Polistidningen nr 3
delades ut runt 14 juni.
Nästa nummer
kommer 8 september.
 
 
 

Arkiv

Bristande kompetens i polisens överordnade byråkrati

Publicerad 2016-02-29

Debatt Under 2013 och 2014 sköts sju personer ihjäl av polisen – extrema värden som oroade många. Var det en ny trend? När det gäller en sådan känslig fråga borde polisen vinnlagt sig om att snabbt kunna redovisa utvecklingen. Men icke, över lång tid har polisen misskött denna uppgift.

Problemet här är ett ointresse i kombination med bristande analytisk förmåga. Min långa erfarenhet gör att jag har god inifrånkunskap. Jag väljer detta tema som exempel – men kunde ha valt fler – på den dåliga kompetensen.

Polismyndigheten – här polisens överordnade byråkrati tidigare motsvarad av Rikspolisstyrelsen – kom nyligen ut med rapporten Polisens användning av skjutvapen och eventuella behov av åtgärder. I beslutet om studien från år 2014 nämndes bland annat. att den statistik som Rikspolisstyrelsen fört sedan 2000-talets början varit bristfällig och att ”Förtroendet ökar genom att polisen kan förse omvärlden med tydliga fakta om Polisens våldsanvändning”. Det är lätt att hålla med om, men om polisen bara genomfört vad man förut beslutat sig göra, hade problemet överhuvudtaget inte uppstått.

En god statistik förutsätter ett fundament att utgå från och ett sådant fanns tidigt. Så här var det. Under slutet av 1990-talet bedrev jag tillsammans med en norsk forskare ett projekt om polisens bruk av skjutvapen i Norge och Sverige. Vid sidan av mitt jobb vid Politihøgskolen i Oslo hade jag en deltid vid Polishögskolan i Solna vilket gav tillgång till både svenska och norska data. Vad innebär omedelbar tillgång till skjutvapen som den svenska polisen har till skillnad från norsk polis som normalt sett uppträder obeväpnad? I Sverige arbetade jag med ett världsunikt datamaterial över samtliga skjutincidenter där polis i tjänst avfyrat skjutvapen. Detta material hade f.d. kommissarien Sven Silverudd vid Polishögskolan samlat in och lagt in i databas. Han följde noga upp det som hände runt i Sverige sedan 1985 och kunde på så vis, vid sidan av de rapporteringar som sändes in till Rikspolisstyrelsen, bygga upp ett heltäckande material. Det har sedan använts i en rad publikationer såväl nationellt som internationellt. I stället för att visa tacksamhet till denne person som gjort svensk polis och forskningen en stor tjänst, väljer rapportens författare att bagatellisera hans insats.

Den jämförande undersökningen publicerades år 2002 vid Polishögskolan med titeln Polisens bruk av skjutvapen. Den visade bl.a. att svensk polis relativt befolkningen avfyrade skjutvapen knappt fem gånger oftare och skadade/dödade knappt fem gånger fler än norsk polis. Inom parentes kan nämnas att dessa relationer ungefärligen ser lika ut idag. Undersökningen kunde dock inte offentliggöras som den forskningsrapport den var, utan kort och gott som Rapport 2001:1. Detta berodde på att Rikspolischefen Sten Heckscher år 1998 hade infört ett forskningsförbud vid Polishögskolan – forskning fick inte regelmässigt bedrivas där.

Tillbaka till statistikrutinen. När jag förstod hur illa – eller snarare inte alls – Rikspolisstyrelsen hanterade uppgifter om skjutningar uppvaktade jag Rikspolischefen. Styrelsen beslutade att bilda en arbetsgrupp som jag ingick i för att skapa inrapporteringsrutin och redovisningssystem. Rutinens innehåll byggde på Silverudds databas och på de kategoriseringar som gjordes i forskningsrapporten. Bärande tankar var att kunna redovisa utvecklingen till medborgarna, och att om någon illavarslande trend visades kunna vidta åtgärder. Från 2005 skulle den nya rutinen kontinuerligt ha kunnat informera om polisens skjutningar i en mängd olika avseenden. Det visade sig dock tämligen omgående att detta inte fungerande. Statistik sammanställdes och presenterades överhuvudtaget inte.

När jag år 2010 bistod Rikspolisstyrelsen med regeringsuppdraget att etablera och sedan leda en utvärderings- och uppföljningsfunktion vid polisen påpekade jag för dåvarande Rikspolischef Bengt Svensson att uppföljningen inte fungerade. Jag fick klartecken att försöka få igång rutinen och kontaktade de tjänstemän vid Rikspolisstyrelsen som hade sakområdet, skickade ett antal mejl, rapporter och artiklar. Trots att jag då själv var tjänsteman vid styrelsen bevärdigades jag inte ens med ett svar. Också detta försök att få igång statistikföringen misslyckades.

Utvärderingsfunktionen med bland annat kompetens att analysera och sammanställa statistik fungerade i ungefär sex månader. Därefter blev jag belagd munkavle för att inte berätta om forskningsprojektet Vad gör egentligen polisen? som Rikspolisstyrelsen inte ville ha. Det kan i och för sig vara helt rätt, men då bör man kunna lägga fram sakargument och inte förbjuda en öppen diskussion. Alltså slutade jag och utvärderingsfunktionen har såvitt jag förstår upphört – en funktion väl ägnad att bistå i statistikredovisningsfrågor.

Under 2011 fördubblade antalet skjutningar. En journalist vid Polistidningen försökte få klarhet i hur Rikspolisstyrelsen hanterade statistiken (Ossian Grahn: Dålig koll på polisskott, publicerad 2012-01-29). Han fick tre olika svar från de uppföljningsansvariga. En hävdade att det bara var fråga om lite förseningar medan en annan blev bekymrad. Men deras chef ansåg att ”… hanteringen av skjutningar har förbättrats betydligt under senare år. Bland annat hänvisar hon till den rapport som färdigställdes av professor Johannes Knutsson 2005. …. Efter det blev vi ännu bättre. Min uppfattning är att polisen har ett mycket väl fungerande system för det här ….”. Detta var således komplett fel.

Först nu, tolv år efter det att rutin och redovisning skulle ha varit i bruk, tycks det ha hänt något. Det är inte snabbt marscherat. Men statistiska uppgifter över skjutningar som medföljer polismyndighetens rapport är inkonsekvent och amatörmässigt redovisade utan en analys värd namnet. I stället för en gedigen statistik som kunde ha följts från mitten av 1980-talet bjuds således polis och det svenska folket på taffligt redovisade uppgifter från något eller några år tillbaka.

Är detta ett enstaka olycksfall i arbetet inom den svenska polisbyråkratin? Nej, den speglar ett tillstånd som enkelt kan sammanfattas i tre ord: självtillräcklighet, inkompetens och kunskapsförakt. Så – Rikspolischef Dan Eliasson, det räcker inte med att organisera om och flytta runt personer. Mer måste till. Och inrikesminister Anders Ygeman – kan det verkligen vara rimligt att svenska folket skall behöva finna sig i en så kompetensmässigt undermålig överordnad polisbyråkrati?

Johannes Knutsson
professor i polisforskning

 

Politiets bruk av skytevåpen i Norden av Johannes Knutsson 

Förstudien Polisens användning av skjutvapen