ANNONS:

AMV_68775_160814_polisen
 
 
 
 
Polistidningen nr 3
delades ut runt 14 juni.
Nästa nummer
kommer 8 september.
 
 
 

Arkiv

Foto: Anna-Karin Nilsson

Foto: Anna-Karin Nilsson

Nostalgitripp

Publicerad 2015-06-18

Reportage De tar vid där de lämnade för fem år sedan. Så har det varit på alla återträffar sedan avdelning 26 avslutade Konstapelkurs 1 och gick ut i polislivet.

– Men var i helskotta är Söderström?
Känslan är förväntan och solen skiner på kajen, på Birka Princess och på herrarna när de ställer upp sig för gruppfoto. Det är inte lätt att få till samma ordning som på det gulnade originalet men anmärkningsvärt få saknas. En hade lovat bort sig som barnvakt, en har i sista stund hindrats av dålig rygg och en tredje finns tyvärr inte kvar i livet. Och så Bengt Söderström då.
– Är det någon som har hans nummer?
Det är 45 år sedan de möttes första gången.

Tio månader tog det att bli polis då det begav sig. Under tiden flyttade utbildningen två gånger.
– Den 11 maj 1970, började i vi i Solna. Men där fick vi inte plats för det var en assistentutbildning som skulle vara där. Så vi hamnade i Sundbyberg. Vid kaffefabriken. Sen var vi de första som flyttade in i Sörentorp när det var färdigt, berättar Eilert Hägglund.
Han har tillsammans med Thomas Selldén tagit på sig ledartröjan under återträffen.
– Egentligen är det Torsten Ek som har ordnat med allting. Det var hans roll i klassen också som ordningsman, säger Eilert Hägglund.
Det är Torsten Ek som har fått problem med ryggen och tvingats stanna hemma. Kamraterna är uppenbart besvikna och Thomas Selldén säger att han ska prata med sin granne som är ryggläkare.
– Jag ska se om han kan hjälpa Torsten.

”Jag kände igen alla, eller kanske att det tog en stund att placera ett par, men namnen sitter.”

Det börjar bli dags att kliva ombord. Kön ringlar lång genom terminalhuset. Kryssningens huvudakt Lasse Stefanz har dragit folk från överallt. Lagom uppklätt, något enstaka glitter och dansvänliga skor. En och annan har påbörjat festen redan på kajen och kanske tittat lite väl djupt i medhavda pavan. Men inte våra huvudpersoner. Däremot har de bord på buffén i Sjösalen klockan sex då båten avgår, så nu vill de komma ombord.
Precis när de börjat köa dyker Bengt Söderström upp. Glada tillrop, en och annan pik och sedan ringlar han med de andra upp genom glasgången.

På examensdagen. Foto: Eilert Hägglund Foto: Anna-Karin Nilsson

På examensdagen. Eilert Hägglund stod bakom kameran då.

Ljudnivån på Club Maritim är väldigt hög. Det suckas lite om att det inte går att prata ordentligt men alla kryper nära varandra och fortsätter uppdatera sig på hur livet blivit eller inte blivit och gnugga gamla minnen.
– För mig var förra återträffen första gången. Då hade det gått fyrtio år. Jag kände igen alla, eller kanske att det tog en stund att placera ett par, men namnen sitter. Och det kändes helt naturligt att prata om personliga saker, säger Gunnar Levin.
Han är sjukpensionär sedan länge men polisidentiteten sitter i starkt. Inom polisen började han i sextonårsåldern.
– Jag var snigel. Vet du vad en snigel är? Det är ett jädra fint uppdrag ser du.
Gunnar Levin berättar att snigeln var den som gick och hämtade och sorterade post i polishuset.
– Men inte bara det. Också med intern post, så är man snigel lär man sig organisationen. När jag sniglat i något år fick jag ett mer kvalificerat kontorsjobb. Assistenten på bedrägeriroteln gick så småningom på gravledighet och då fick jag ett vikariat.
Efter lumpen gick han direkt till polisutbildningen. Det var bara ett par veckor emellan.

”Vet du vad en snigel är?
Det är ett jädra fint uppdrag ser du.”

För Gunnar Levin var det, till skillnad från många av hans kamrater, aldrig någon pojkdröm att bli polis. Han var ju musiker. Men numer hyser han ett stort intresse för polisens historia. När vi kommer in på Palmemordet vill han gärna gå ut en stund för att kunna prata ordentligt. Gunnar Levin hade precis slutat jobba på Norrmalm vid tiden för mordet. Även om han inte varit inblandad i utredningen har det berört honom. Han ser ut över båtens akter och en glittrande skärgård strax före skymning.
– Det var nog ett trauma för alla. Polisen som organisation har aldrig riktigt hämtat sig efter det tror jag, säger han.

Snigelmeriterna gjorde det lätt för Gunnar Levin att komma in på polisutbildningen. Men vidare svårt var det inte för någon på den tiden om man ska tro veteranerna själva.
– Man skulle kunna simma 200 meter, påpekar någon och berättelsen rullar upp om hur en av dem inte kunde simma alls, men hoppade i av rena grupptrycket.
– Jag minns att han satt på botten och tittade upp och vi undrade vad han sitter där för, skrattar Lars-Uno Viking, som är full av liknande historier och dråpligheter från början av polislivet.

När Eilert Hägglund dyker upp vid dansbanan har han svidat om. Rutig väst och en slips med konturen av moder Justitia tryckt i guld på det orangeflammiga tyget. På sin fritid är Eiler engagerad i att stötta en skola i Lettland. Slipsen är en present från barnen på skolan.
– Kom igen nu killar, upp på dansgolvet med er.

Eilert Hägglund Foto: Anna -Karin Nilsson

Eilert Hägglund Foto: Anna-Karin Nilsson

En kvinna i vitt med blommor av tyg i håret har lösgjort sig från sällskapet intill. Lasse Stefanz spelar för fullt och några i gänget försvinner så småningom ut på det färgglatt belysta golvet. Men fanskaran framför det berömda dansbandet växer.
– När de står i en klump sådär går det ju inte att dansa runt, säger Eilert Hägglund.
Men det gör nog inte så mycket. Mest sitter de i alla fall och skriker förtroligt i varandras öron.

Redan klockan nio på morgonen står Thomas Selldén i baren igen. Men han dricker äppeljuice. Han var bara polis i nio år. Sedan blev han försäkringsutredare och så småningom säljare och till sist egen företagare. Nu är han glad pensionär, eller inom barnomsorgen som han säger och syftar på att han ägnar mycket tid åt barnbarnen.
– Men på något sätt gäller ändå en gång polis alltid polis. Man har viss en moralisk kompass, säger Thomas Selldén.
Som exempel nämner han att han nog är mer noga än många andra egenföretagare när det kommer till att allt ska stämma i revisionen.

Det gungar lätt när vi slår oss ner i konferensrummet. Inget som verkar beröra återträffsdeltagarna något särskilt. Men Söderström fattas igen.
Någon försöker ringa honom. Det muttras lite.
– Det var ju själva f…
Men muttrandet övergår i skämt och någon drar sig till minnes att nog var det så att det inte är första gången han är sen – Söderström.
När han väl dyker upp skojar han om att man sover bra på gin och tonic. Men nu är han i allra högsta grad vaken precis som kamraterna. Det här har alla sett fram emot.

Tanken med konferensrummet är att de ska gå laget runt och berätta vad som hänt sedan sist. Så har de gjort varje gång. Och varje gång äger återträffen rum på en dygnskryssning.
– Det är så bra för då får vi verkligen vara tillsammans, säger Eilert Hägglund.
Alla är nöjda med upplägget, men tycker att intervallerna behöver bli tätare.
– Ska vi ha fem år får vi ordna med rullatorparkering till nästa gång, utropar någon.
Nästa gång blir om tre år, slås sedan fast. 2018 och sedan igen 2010 när det ska femtioårsjubileras.

Eilert Hägglund inleder. Han berättar hur han efter utbildningen hamnade i Stockholm, men när hans mamma dog i en bilolycka behövdes han för att ta hand om sin lillasyster i Örnsköldsvik och lyckades bli förflyttad dit. Eilert Hägglund har varit hundförare i många år men skadade knät och sedan dess har han enligt sig själv hunnit utreda det mesta från stölder till mord. Nu är han äldst på stationen och nästa år går han i pension.

Efter Eilert följer de andra. De flesta började sin karriär i Stockholm för att sedan i många fall vända tillbaka dit de kom ifrån. Åke Olsson hamnade i Malmö där han spenderade sin första dag på jobbet förtvivlat letande efter Oxie där det skulle finnas en stulen bil. Hans introduktion bestod i att han fick bilnycklar och order om att åka dit. Inte mycket mer.
– Det stod fyrtio barn och väntade på polisen som aldrig kom för att han inte hittade fram.

”På dagarna bevakade vi demonstrationerna och på kvällarna festade vi med demonstranterna.”

Lars Uno Viking och Bengt Söderström, han som kommer för sent, gjorde sin första tjänstgöringsdag vid den berömda demonstrationen för Almarna i Kungsträdgården.
– De var nog lagom glada att få dit två helt nykläckta grabbar på nitton och tjugo år, skrattar Lars Uno Viking.
Men får man tro Rune Åstrand var det trots allt ett snällare klimat på den tiden.
– På dagarna bevakade vi demonstrationerna och på kvällarna festade vi med demonstranterna. Det var ju där de snygga tjejerna fanns.

Flera av herrarna runt bordet går i pension till sommaren eller under kommande år. Några har är redan pensionärer. De rekommenderar det varmt och talar sig varma om att vara ”inom barnomsorgen”. När Eilert Hägglund säger att han är lite rädd för att sluta mitt i mörka vintern, vilket vore naturligt då han är född i januari, säger PO Nordqvist emot. Han, som gick hem i julas, tycker inte att det är något bekymmer.
– Man går ju mot ljuset, konstaterar han.

En bidragande orsak till att PO Nordkvist valde att gå just då var att hans tjänst som enhetschef för trafikpolisen i Dalarna försvann i samband med omorganisationen.
Flera av deltagarna på återträffen vittnar om att de har haft svårt att komma tillrätta i nya organisationen. Flera som är chefer tycker att deras roll är otydlig eller helt enkelt har försvunnit.
Omorganisationen imponerar inte även om de tror på en gemensam myndighet.
– Jag tycker man har glömt historien. Man måste ta med sig hjärtat, själen, vad det är vi har sysslat med. Det har man totalt missat. Det är som när man ritade kartor förr i världen, man har dragit raka streck utan att ta hänsyn till kultur eller hur det ser ut i verkligheten, säger Rune Åstrand.

Men alla vill inte sluta. Leif Nilson har nyligen blivit Överkalix ende polis. Det efter att ha varit borta från polisyrket och ägnat sig åt lokalpolitik i 16 år.
– Jag fick lära mig allt det tekniska från början. En visste ju inte hur man slog på sirenen i bilen, men jag tycker att det är jätteroligt. Jag vill hålla på så länge jag får vara frisk, säger han. Det enda han tycker känns lite tråkigt är att vara ensam på stationen.
– Det finns ingen att dricka kaffe med när man kommer in på morgonen, ler han.
Också Jan Åkerlund, som jobbar med grova brott i Stockholm, tänker fortsätta ett tag.
– Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag har redan fyllt 65 men har bestämt mig för att fortsätta till 67. Det är så kul.