Polistidningen nr 2 delades ut 13:e april. Nästa nummer kommer runt 15 juni. Hela utgivningsplanen finns här.
 
 

Arkiv

Nicole  och Hanna tycker att arbetet med uppsatsen flutit på bra, även om det inte funnits så mycket litteratur att tillgå. En sak har dock känts tung: Att få höra allas negativa tankar om arbetsgivaren precis innan man ska ut, berättar de. Foto: Privat

Nicole och Hanna tycker att arbetet med uppsatsen flutit på bra, även om det inte funnits så mycket litteratur att tillgå. En sak har dock känts tung: Att få höra allas negativa tankar om arbetsgivaren precis innan man ska ut, berättar de. Foto: Privat

Feedback från före detta poliser

Publicerad 2015-05-07

Aktuellt Att känna sig som ett utbytbart namn på ett papper. Den upplevelsen berättar två före detta poliser om i examensarbetet ”Ex-polis”.

Hanna och Nicole går fjärde terminen på Polishögskolan i Sörentorp och har jobbat med examensarbetet tillsammans. Via sina personliga nätverk har de kontaktat fem före detta polismän* för att ta reda på varför de valt att byta yrke – ett område som de inte funnit någon tidigare forskning om.
De intervjuade hade jobbat alltifrån tre till 25 år inom kåren innan de slutade.

För 28-årige ”Fredrik” var kärleken ett viktigt skäl. Möjligheten att jobba som polis i flickvännens hemstad var stängd på grund av anställningsstopp. Eftersom han nekades tjänstledighet för att prova ett annat jobb sade han upp sig.

För de fyra andra fanns flera gemensamma drag:

  • låg lön
  • trög organisation
  • bristande karriärmöjligheter
  • ingen /låg uppskattning
  • missnöje med chefer/ledning

39-åriga ”David” ville ha högre lön och för att få det som polis kom han fram till att han måste bli chef. Han kände att han inte kunde ställa sig bakom den personalpolitik som myndigheten drev och valde därför att starta eget i stället.

51-åriga ”Torbjörn” tröttnade på att sitta på kontor, men kände inte att det var ett alternativ att gå tillbaka till yttre tjänst. Ett tungt vägande skäl till att sluta var att man lägger så mycket tid på ärenden som i slutänden inte leder till så mycket åtalsmässigt. ”Det kändes helt jävla meningslöst”.

32-årige ”Per” uppger att svårigheten att komma vidare och utvecklas var främsta skälet till att sluta som polis. Han beskriver även en känsla av att vara livegen på grund av små möjligheter att vara ledig, även för den som ställt upp mycket själv tidigare. Feedback var också en bristvara.

41-åriga ”Ola” älskade till att börja med att vara polis och ville göra karriär, men upplevde att det fanns ett visst akademikerförakt inom organisationen. Chef blev man genom att jaga mycket busar. Enligt honom fanns en jargong där han jobbade: ”Det här är en lärande organisation, här lär du dig att passa in.”

Hanna och Nicole fann starka kopplingar mellan de före detta polisernas svar och rapporten ”Är polisen en lärande organisation?”. (Som Polistidningen skrivit om här )

”Bristande ledarskap leder till en stor frustration bland de anställda. Vi har hört tydligt men också mellan raderna att det finns en genomgående irritation över hur de blivit behandlade av cheferna” skriver Hanna och Nicole.

Ingen av de fem intervjuade före detta poliserna har ångrat att de slutat. Men en av dem konstaterar att det är svårt att få så bra kompisar som han fått inom polisen någon annanstans.

På frågan om det finns något som Polismyndigheten kan göra annorlunda för att han ska komma tillbaka svarar en av dem:

”Börja se medarbetarna som människor och inte som namn.”

 

Fotnot: Alla fem före detta poliser som Hanna och Nicole fick tag på är män. De har anonymiserat intervjuobjekten. Även Polistidningen väljer att vara restriktiv med namnpublicering i det här fallet.