ANNONS;

ANNONS:

 
 


Så här ser Polistidningen nummer 5 ut. Den delas ut runt den 18 oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Vi måste skydda den som skyddar! 

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Pepparduschen som inte bet

Publicerad 2015-04-10

Krönikan Han var stor och bredaxlad. Nästan huvudet högre än jag och min kollega. Men det var inte bara på höjden han var hög. Blicken och rörelsemönstret avslöjade att han med stor sannolikhet även hade intagit rejäla mängder otillåtna substanser eller alkohol inne på klubben där vi grep honom. Där inne hade han hamnat i våldsamt bråk med övriga klubbesökare som ringt efter vår hjälp men inte vågade anmäla.

”Jag skrek rakt ut och blev så uppfylld av den intensiva och ihållande smärtan från chilifruktens obönhörliga styrka att det inledningsvis var svårt att tänka en klar tanke.”

Att omhänderta en så stor, aggressiv och påverkad man enligt LOB och få in honom i en polisbil var inte lätt. Jag och kollegan tog i för kung och fosterland. Någonstans i tumultet som uppstod använde jag för en av de första gångerna min pepparspray. En rejäl dusch i riktning mot ögonen – precis som jag hade fått lära mig under utbildningen. Han blinkade till, överraskad av min plötsliga rörelse. Jag väntade på reaktionen. Kollegan väntade också. Men det hände – ingenting. Han fortsatte att stirra med uppspärrade ögon och sa ”Det DÄR var väl JÄVLIGT onödigt”.

Inga tårar. Ingen omedelbar smärta, som den jag själv hade upplevt på polishögskolan när jag frivilligt testade sprayen i en övning jag aldrig kommer att glömma. Hur jag desperat stoppade ner huvudet i en hink med vatten. Hur jag skrek rakt ut och blev så uppfylld av den intensiva och ihållande smärtan från chilifruktens obönhörliga styrka att det inledningsvis var svårt att tänka en klar tanke. Vi skulle genomföra ett arbetsprov och jag fick tvinga upp mina ögon för att se någon enstaka sekund innan de automatiskt stängde sig av sig själv igen.

Jag slog batongen mot mitsarna i ett töcken av tårar, jag värjde mig mot det iscensatta knivöverfallet genom att titta ut genom en smal, smal springa. Det var svårt att andas, näsan rann och plågan var total. I bakhuvudet ringde historierna vi hade fått höra om andra polistudenter som hade fått bäras ut som små hjälplösa barn efter en sprayning. Hur de övervägde att bara låta oss testa spray i ena ögat för att mildra den grymma effekten. Inte förrän en timme efter min peppardusch började tillvaron närma sig det uthärdliga igen.

Vem som helst hade kanske inte kunnat få in mig i en bil under den eftermiddagen, men jag var definitivt i ett kraftigt försvagat skick.

Nu stod han där, denna gigantiska, våldsamma man och verkade helt oberörd av min välriktade peppardusch. Möjligen något argare. Jag och kollegan bytte varsin förvånad blick och höjt ögonbryn. Tiden stannade någon mikrosekund innan vi åter gav oss in i kampen.

Inte förrän vi var inne med mannen i arresten en halvtimme senare klagade han något lite över att det sved i ögonen – och jag var en nyttig lärdom rikare: Verkligheten är betydligt mer komplicerad än den verkar i skolböckerna. Det är inte förrän man har provat något själv, flera gånger, som man vet hur och om det fungerar.

Lärarna hade visserligen nämnt att pepparspray inte fick samma effekt på alla personer, men att effekten totalt skulle utebli, det trodde jag nog inte. Att en man skulle kunna stå och fortsätta stirra argt på mig med vidöppen blick och inte känna minsta lilla dugg. Med eller utan narkotika i blodet.

Nu vet jag.

 

 

Anonym spanare