Polistidningen nr 1 delas ut runt 9:e februari. Nästa nummer når brevlådorna på skärtorsdagen.
 
 
 
 

Arkiv

En sällsam historia om samhörighet

Publicerad 2015-02-04

Krönikan ”Jag är så glad att jag är frisör. Då handlar det bara om att vara snygg!” Det är den standardfras som min kompis Carina med ett förtjust och samtidigt lite äcklat skratt brukar häva ur sig, när jag beskriver en del av de arbetsuppgifter som poliser i yttre tjänst har.

När jag kom tillbaka efter semestern i somras, kändes det för första gången både tungt och tråkigt. Det var till och med så att jag hade börjat snegla lite åt platsannonserna under ledigheten. Barnen var hos sin far, alla vänner var på semester, polisstationen i den lilla byn låg öde, med undantag av en ensam liten varelse som skrotade omkring där: Jag. Känslan av tristess och negativa tankar om ”28 år kvar” höll i sig ett bra tag.

”Det var just då som jag återigen började älska mitt jobb.”

En höstkväll ringde telefonen och i andra änden var kollegan Marie. Hon och kollegan Lars var på väg från centralorten till ett eftersök i mina trakter. En suicid kvinna hade gått till skogs. ”Du får komma in och jobba om du vill, det är alltid bra med lokalkännedom”. Övertidspengar och vår drift att hjälpa gjorde att jag lämnade barnen till barnvakten morfar och klev i uniformen.

Några timmar senare, efter insats med hund och helikopter, stod det klart att kvinnans liv inte gick att rädda. Helikoptern hittade henne med värmekamera och fotfolket sprang mot platsen mitt i skogen, där helikoptern hovrade strax över trädtopparna och lyste upp med sin strålkastare.

Nu hände något märkligt. Helikoptern flög iväg och vi stod där i det kompakta mörkret, en närpolis, en ordningspolis och två hundförare, med en död kvinna liggande på mage mellan oss. Vi var där en stund, i tystnaden och mörkret, med hundförarnas pannlampor som enda ljuskälla.

Vi lade ner kvinnan i liksäcken och gick iväg genom skogen. Vi bar en död kvinna genom kolmörkret, samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var nu det slog mig: Ingen i hela världen, utanför vår sfär, skulle vilja byta arbetsuppgift med oss just då. Det är åt situationer som denna som Carina skulle dra sin standardfras. Och jag kände samtidigt att jag aldrig skulle vilja byta bort det ögonblicket för något i världen. Det var just då som jag återigen började älska mitt jobb.

Vi må hamna i obehagliga situationer, absurda, makabra och skrämmande situationer. Men allt märkligt, sorgligt och hemskt svetsar oss samman på ett oförklarligt sätt. Vi är för evigt sammankopplade av kaos och trauman, något som kanske också är en anledning till att poliser ofta lever tillsammans med poliser. Vi förstår varandra helt enkelt.

Jag tror säkert att många känner igen sig i frasen ”Det är tur att folk inte vet…” Det vi oftast åsyftar är att det är tur att de inte vet vad vi gör och hur vi gör saker och ting. Andra människor kan nog inte ens tänka sig många av våra arbetsuppgifter, att vi tar hand om det som ingen annan vill ta i med tång. Och det är väl tur att de inte vet, för då skulle varenda frisör vilja vara en del av vår sällsamma samhörighet.

 

Lisa Ahlstedt
polisinspektör i Funäsdalen i Jämtland