Arkiv

När vi 2(1) blir en …

Publicerad 2014-12-10

Krönikan I sex år har jag arbetat på LKC i Stockholm som civiloperatör. Det har varit det absolut bästa yrket för mig av de väldigt många jag haft. Min rastlöshet och energi har definitivt testats under den hårda arbetsbelastning som råder på landets största ledningscentral. Dygnets alla timmar, året runt, ringer folk med allt från akuta situationer till mindre seriösa saker som strålning genom väggar och liknande. Ni som sitter som operatörer förstår vad jag menar.

Under en längre tid har jag känt behov av mer utveckling, både yrkesmässig och personlig, och sökte därför en tjänst på LKC i Göteborg i våras. Det jag hade hört var att de arbetade på lite annat sätt än vi i Stockholm och det lockade att få bli lite ny och osäker igen. Trots att jag trodde att det inte skulle ske, så fick jag tjänsten och den 1 oktober började jag, ivrig och ny, i Göteborg,

Min tanke var att jag, med den erfarenheten jag har i ryggen, skulle känna igen mig när jag väl loggade in här. Att Storm är Storm oavsett var i Sverige man är. Att arbetet är liknande oavsett var jag sitter. Jag tänkte att det som skulle vara nytt och spännande var staden och de nya människorna och att arbetsuppgiften var den jag skulle känna mig trygg i.

Jag kunde inte ha mer fel. Som en kollega som också är från Stockholm uttryckte det:
– Det är småsaker som skiljer, visst. Men det är väldigt många småsaker!

Jag säger inte att det är bättre eller sämre, allting handlar om att arbeta efter givna förutsättningar. Men vissa saker är jag förvånad över. Hur kan Storm, som är ett system vi köper från England och i mångt och mycket inte kan påverka själva, användas så olika? Tack och lov är åtminstone åtgärdskoderna nationella och en 101 innebär en anmälan både här, i Stockholm och på Gotland. Knapparna sitter på samma ställe i det fantastiskt stiliga gränssnittet á la ”50 nyanser av grå”. Men utöver det är det väldigt mycket som skiljer. Allt från hur våra externa kontakter är inlagda, kategorier vi lägger in personer och fordon som, till vilken information som ska finnas med på HR:et.

Lägg till användning av talgrupper, anrop på patruller, vem som fattar beslut och helt nya områden som jag uppfattar som gigantiska så förstår ni kanske att min känsla av ”det här kan jag” är mindre än noll!

Och den tanken jag går hem med efter varje pass är: Hur ska vi få ihop ett enhetligt sätt att arbeta om två månader? Hur ska 21 myndigheter, som alla har sitt sätt att arbeta på utifrån sina givna förutsättningar, kunna hitta ett sätt? Hur stora olikheter kan vi ha inom samma myndighet?

Jag avundas inte de biträdande regioncheferna vars uppgift det är att finna ett svar på just de frågorna. Det här tjatar alla om, jag vet, men hur många av oss är beredda att släppa prestige och ”vårt sätt är bäst”-tänket och se andra sätt? Jag bytte arbetsplats för att lära mig nya saker men kommer ändå på mig själv med att tänka ”så där skulle vi inte gjort i Stockholm” som en gammal motvallskärring.

Hur mycket motvalls är du?

 

Victoria Dunros

KC-operatör
Göteborg