätter:

– Andra hästar är mjuka men Viola är stickig som svinborst, också på skinkorna kan tilläggas. Hennes eget signum.