Polistidningen nr 5 delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Uppsala

Grafik: Ali Moosavian

”Man får inte linda in det”

Publicerad 2014-10-30

Aktuellt Att försöka hjälpa någon som gång på gång går tillbaka till en livsfarlig relation kan verka frustrerande. Men känslan av att göra skillnad gör mödan värd för personsäkerhetssektionen i Uppsala.

Elva handplockade

Sammanlagt elva personer, både poliser och civila, jobbar på personsäkerhetsektionen. Alla är handplockade för jobbet.Uppsala.

Gunnar Elrud är på plats tidigt på morgonen. Det är hos honom det börjar. Den här dagen har han suttit sedan halv sju. Gunnar var facklig ordförande i Uppsala i tio år innan en hjärtinfarkt satte stopp för det. I samband med att han skulle återgå i arbete startades personsäkerhetssektionen dit Gunnar handplockades som brottsoffersamordnare. Det innebär att han går igenom alla de anmälningar där polisen på plats uppfattat att det finns någon form av hotbild. Ungefär 4 500 anmälningar per år passerar honom. En tiondel går vidare till riskanalytikerna. Eller direkt till brottsofferhandläggarna som kan hjälpa till med förebyggande åtgärder och säkerhetssamtal.

– Nu är det bestämt. Vi ska splittras. Jag har sökt tjänst som bilspolare nere i garaget.
Leendena som riktas mot Bo som är chef för personsäkerhetssektionen i Uppsala, avslöjar ironin. Men det finns allvar bakom. Omorganisationen är ett orosmoln för många. Som det verkar ger inte den nyligen levererade inmappningen riktigt klara besked. Placeringen av de olika funktionerna tycks kunna tolkas på lite olika sätt.

Riskanalytikern Pia Byhlin säger att de förslag som chefen för Region Mitt, Carin Götblad, lagt fram i egenskap av samordnare mot våld i nära relationer kan vara till gruppens fördel.
– På många sätt jobbar vi redan så som hon föreslår. Får vi en chef som förstår det och som kan värdesätta oss kommer det nog att gå bra, säger hon.

Pia Byhlin är en av tre riskanalytiker. Tillsammans med Michael Malmberg och Magnus Eriksson är det hon som bedömer hur illa ute brottsoffren är och vad som bör göras åt det. Ärendena bedöms utifrån fyra olika modeller. Sara används i ärenden som gäller relationsvåld, Patriark – hedersrelaterat våld, Sam – stalking och Check 10 vid övriga våldsbrott. Det kan till exempel handla om utpressning eller övergrepp i rättssak.

Pia sitter just nu med en ung kvinna som lever med en missbrukare. Tillsammans har de ett litet barn. Flera gånger har hon misshandlats så illa att det hamnat hos polisen men kvinnan vill inte lämna. Det är hon inte ensam om. Många kvinnor dyker upp hos riskanalytikerna mer än en gång. En ny misshandel. Ofta lite värre än den förra.
– Det kan så klart vara frustrerande men man lär sig att hon eller han måste bli färdig själv för att lämna. Och det är så här det ser ut och fungerar med våld i nära relationer. Det viktigaste är att inte vara dömande. Att visa att vi förstår, förklarar Pia.

Det händer att de våldsutsatta inte bestämmer sig i tid. För inte så länge sedan slutade ett fall med utökat självmord. Men Pia och hennes arbetskamrater väljer att inte se det som ett misslyckande. Hon konstaterar med ett visst mått av galghumor att ska man leva i ett förhållande där det förekommer relationsvåld ska man gärna bo i Uppsala. Här finns förutsättningarna att få hjälp med att bryta cirkeln. Det är ingen självklarhet på alla platser.
– Vi har ju till exempel ett skyddat boende i kommunen. Det är en enorm tillgång. De har, vad jag vet, aldrig behövt neka någon plats. Är det fullt trollar de med knäna. Hittar en lösning.
Sektionen har också nära samarbete med socialtjänst och kvinnojourer som tillhandahåller stöd och hemliga boenden. Nyligen har de också upprättat kontakt med en mansmottagning.
– Man måste ju jobba med förövaren också. Annars kommer man ju inte åt roten till det onda, säger Pia Byhlin.

Är det något som genomsyrar Carin Götblads förslag så är det att det måste vara så smidigt som möjligt att ta sig ur en våldsam relation. Det är något analytikerna kan skriva under på. När det börjar bli jobbigt finns alltid risken att den drabbade drar sig ur insatsen och går tillbaka till relationen.
– Vi är alltid ärliga. Man får inte linda in det. Du måste kunna säga till någon att ”han kommer att slå ihjäl dig”. Men det är inte alltid det hjälper. Ofta inte.

När riskanalytikerna sagt sitt och föreslagit åtgärder är det Bo i egenskap av chef som ska godkänna. Det gör han nästan alltid enligt honom själv. Han har själv varit med och tagit fram det som kallas för Uppsalamodellen och är uppenbart stolt över det arbete gruppen åstadkommer.
– Men det är svårt att få förståelse ibland. Vi kan ju inte visa resultat på samma sätt som andra verksamheter. En som inte är insatt kan nog tycka att 450 ärenden är väldigt lite.

Lennart är personsäkerhetshandläggare. Det är hos honom och tre kollegor de svåraste fallen hamnar. Personer som behöver skyddas. Kanske i förlängningen också försvinna helt, byta identitet. Men också de som kanske är räddare än vad de behöver vara. Då kan ett samtal räcka. Personsäkerhetshandläggarna jobbar nära brottsofferhandläggarna som tar hand om dem med lite lägre hotbild.

Lennart säkerhetsinspekterar boenden, hjälper utsatta med att bete sig på ett säkert sätt och agerar trygghet vid rättegångar. Aldrig så han syns. Att få identiteten röjd bland kriminella skulle försvåra hans arbete. Han trivs på jobbet och gillar variationen. Ingen dag är den andra lik. Men han upplever en frustration både i egenskap av polis som vill få till domar och utifrån sina skyddsobjekts perspektiv.
– Jag tycker samhället bryr sig för lite om brottsoffer. Jag kan som förälder förstå att man inte vill låta sitt barn vittna till exempel. Om det innebär att man ska skaffa larm eller till och med flytta på egen bekostnad. Det finns väldigt lite hjälp för unga killar som fastnat i kriminalitet. Sådant tar jag med mig hem, säger han.

Precis som hos analytikerna har flera av hans skyddsobjekt dykt upp flera gånger. Ofta utgör de utsatta själva den största risken genom att de gör saker som pajar skyddet.
– Ibland är det svårt att inte lyfta den där luren eller göra det där inlägget på Facebook och så är allt röjt. Och det är inte konstigt. En person som är skyddad blir så isolerad. Tänk dig själv en ungdom i dag som inte får gå ut på nätet eller använda telefon. Då är jag död, kan de säga.

Mer samarbete krävs,
enligt Götblad

Bättre samordning behövs för ett effektivare arbete mot våld i nära relationer. Det enligt ett betänkande från nationella samordnaren i frågan.

I samband med att Carin Götblad slutade som länspolismästare i Stockholm utsågs hon av regeringen till nationell samordnare mot våld i nära relationer. Därmed fick hon i uppdrag att ta fram förslag till hur arbetet med detta ska kunna förbättras. I juni presenterades betänkandet.

Högt upp på listan över vad som behöver förbättras står en bättre samordning av samhällets insatser. Carin Götblad menar att det måste bli lättare för våldsutsatta att få hjälp. Bland annat genom att det i varje kommun ska finnas en operativ arbetsgrupp mot våld i nära relationer där polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård samarbetar med kvinnojourer, brottsofferjourer, skola och kriminalvård. Hon föreslår också att särskilda lotsar ska utses inom socialtjänsten för att hålla ihop de insatser som görs för våldsutsatta.

I förslaget ingår också att kommuners ansvar för insatsen skyddat boende för våldsutsatta ska regleras i socialtjänstlaget samt att tillstånd för att driva skyddat boende ska krävas. Detta har mött på kritik från Roks, vars ordförande Karin Svensson oroar sig för att det ska leda till krav på de boenden kvinnojourer erbjuder som dessa ideella verksamheter får svårt att leva upp till.

Läs hela betänkandet Våld i nära relationer här.

Fotnot: I skrivandet stund är Carin Götblad regionspolischef i region mitt som omfattar Uppsalas, Västmanlads och Gävleborgs län. Men hon har även sökt jobbet som chef för NOA, Nationella Operativa Avdelningen.