ANNONS:

AMV_68775_160814_polisen
 
 
 
 
Polistidningen nr 3
delades ut runt 14 juni.
Nästa nummer
kommer 8 september.
 
 
 

Arkiv

Ordning och reda
– avtal på fredag?

Publicerad 2016-02-04

Aktuellt Polisförbundets nye förhandlingschef gillar att hitta enkla lösningar. Men när Polistidningen träffar honom, mitt under brinnande löneförhandlingar, känns de enkla lösningarna långt borta.

Simson1

Niklas Simson började jobba på en torsdag i mitten av september och redan på fredagen satt han i pensionsförhandlingar. Foto: Magnus Laupa

Som liten var Niklas Simson livrädd för att det skulle bli krig. Varje dag på väg till stallet passerade han ett skyddsrum. Tanken på att behöva gömma sig där tedde sig outhärdlig. Men som tioåring blev han inspirerad av sin svåger som utbildade sig inom försvaret.

Han bestämde sig själv för att bli officer och kanske tog han på så vis kontroll över den där rädslan. För är det något ord som sammanfattar Niklas Simsons framtoning, när Polistidningen punktmarkerar honom några dagar i december, är det cool. Han hetsar inte upp sig i första taget. Troligtvis inte heller i andra.

I skrivande stund brottas Niklas Simson med en rad viktiga frågor och förhandlingar. I den centrala pensionsförhandlingen drar det ihop sig till konflikt. Det finns en hel del lokala kollektivavtal som löpt ut och behöver tas omhand, helst igår.

I förhandlingarna om lönerna kom arbetsgivaren lite oväntat tillbaka till förhandlingsbordet efter att läget så gott som dödförklarats av Polisförbundet. Nu är medlemmarnas förväntningar höga. Samtidigt oroar sig fackliga ute på förbundsområdena för att vad man än väljer – ja eller nej till arbetsgivarens slutbud – så tar man en stor risk.

På en extrainsatt avtalskonferens som Niklas Simson håller inför beslutet jämför någon med valet mellan två säckar kött. En brutalare variant av grisen i säcken. Oklart vilken som är ja och vilken som är nej. I den ena får man kika och kan se lite slaktavfall av sämre värde. I den andra får man inte titta alls men kan hoppas på bättre kvalitet. Niklas Simson ger intryck av att bevara lugnet.
– Antingen så blir det ett ja eller så blir det ett nej. Jag är förberedd på båda och då behöver jag inte vara nervös, säger han.

Han har också haft många år på sig att hitta det där lugnet och är ingen duvunge när det kommer till förhandling. För han säger sig ha varit lite mer hetlevrad när han var yngre. När han rekryterades av Polisförbundet i september hade han suttit som förhandlingschef för Officersförbundet sedan 2004. När han slår sig ned vid förhandlingsborden är han alltid den med längst erfarenhet. Men han är inte polis.

Hur funkar det då att mitt uppe i en omorganisation, där facket och arbetsgivaren i allra högsta grad strider om viktiga maktrevir, att ta över efter Björn Kellerth, som nu är kanslichef, som har så många år både inom poliskåren och som fackligt förtroendevald.
– Björn känner medlemskollektivet och yrket. Jag känner till det statliga området bättre och på central nivå är skillnaden inte så stor. I de centrala förhandlingarna driver jag ungefär samma frågor i dag. Björn och jag kompletterar varandra.
Niklas Simson upplever att Polisförbundet uppskattar honom för hans kompetens och även om han inte är polis så är det militära besläktat med polisyrket på så vis att det finns en stark yrkesidentitet.

Niklas Simson tycker att Polisförbundet har mycket kompetens och stor potential. Medlemskollektivet liknar visserligen på flera sätt officerarna, men det finns en viktig skillnad.
– Officerskollektivet har en enormt lojal kultur medan Polisförbundet och dess medlemmar är mycket mer konfrontativt. Jag är van vid att försöka driva på lite, men här får man nästan hålla i medlemmarna lite så att de inte vidtar åtgärder som gör att de råkar illa ut.

Med det inte sagt att förhandlingschefen inte uppskattar aktiviteten hos medlemmar och förtroendevalda och gräsrotsinitiativen.
– Engagemanget i kampanjen ”nu räcker det” och alla brev och julkort som skickats till arbetsgivaren har varit jätteviktiga. Medlemmarna ska ha en stor eloge för att de har dragit tillbaka arbetsgivaren till förhandlingsbordet i lönefrågan.

Niklas Simson

Ålder: 43 år
Bor: I Uppsala. Kommer ursprungligen från Borlänge.
Yrkesbakgrund: Värnplikten som plutonbefäl markförsvar vid F 6 i Karlsborg, yrkesofficer vid F 16 i Uppsala. Förtroendevald inom officersförbundet 1994–1999, heltidsfacklig sedan 1999.
Familj: Sambo, hund och häst.
Fritid: Djur, natur, jakt och knivmakeri.
– Mest gör jag jaktknivar och det senaste jag gjort var en fällknivsvariant på en buköppnarkniv. Men jag har också gjort mina egna köksknivar. Funktion kommer först, men sedan gör det ju ingenting om de är vackra också.
Niklas Simson är också med i hemvärnet och är krigsplacerad i ett insatskompani.

Kommunikation är enligt Niklas Simson en stor, för att inte säga avgörande, del av förhandlingsarbetet.
– Det är kanske bara tio procent av tiden som man pratar med arbetsgivaren. Resten är samverkan, opinionsbildning, information som ju utgör en större del. Ingen enskild facklig nivå kan bära förhandlingar själv, utan det handlar om att synkronisera.

Att få förväntningarna på förhandlingar att stämma överens på alla fackliga nivåer är ingen enkel nöt att knäcka.
– Vi kan åstadkomma mycket men vi kan inte åstadkomma mirakel.

Sedan Arbetsgivarverket 2010 formulerade en arbetsmarknadspolitisk strategi har maktfördelningen böljat över väl mycket åt de statliga arbetsgivarna generellt, menar Niklas Simson.
– Arbetsgivarverket klår Svenskt Näringsliv i samordning numer och det som från början var lite stapplande är nu omsatt i kollektivavtal, säger han och syftar på ett sifferlöst tillsvidareavtal med Saco som har fått genomslag ute i myndigheterna.

Att möta upp med facklig samverkan på samma nivå är enligt Niklas Simson avgörande. Att Polisförbundet skulle drunkna i en större samverkan är han inte det minsta orolig för.
– Polisförbundet är ett stort förbund och Polisen den största myndigheten. Tillsammans med Tull-Kust och Officersförbundet är vi starka.

Trots att Niklas Simson kom över sin skräck för krig var krigande aldrig något eftersträvansvärt för honom. Även om han som ung i frivilligverksamheten tyckte det var spännande att åka på läger och ”springa med bössa i skogen”.
– Det var strukturen och självdisciplinen som lockade, säger han.

Ordning och reda är viktigt för honom. Spontant kan det då förvåna att han bär udda raggsockor, en röd och en blå.
– Det började med att de kom i otakt i tvättmaskinen, men sedan kom jag på att det fanns en poäng med det. De är handstickade och det finns ingen höger- och vänsterstrumpa. Nu vet jag vilken som ska sitta på vilken fot. Jag gillar att hitta enkla lösningar.

”Inte värt träningsvärken”

Niklas Simson har ridit och hållit på med hästar sedan barnsben och sambon är ridskolechef.
Tillsammans äger de en Lusitano – en spansk tjurfäktningshäst. Men Niklas Simson rider inte själv längre.
– Det är inte värt träningsvärken. Jag red när jag tävlade och så, men jag är nog sådan att jag vill göra något fullt ut om jag ska göra det. Och motionsridning är inte för mig. Däremot intresserar jag mig fortfarande för att handskas med djuren.
I I familjen ingår också en australian cattledog som heter Brix, som Niklas Simson tränar för eftersök i samband med jakt.

Simson3

Niklas Simson har nytta av sina knivar när han utövar en annan hobby; jakt.