Polistidningen nr 4
delas ut runt 8 september.
Nästa nummer
kommer 27 oktober.
 
 
 
 

Arkiv

Sagan om gamla Elna och förmånen att få betala skatt för att rädda liv

Publicerad 2016-02-09

Debatt Det är den 14 januari. Platsen är ett mindre polishus någonstans i polismyndighetens nya region Syd. Klockan är snart sju på morgonen och yttre befäl Fredrik Frost gör en utskrift av dagens personallistor. Han går därpå in i utsättningsrummet där hans arbetslag redan väntar. Stämningen är sömndrucken men god. Det pratas om det dåliga vädret som precis dragit in över den lilla staden. Om den senaste turen i dokusåpan som visades på Tv4 igår. Klockan passerar sju och de närliggande lokalpolisområdesstationerna rings upp på videolänk.
-Välkomna till arbetet, säger Fredrik med ett snett leende.

Han drar patrullindelningen och lite om inriktningen på dagens arbetspass. Så avbryts han av befälsmobilens gälla ringsignal. Han svarar och hör vakthavande befäl på LC Syd i andra änden.
Han lyssnar noggrant, nickar och noterar allt det som VB säger med en penna på baksidan av tjänstgöringslistan.
-Vi kör igång direkt, säger Fredrik och lägger på.

Arbetslaget väntar i tystnad på att Fredrik ska återge samtalet.

-Vi har ett försvinnande, säger Fredrik.

En kvinna född 1929 har försvunnit från sitt demensboende utanför en mindre ort långt uppe i Skånes allra mest avlägsna och otillgängliga delar. Hur länge hon varit försvunnen vet man inte. Hon heter Elna Jakobsson och har bra ben. Hon är vid ovanligt god fysisk vigör och går fortfarande mer eller mindre obehindrat, trots sin aktningsvärda ålder. Huvudet är dock inte längre vad det en gång varit. Efter flera år av tilltagande demens, är hon svårt förvirrad och frånvarande. Elna svarar sällan på tilltal.

Enligt informationen Fredrik fick från VB har Elna lämnat boendet iklädd nattlinne, och innetofflor. En lång, grå vinterkappa och en julröd yllebasker saknas från tamburen i hennes rum så förhoppningsvis har hon dessa på sig. Hon är 1.59 lång och lite ihopsjunken. Hon har axellångt, silvergrått hår som för natten var uppsatt i svinrygg. Hon verkar ha satt på sig sina stålbågade glasögon, för även de saknas i rummet. Dock ser Elna mycket dåligt även med glasögonen på.

Fredrik betonar allvaret i situationen. Det gäller att handla snabbt nu. Det är -0,5 grader ute och ganska kraftig västlig vind. Det har snöat lätt hela natten, men nu har temperaturen stigit något och snön övergått i ymnigt snöblandat regn. Tiden är den här gången inte på Fredrik och hans arbetslags sida. Den tickar oroväckande snabbt och för varje minut som går ökar risken för att stackars Elna ska fara illa.

Fredrik skickar därför samtliga patruller norrut mot demensboendet. Första patrull ska genomföra närsök i och vid fastigheten och andra patrull intervjua personalen. Övriga patruller skall utan dröjsmål påbörja ledstångssök. Fredriks direktiv är tydliga och korrekta. Personalen nickar och skyndar ut ur utsättningsrummet. Under tystnad klär de snabbt på sig och stressar ut till bilarna. Nästan som på led styr de norröver. Fredrik går eftertänksam in till befälsrummet för att klä sig och samla ihop all MSO-utrustning.
-Vi får hoppas på bonnröta den här gången, mumlar han för sig själv. Annars blir det här en lång dag och en ojämn kamp mot klockan.

Nästan sju timmar senare råder febril aktivitet uppe på demensboendet. Fredrik har upprättat en mindre ledningscentral i ett av

*MATTSSON

Metod för att bedöma i vilket område det är mest sannolikt att en person befinner sig.

dagrummen på boendet. Mattsson* är gjord sedan länge, segmenteringen likaså och flertalet segment genomsökta. Patrullerna har kämpat på på ett beundransvärt sätt. Hundföraren Anna samt ytterligare två hundförare från angränsande område har sökt de största, mest troliga segmenten. Missing people har på kort tid lyckats trumma ihop 24 man som hjälper till med sökandet. Goda råd börjar bli dyra. Vädret har försämrats och blåsten tilltagit. Om Elna är vid liv måste hon vara extremt illa medfaren nu. Det är råkallt ute. Inte en massa minusgrader och så utan precis sådär rått och jäkligt som vädret bara kan vara här i Skåne. Den där drypande fuktiga, märgisande kylan som liksom smyger sig på en när man minst anar det, obönhörligen kryper innanför också de allra varmaste kläder och som svårt plågar även de mest luttrade, väderbitna hitflyttande norrlandskollegorna. För ett ögonblick tänker Fredrik på kollegan Fabbe, som under ett krogpass för bara någon vecka sedan på sin härliga, norrbottniska dialekt, utbrast:

-Fy fan…såhär kallt har vi fan aldrig i Norrland!

Enligt rapporterna utifrån terrängen är spåren efter Elna få. Patrullerna vid det här laget både genomblöta och nerkylda. De har trotsat naturkrafternas obarmhärtiga ursinne i timtal och oförtrutet sökt vidare. De börjar med all rätt bli trötta. Hungern river i deras magar, de fick ju trots allt lämna stationen direkt i morse utan att hinna äta någon frukost. Ändå anmäler de sig ständigt för nya uppdrag så fort det senaste är utfört. De kämpar heroiskt vidare… för Elnas skull. För Elnas anhörigas. För att de är poliser och det här är deras jobb. Fredrik känner sig stolt. Vilken personal han har. Inget gnäll har hörts. Inget alls, inte ett ljud.

Fredrik ringer in till inre befäl. Det hela är enkelt. Sökinsatsen måste gå vidare. Pågående gäng får strunta i den schemalagda fysen och i stället köra norrut för att hjälpa till. Och någon måste komma upp med förplägnad. Lite kaffe och någonting att äta. För Fredriks egen del är det ingen fara. Han är ju inne i stugvärmen och har av vårdpersonalen blivit bjuden på både förmiddagsfika och lite lätt lunch. Men för killarna och tjejerna ute i skogen är det något helt annat. Inre befäl lovar lösa detta.

En timme och en kvart senare kommer personal från Kriminaljouren till boendet i skogen. De har varit på Mc Donalds och köpt hamburgare till kollegorna. De har också med sig en stor pumptermos med kaffe från det egna fikarummet. Fredrik skickar dem vidare till en parkeringsplats, vid informationstavlan till strövområdet i skogen inte långt från själva sökområdets nav. Sedan meddelar han patrullerna ute i terrängen att de när de får möjlighet kan ta sig dit för att få något i magen.

En efter en anländer kollegorna till parkeringsplatsen. Det har nu gått åtta timmar sedan morgonutsättningen. Klockan är tre på eftermiddagen och det börjar så smått att mörkna. Kollegorna sätter sig ner där de kan. På en sten, en stubbe eller en omkullfallen stock. I hällande regn, och utan skydd från den isande vinden äter de under tystnad varsin Big Mac & co. Fingrarna är styva och russinrynkiga av den fuktiga kylan, fötterna kalla i de dyblöta kängorna. Den salta svetten i ansiktet späs ut av de regndroppar som skärmen på regnställshuvan inte lyckas skydda mot. Det är svinkallt nu. Ingen enda kroppsdel är torr. Även burgaren är kall. Den är dessutom lite ”soggig”. Stripsen är mosigt slokande, helt kalla och dåligt saltade. Kolsyran i läsken är borta sedan länge. Isen smält. Men det är ju i alla fall något att stoppa i magen för att lindra hungern. Det är inte speciellt välsmakande, men det ger tillräckligt med ny energi för att orka fortsätta sökandet efter Elna. Och kaffet värmer i alla fall gott. Snart kommer pågående gäng att vara här. Inte för att lösa av, utan för att bredda insatsen, öka och effektivisera tempot i sökandet efter Elna.

Få av kollegorna tänker i det här läget på att den kalla, svampigt blöta måltid de just äter, direkt ur påsen, sittandes på en dyblöt, knotig stock mitt i skogen och i vidriga väderförhållanden är att beteckna som en förmån. Och därmed skall beskattas som en sådan. Samtliga hade givetvis betydligt hellre ätit sin medhavda, hemlagade, mer näringsriktiga matlåda, i fikarummet på polisstationen. Men då hade stackars Elna fått frysa ihjäl i sin snårskog, med genomvåta innetofflor och söndertrasad, julröd yllebasker och det kan ingen polisman gå med på. Därför kräver de inte en timmes lunchrast i ett varmt och ombonat lunchrum. De kräver inte heller ett uppvärmt satängtält i skogen, med vita dukar på borden, linneservetter, silverbestick och sjötunga Walewska serverad av slipsklädd Sodexopersonal. En blötkall burgare, under bar himmel, i ösregn får duga, för Elnas hälsa måste sättas i första rummet. Sådan är man om man är en riktig polis…

Tack vare den här förmånsbeskattade uppoffringen från 19 dedikerade och tappra kollegor ledda av yttre befälet Fredrik Frost hittas Elna under en gran strax före klockan 16. Det är då rejält skumt i skogen och förtvivlat kallt. Det snöblandade regnet och den penetrerande blåsten har tilltagit. Elna är medtagen, men vid liv. Svårt nedkyld, men välbehållen. Hon skrattar trött när hon ser polishunden som just räddat hennes liv. Kanske förstår hon det, kanske inte. Oavsett vilket, så slipper hon i alla fall sluta sina dagar under en gran i skogen, i ösregn, vinterrusk, ensamhet och ovärdighet.

Fredrik tackar med ett fast handslag var och en av kollegorna, för deras fantastiska bidrag till den lyckade insatsen. Han uttrycker sin stolthet och sin beundran för deras målmedvetenhet, lojalitet och uppoffring. Samtidigt memorerar han namnet på alla de 19 kollegorna som fått ”förmånen” att äta iskall skräpmat, under extremt spartanska förhållanden, i hällande regn och isande vind. De ska alla föras upp på en lista för att ingen ska glömmas bort då Skatteverket ska underrättas. Han hoppas av hela sitt hjärta att förhållandena under vilka hans personal tvingats ”förmånsäta” ska bedömas som fältmässiga. I så fall har de i alla fall rätt till skatterabatt…

Det här är en fiktiv historia, med påhittade namn och händelser. Dock tror jag att de allra flesta poliser känner igen sig väldigt väl i berättelsen. Det är såhär det kan gå till. Inte särskilt ofta, men någon gång då och då. Jag har varit polis i tretton år och jag tror att jag har upplevt utspisning på myndighetens bekostnad i samband med eftersök av person vid kanske två, max tre tillfällen. De är alltså inte flitigt förekommande, det är inte så att yttre befäl, av en sinkadus, beslutar att utspisa sin personal ett par gånger i månaden. Och när det sker, sker det för att det inte finns någon korvkiosk eller Pressbyrå ute i terränglådan, och för att vi inte kan lämna för lunch, eftersom vi försöker rädda liv.

De få gångerna förplägnad erbjudits ”i fält” har det känts väldigt bra att bli väl omhändertagen av sin arbetsgivare. Som ett litet bevis på att det slit och de uppoffringar man gör ute i den polisiära verkligheten faktiskt uppskattas. En liten gest av omsorg som får en att vilja gå genom eld. Knappast någon vid sina sinnens fulla bruk skulle ifrågasätta detta, säkerligen skulle merparten av Sveriges befolkning tycka detta var en självklarhet.

Poliser äter inte affärsluncher betalda av myndigheten, de deltar inte i representation som i den privata sektorn, i alla fall inte poliser på ”golvet”. Många har inte ens avsatt tid för lunchrast, utan får försöka slänga i sig lite mat, när tid ges och tjänsten så tillåter. Inte sällan tvingas vi lämna nyinköpt varm mat mitt på bordet, för att hals över huvud kasta oss iväg för hantera något ärende av sådan vikt att det inte kan vänta. Har vi tur kan vi sedan, någon timme senare, återvända och äta upp vår kallnade mat. Ingen av oss lämnar heller ens ett vardagsärende på en plats långt från kläd- och kylskåp för att äta, utan man tar i stället, för verksamhetens skull, någonting snabbt i en kiosk eller butik där man befinner sig och sparar sin matlåda till en annan dag. Ingen gnäller över dessa ting, trots att det kanske innebär både ökade kostnader och sämre näringsvärde. Ingen tycker ens det är konstigt. Men som vanligt nuförtiden är dessa uppoffringar varken uppskattade eller ömsesidiga.

Att komma till jobbet på årets första dag och mötas av ett prydligt upprättat dokument på Intrapolis gällande regler för förmånsbeskattning för myndighetsbekostad förplägnad i samband med eftersökning känns, utifrån ovanstående inget annat än bedrövligt, provocerande uselt och ovärdigt. Det handlar inte ens längre om att inte veta huruvida man ska skratta eller gråta…

Någon person i vår organisation har bevisligen beslutat sig för att frågan är så viktig att den måste regleras. Någon utan skam i kroppen. Någon som antingen är helt ovetande eller fullkomligt likgiltig inför vad alla dessa nedsättande, närapå kränkande beslut gör med oss poliser. Någon som vägrar inse att det är allvar nu, humöret och arbetslusten bland kollegorna blir sämre och sämre. Personalen tål snart inte mer. Personalen kan inte fortsätta att ge och ge, samtidigt som arbetsgivaren bara tar och tar. Och hur ska personalen kunna fokusera på rätt saker, när ledningen bevisligen helt saknar förmågan att göra det.

Här har alltså resurser avsatts till att upprätta nämnda dokument, såklart efter idogt studerande av Skatteverkets reglemente. Sedan anslås detta på Intrapolis och blir sålunda den allra första nyhet som kollegor återvändandes från en vederkvickande jul och nyårsledighet får ta del av. Kollegor som slutligen förmått sig själva att lägga sviterna från ett historiskt miserabelt polisår bakom sig för att nu försöka musta kraft tillräckligt för att ta sig an det nya året i hopp om att allt snart ska bli bättre. Och så möts de av det här!

Själv har jag svalt väldigt mycket förtret och frustration under 2015. Jag har försvarat och förklarat så gott jag har kunnat. Den ena försämringen och stolligheten efter den andra har jag försökt skapa någon form av begriplighet i, för mig själv och för min personal. Men det här?

Är verkligen vårt skrå så illa plågat av skattesmiteri att krafttag måste till? Det måste rimligen röra sig om synnerligen utbredd brottslighet. Om så inte är fallet dyker det genast upp en hel hop med frågor; Varför annars ens driva frågan? Varför annars spä på förtroendeklyftan mellan ledning och personal ytterligare? Hur mycket vågar vi låta vårt varumärke skadas internt och externt? Och oavsett svar på ovanstående; Varför i hela fridens namn affischera reglementet för den mest vettvilliga idé av idéer på Intrapolis, på årets första dag? Varför?

Jag menar… vem försöker rädda en eka full med hål från att sjunka genom att sluta plugga hålen och i stället spränga bort aktern? Vem försöker vända ett 0-2 underläge i U21-finalen genom att plocka av John Guidetti och Isak Kiese Telin och sätta in Ewert Ljusberg och Cyndee Peters på topp? Ingen. Åtminstone ingen väl förankrad i verkligheten.

Jag kan ingenting om skattepolitik och skatteregler, men jag har genom åren lärt mig en hel del om rätt och fel, om att välja sina strider och fokusera på rätt saker. Om regeln att allting har sin tid, om vikten av begriplighet, medmänsklighet, lagkänsla och lyhördhet i en organisation. Om tyngden i visad uppskattning. Om att varaktigt lärande uppnås genom positiv förstärkning snarare än bannor. Om att framgång föder framgång. Och om vanligt folkvett.

Därför blir jag förbluffad, bekymrad och upprörd över det här. Vart är vi på väg? Vad blir nästa steg? Ska piketpoliserna förmånsbeskattas för de självuppvärmande rätter de har i sina fordon för att överleva långa nätter nergrävda i skogen? Dessa är förvisso säkerligen inköpta och konterade på ”utrustningskontot” och inte som förplägnad bekostad av myndigheten. Och är det så det är, är det väl i så fall alldeles korrekt. För det är ju egentligen precis det det handlar om. Utrustning. Nödproviant. För svåra situationer, i knappa förhållanden. Oundgängligt för att kunna lösa uppgiften man ställts inför. Rädda liv. När tiden och naturkrafterna inte är på vår sida. Som ett värmeplagg eller en skyddsmask, typ.

Nu pratar vi alltså tillfällen då vi inom polisen, i enlighet med LSO, har rätt att kommendera allmänheten till att hjälpa till i krisarbetet, utan att de kan vägra. Rätt att beordra dem att hjälpa till, för att optimera förutsättningarna för oss att lyckas med vår uppgift. Men en optimering av förutsättningarna att lyckas genom underhåll av den egna personalen är visst en alltför drastisk åtgärd att ta till. Det är skattebrottsligt. Inte omvårdande och oumbärligt. Bara skattebrottsligt. Trots att alla vet att ingen kamin värmer utan bränsle och att ingen enda bil rullar utan olja i motorn förväntas polispersonal tydligen arbeta utan mat och näring. Om de nu inte kan tänka sig att betala lite extra skatt för förmånen att i en svår krissituation kunna ge sitt yttersta för att rädda en människas liv.

Vad blir svaret om personalen börjar hävda sin rätt att faktiskt få åka och äta, i stället för att som nu fortsätta oförtrutet utan gnäll och käbbel? Hur länge kan vi tvinga kollegorna att kämpa vidare på fastande mage och inbilla oss att vi upprätthåller kvaliteten i vårt arbete? Hur länge, innan någon gör det hela till en arbetsmiljöfråga, ett tillbud? Ska huvudskyddsombuden behöva gå in och stoppa arbetet under ett MSO för att folk ska få något i magen, utan att förmånsbeskattas?

Blir svaret på dessa frågor att avbryta sökandet efter vår berättelses nödställda Elna? Det skulle se just snyggt ut om vi, eller fjällpolisen för den delen, avbröt varje långvarig räddningsinsats för att skicka samtlig personal på lunch i närmsta polishus eller tätort, ett antal mil iväg? Det hade säkerligen mottagits med stor förståelse av vår omvärld. Med jubel, pukor och trumpeter. Ska vi verkligen behöva gå dithän, innan någon inser hur snett det här är?

Jag slänger ut en hypotetisk fråga på ämnet: Varför ska inte de anhållna förmånsbeskattas för den mat de får av kriminalvården i arresten? De kan ju inte heller, precis som poliser under en segdragen sökinsats i avlägsen terräng, ge sig ut och handla något att äta. Visst, vi är inte frihetsberövade i lagens mening, men inte heller fria att lämna när vi blir hungriga eller tröttkörda. Både vår arbetsmoral och vår tjänsteplikt hindrar oss.

Apropå moral… Vem har tyckt sig nödgad att ta tag i det här? Vem har tillräckligt dålig känsla för att riva runt i det här? Nu? Mitt i den känslomässiga orkan som omorganisationen och åtstramningspaketen innebär för majoriteten av åtminstone region Syds poliser. Det är oförklarligt. Det går inte att förstå. Mycket få förbättringar för oss i personalpyramidens bas har ännu siktats. Inget ljus i den mörkaste av polistunnlar har ännu skymtats. Belastningen på organisationen och på den enskilde blir högre och högre för varje dag som går. Rikspolischefen dränks i brev från förtvivlade kollegor från hela landet.

Snart sjösätts dessutom ett särdeles vingligt och dåligt förberett Nyläge 2 innan ett särdeles vingligt och dåligt förberett Nyläge 1 ens hunnit förtöjas vid kaj.

Vem? Varför? Den enda förklaringen måste vara att någon som inte begriper någonting om polisarbete, lagkänsla och mänskliga, grundläggande behov återigen lagt sin okänsliga näsa i saker som saknar betydelse för polisverksamheten i det stora hela. Men som inget annat uppnår än att återigen allvarligt skadeskjuta de anställdas förtroende för ledningen och dessutom riskera att slutgiltigt döda det sista av den vid det här laget svagt flämtande arbetsglädjen …

Det här är okänsligt och ovärdigt. Tänk om man låtit Elna möta slutet för att man var tvungen att avbryta sökandet för att mangrant åka in till stationen för att äta, utan risk för efterhandsbeskattning.

Tänk om. Inse att även en, i era ögon, minimal försämring kan var den som slutligen rågar måttet. Om den är tillräckligt ogenomtänkt. Och någonstans inom mig hoppas jag trots all på att det är så i det här fallet. Låt det för guds skull inte vara en medveten idioti, för då blir jag på riktigt orolig för svensk polis.

 

Inspektör
region Syd