Polistidningen nr 1 delas ut runt 9:e februari. Nästa nummer når brevlådorna på skärtorsdagen.
 
 
 
 

Arkiv

Alla minnena på
en och samma gång

Publicerad 2015-09-09

Krönikan Jag tar höger in på Råsundavägen och i samma stund slår tidens pendel tillbaka två decennier.

En av höstens första dagar. Regnet hänger i luften. Vid det röda höghuset i tegel sitter en kvinna som fått sitt ansikte krossat. Bredvid henne på trottoaren ligger kofoten som hennes man slängt ifrån sig när han sprang från platsen.

Vid övergångsstället saktar jag instinktivt farten. Framför mig ser jag en person i en förvriden kroppsställning. En yngre man med lila keps. Samma lila nyans som brorsans jacka hinner jag tänka. Mannen ligger bredvid sin cykel och hans ögon stirrar in i mina. Bilen bakom tutar irriterat och jag trycker på gasen och kör vidare.

Ljudet av bilsignalen övergår till en tryckvåg in i min bil. Huvudet slår in i framrutan, bäckenet krossas mot ratten. Sedan fullständig tystnad. Jag väcks av doften av blod och alkohol från alla rattfyllerister jag fäst ett vitt band runt handleden på.

Jag skakar mig åter till nutid och kör vidare längs Råsundavägen. Precis när jag ska passera en viadukt hoppar en ung flicka från bron och slår i asfalten med ett ljud som det inte finns ord för. Jag blundar hårt och genomför med ett professionellt ansiktsuttryck min 128:e avvisitering av en död person. Då vet jag inte att det ska bli 82 stycken till.

Att lämna dödsbud. Varje gång lämnar jag en del av min själ i utbyte mot känslomässig erfarenhet. Jag känner ett tryck över bröstkorgen när jag tänker på det.

Men när jag ser Stråket och lägenheten där jag bodde ler jag. Alla andrahandsboenden, alla fantastiska kollegor, alla fester. Ett liv och arbete som är så annorlunda. Vi är ett sammansvetsat turlag som vet mer om varandra än vad som är nyttigt. Leendet dröjer sig kvar på mina läppar.

Aviseringssignalen från e-posten avbryter mitt fåniga leende. Alla dessa brev, mejl till anhöriga, som andats förtvivlan, hopplöshet och kallas avskedsbrev. Orden lagras i ryggmärgen. Axlarna börjar kännas lite nedtyngda nu.

Trots att det är 25 år sedan så känner jag igen kvinnan som går på trottoaren där gamla fotbollspuben låg. Hon skjuter en barnvagn framför sig. En barnvagn med suddiga konturer. Strax bakom syns en skugga av hennes knivbeväpnade man som tog beslutet att varken han eller deras barn skulle vara kvar eftersom hon ville ta ut skilsmässa.

Jag svänger ner på Solnavägen och tvärbromsar då jag ser att Råsundastadion inte finns längre. Enorm tomhet. Det är som att alla 102 fotbollsmatcher som mer liknade en krigszon än ett idrottsutövande efter slutsignal egentligen inte har hänt. Polishundar och hästar. Gruppchefens order basuneras ut på radion. På kolonn! Visir ner! V-formation! Genomsläpp för hundarna! Åt sidan!

Jag rullar vidare mot Solnavägen 98, adressen där min gamla polisstation låg och inser att jag egentligen bara kört några kvarter. Alla dessa händelser som jag upplevt i detta grannskap formas till en innerlig respekt för livet, men gör mig samtidigt rädd.

För jag känner inget. Absolut inget.

Eller kanske känner jag allt?

Sanna Matsson
gruppchef grova brott
Jämtland