Polistidningen nr 5 delades ut runt 27 oktober. Decembernumret dimper ner torsdagen den 8:e.
 
 
 
 

Arkiv

Ulf Boström Foto: Tomas Ohlsson

Ulf Boström besöker Göteborgs moské, vilken arbetar aktivt mot extremism. Foto: Tomas Ohlsson

”Vanliga församlingar och föreningar ‘kidnappas'”

Publicerad 2015-12-10

Aktuellt Han är ensam i sitt slag – integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg. I de mest utsatta områdena är han ett välkänt ansikte, en modern kvarterspolis som är djupt oroad över det som händer i hans stad.

­­– Asalamu alaikum – hälsningsfrasen betyder ungefär ”frid vare med dig” och hörs oftast i en religiös kontext. Orden är Ulf Boströms och vi befinner oss i källarplanet till en av Göteborgs moskéer. Här finns ett litet kafé som om några timmar kommer att övergå till att servera lunch. Boström pratar och ställer frågor, köper arabiska sötsaker till kaffet och frågar igen. Han skrattar, slänger ur sig ytterligare några frågor i förbifarten och avslutar med att berömma bakverken.

Asalamu alaikum, den återkommande hälsningen är just en hälsning. Men samtidigt ett artigt utformat lackmustest i en omgivning där religiös radikalisering oroar poliserna, politikerna och inte minst medborgarna som bor och verkar i de kvarter som ofta stuvas in under samlingsrubriken utanförskapsområden.
– De flesta svarar likadant tillbaka och då känns allt okej. Men så finns det de som är tysta eller bara säger hej på svenska, säger Ulf Boström och fortsätter:
– En del av dem ser mig som otrogen, en person som man inte kan önska guds fred.

Morfars far, morfar och nu han själv. Tre generationer poliser som har verkat under helt olika förutsättningar. Boström återkommer till sina rötter, att han egentligen aldrig slutade att patrullera och att han anser att det är synd att inte fler av hans kollegor finns kvar där ute. För att förmedla sina åsikter skrev han nyligen en rapport till politiker och andra beslutsfattare. Responsen bedömer han som ljum. I dystra stunder tycker han att det finns något ironiskt i att det är de gamla och utmönstrade arbetssätten som nu ändå kommer till nytta igen i kraft av sin effektivitet.
– Människor är sig ju lika överallt. Det lärde jag mig tidigt av kloka befäl och har sett prov på under mina FN-uppdrag. Förutsättningar och omgivning är det som skiftar.

Han visar vägen genom området Biskopsgården till somaliska föreningen, där vi bjuds på te. En koranskola och moské ligger i anslutning till lokalen. Boström säger att det är lätt att glömma att till ganska nyligen fanns det en polisiär närvaro i områden där myndighetsrepresentanter i dag inte kan röra sig fritt.
– Säg slutet av 1980-talet, då var detta en ganska lugn plats och så kan det bli igen. Men då måste myndigheten använda Polislagen 1 § igen, spela fotboll med ungarna och höja ett varningens finger om vi anar att en man är en diktator i hemmet.

Alla uppskattar emellertid inte den frågande integrationspolisens närvaro. Ulf Boström har aldrig uppträtt beväpnad i sin kontaktsskapande roll. Men nu står han i begrepp att börja bära tjänstevapen. Han beskriver en vardag där religiös extremism, avancerad kriminalitet och fattigdom resulterar i en situation som få kan eller vill överblicka. Världen är på flykt och man tar med sig spänningarna hit. Kristna mot muslimer och muslimska grupper mot varandra. Och den frågande polisen som en skavande och allt ensammare representant för staten.
– Vanliga församlingar och föreningar ”kidnappas” av aggressiva grupperingar som tolkar tron radikalt. De skyr inga medel och använder en blandning av pengar, våld och hot för att ta över. Som en maffia, jag vet att många irriterar sig på mig.

Finansieringen kommer inte sällan från andra länder. Internationella religiösa ledare syns med några års intervaller då de tas emot med hedersbetygelser och bor på de finaste hotellen i rikets andra stad. Ofta sammanfaller besöket med att det lokala trossamfundet går in i en ny fas och bygger ut fastigheter, utvecklar verksamheten och kanske implementerar nya affärsrörelser. Enligt Ulf Boström råder det inget tvivel om att hans hemstad utmärker sig både nationellt och internationellt. Han berättar att Göteborg ses som ett europeiskt fäste för extremrörelser. Med den bakgrunden är det logiskt att här också finns en integrationspolis med uppgift att ta tempen på samhällets radikala rörelser. Det ologiska, tycker Boström, är att han är ensam om sin uppgift – inte bara i Göteborg utan i hela Sverige. Han är starkt kritisk till myndigheternas och politikernas hittillsvarande insats och berör Mona Sahlins arbete som samordnare mot våldsbejakande extremism.
– Politikerna pratar och vill åka med mig någon dag, men sedan händer absolut ingenting och okunskapen är enorm.

Som exempel på det senare nämner han att hjälplinjen ska drivas i regi av Röda Korset.
– En bra organisation naturligtvis, men förstår man inte att den muslimska motsvarigheten Röda Halvmånen måste involveras? Annars är risken att färre hör av sig.

Då mörkret lägger sig och västkustregnet piskar asfalten knackar Ulf Boström på dörren till ytterligare en etnisk sammanslutning, den Eritreanska föreningen i Göteborg. I flyktingkrisens spår har dess verksamhet ändrat karaktär. Föreståndaren berättar om hur undervisning i svenska och sociala aktiviteter har hamnat i skymundan då desperata landsmän som nyligen anlänt ber om tak över huvudet. Ulf Boström går fram till en grupp yngre män som spelar kort. Han frågar om ålder, deras planer i Sverige, om hur de kommit hit och om deras drömmar.

En pojke svarar blixtsnabbt att bostad är viktigast. Sedan tillägger han:
– Annars kan jag inte sova eller drömma överhuvudtaget.

Det går någon vecka. I telefon berättar Ulf Boström om den senaste utvecklingen. Han är nedstämd. Våldet i Biskopsgården har skördat nya offer. En ung somalier, som brukade gå i moskén vid somaliska föreningen som Ulf visade, är skjuten till döds. Den somaliska gruppen präglas av oro och föräldrarna har hållit barnen hemma från skolan.
– De säger att de tycker om polisen, men att vi aldrig hinner i tid och att de därför inte litar på oss. Så tunn är den blåa linjen numera, det vi kallar bemanning för en särskild händelse i dag var en vanlig patrullering i går.

Ulf Boström

Boströms beräkningar

  • Sedan 1965 har antalet synliga poliser i yttre tjänst minskat med 54 procent.
  • Under samma period har befolkningen ökat med 20 procent och antalet polisanmälningar med 411 procent.
  • Fler poliser i yttre tjänst, seniorpoliser och kvarterspoliser är några av de motmedel som Boström föreslår.
  • Dessutom förespråkar han att polisernas administrativa börda ska lättas genom att en del uppgifter görs av civil personal.

Läs hela skrivelsen, som skickats till riksdagspartierna och myndighetsföreträdare här: Förstår polisen myndighetens verksamhet och dess uppdrag

Ålder: 58 år.

Bor: Göteborg.

Arbete: Polisinspektör, integrationspolis.

Familj: Fru och fyra barn, hund, katt.

Bakgrund: Polis i 38 år i synlig yttre tjänst. FN-tjänst som polis på Cypern 1982 och i Kambodja 1992.
–  Oerhört lärorikt för mig personligen. Jag började inse hur en stat fungerade, demokratiskt eller diktatoriskt, jag förstod hur ett plågat folk drabbas av korruption.

Internationellt: Inbjuden 2014 av amerikanska ambassaden till USA för att informeras om hur USA:s polisorganisationer och underrättelseorgan motverkar våldsbejakande extremism. Ett halvår senare gjorde jag en kortfattad skrivelse. Inbjuden hösten 2015 till amerikanska ambassaden i Stockholm för att diskutera terrorism med forskare och polischefer.

Fritidsintressen: – Innan barnen kom så handlade det om segling och havet. Numera kämpar jag med livspusslet för att hitta en lugn stund, jag krigar för att läsa några rader i någon bok ibland.