Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 

Arkiv

F d polisstudent:
”Jag måste ge upp min dröm”

Publicerad 2016-05-25

Insänt
”Jag vet inte vilken skillnad det kan göra att jag hör av mig till dig men jag ville berätta min historia för dig om varför jag måste ge upp min dröm.” Så skriver en före detta polisstudent i ett brev till Polisförbundets ordförande Lena Nitz, som Polistidningen fått lov att publicera.
Hej Lena,
Jag pluggade tre terminer på PHS i Umeå. Jag pendlade 12 mil enkel väg mellan Skellefteå och Umeå, eftersom jag är ensamstående med fyra barn. Jag visste hela tiden under utbildningen att det var tufft att få aspirantplats i Skellefteå, men jag har drömt om att bli polis sedan jag var åtta år (idag är jag 40 och har jobbat som sjuksköterska i 12 år).
Jag sökte aspiranten och valde Västerbotten i första hand och Norrbotten i andra, i hopp om att det skulle finnas platser i Piteå om jag fick Norrbotten. Till sist fick jag besked om att jag skulle till Kalix för min aspirant, 20 mil enkel väg.
Jag försökte prata med de som tilldelar platserna i Västerbotten och Norrbotten men förgäves, take it or leave it!
Jag tog studieuppehåll för att jag hoppades att jag kunde få söka om nästa termin, men det var bara att glömma. Jag konstaterade att det bara var att lägga ner min barndomsdröm och hoppa av. Dagpendla 20 mil varannan vecka med fyra barn hemma skulle inte gå.
Jag är så besviken, jag har tagit lån och lagt ner massor med tid på utbildningen (många timmar borta från mina barn).
Anledningen till att jag hör av mig är att jag hoppas att det kan bli en förändring i framtiden. Polisen behöver bli mer flexibel när det gäller äldre polisstudenter med barn.
Jag funderar ärligt talat så här i efterhand på varför de tog in mig och det känns som ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Jag vet att jag inte är den första som drabbats av det här, men när jag läser i tidningen om poliser som slutar och utbildningsplatser som gapar tomma så beslutade jag mig för att kontakta dig.
Idag är jag tillbaka på min sjukskötersketjänst men det gör fortfarande ont när jag tänker på att jag ändå var så nära att nå mitt mål.
Jag vet inte vilken skillnad det kan göra att jag hör av mig till dig men jag ville berätta min historia för dig om varför jag måste ge upp min dröm.
Jag hoppas att detta kan komma att ändras i framtiden så att andra som är i samma sits som jag, dvs har barn och inte kan flytta hur som helst, inte kan avsluta/genomföra hela utbildningen.
Tack för din tid.
Med vänlig  hälsning
Veronica