ANNONS:

ANNONS:

 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 4. Den delas ut i september till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisen får inte prioriteras ner

Lena Nitz, ordförande

 
 
 

 
 

Arkiv

Vad är poängen med polisföraktet?

Publicerad 2015-05-07

Krönikan Några poliser från Jämtland har varit riksnyheter de senaste veckorna. Östersundspolisen Erik och hans kompisar gjorde ett ingripande under semestern i New York. Det gav dem hjältestatus i USA och spaltmeter om ett fint ingripande.
”De gjorde en jättebra insats som gör att man blir stolt över svensk polis”, sade inrikesminister Anders Ygeman och bjöd in till lunch på Rosenbad.
Fin PR för fina Sverige. Var det måhända därför det tog så stora proportioner?!

Hemmavid hände däremot något, som vi börjar bli vana att se. Årepolisen Tomas blev kändis genom att tilltala Alex Schulman. Alex kände skräck och vrede och skrev en krönika i Aftonbladet. Han beskrev hur Tomas och hans kollega spelade ett sjukt litet mindgame bakom oljefärgade glasögon, för att få honom att flytta sin bil från en stopplikt. Efter ett kvickt svar från Tomas, sade Alex att han hade ironiserat över sig och sina egna känslor.

”Hörru! Gatan var helt jävla tom! Stick iväg och leta efter riktiga brottslingar istället!”

Alex avslutning utstrålar inte mycket självironi. De börjar bli många nu, skribenterna som öppet visar sitt förakt mot polisen. Det har gått en tid sedan radioprofilen Kakan Hermansson twittrade ”ACAB” och ”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.” Men det har kommit fler efter henne. Inte lika grova men med ett tydligt budskap.

Johan Croneman skriver på dn.se att han till viss del håller med polisen som klagar över att medierna gissar och fabulerar. Han ger dock en kraftig känga tillbaka, framförallt till polisens presstalesmän.

”Har polisen någon gång funderat över sitt eget bidrag till det vilda spekulerandet?! Vad lämnar deras tystnad för utrymme för redaktioner och reportrar? Jo, utrymme för gissningar.”
”Ge också fan i att skicka fram talesmän i tv som inte kan tala.”

Henrik Torehammar skriver på aftonbladet.se, om polisen på sociala medier. Han påminner om att det är polisen själva som är avsändare till den positiva bilden av vår verksamhet, och att informationen därför inte är fullt tillförlitlig. Han beskriver journalisten som den som ”belyser det som gått snett – övervåldet, slarvet, inkompetensen.” Polisen beskrivs som den ”som har laglig rätt att slå oss.”

Jag förstår att journalisternas uppdrag är att hitta felbeteenden hos dem som har makt. Det är en viktig del i demokratin. Många ogillar polisen för den makt vi har, genom lagen och våldsmonopolet. Men braskande, och kanske inte alltid helt sanningsenliga, rubriker bidrar också till mångas tyckande. Det har vi fått vänja oss vid, men nu tar krönikörerna detta ett steg längre.

Vad är poängen med att öppet förakta polisen? Tjänar landet Sverige på att läsarna matas med negativa, högst personliga åsikter? Skall medierna användas för enskilda skribenters åsikter om en enskild yrkeskår, som även den är en viktig del av demokratin?

Undantag finns alltid, men är det inte så att svensk polis är bra polis? Erik och hans kompisar är goda exempel. Synd bara att de blev tvungna att åka ända till New York för att få möjlighet att visa det.

 

Lisa Ahlstedt
polisinspektör i Funäsdalen, Jämtlands län