Polistidningen nr 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 

Arkiv

Mordvapnet. Foto: Magnus Laupa.

Mordvapnet. Foto: Henrik Witt.

Det sista fallet är det största

Publicerad 2016-06-16

Reportage En blodig kniv, en mössa och tre hårstrån är de mest handfasta spåren. Arbetet med att lösa dubbelmordet i Linköping, då en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna dödades, har gått till svensk kriminalhistoria som landets näst mest omfattande utredning. Nu har det passerat över elva år och två nya poliser har tagit sig an fallet.

Centrala Linköping den 19 oktober 2004, 07.50 på morgonen – Åsgatan ett lugnt område med en blandning av modern och äldre bebyggelse. Det har regnat men nu är det uppehåll och Mohammed är på väg till skolan och Anna-Lena genom ytterdörren. Några minuter senare är de båda döda. Pojken avlider omedelbart vid attacken, kvinnan hinner säga något om en ung man till ambulanspersonalen innan också hon dör.

Kvar på platsen låg en blodig kniv av butterflymodell, en fällkniv med delbart handtag. I det här fallet en tingest av så medioker kvalitet att en hypotes är att bladet tillhört en billig kniv köpt på en turistort utomlands medan handtagets klumpighet snarast för tankarna till hemmabygge.

Kriminalkommissarie Pär Åke Ekholm visar en bild på kniven och säger:

– Den hade lätt kunnat gå sönder, kanske har någon tillverkat den på metallslöjden. Just valet av mordvapen och tidpunkten då många människor rörde sig ute talar starkt emot ett planerat brott.

Senare återfanns en mössa i ett ställ för gratistidningen Metro. De tekniska underökningarna visade att blodet på mordvapnet härstammade från tre personer, de båda offren och gärningsmannen som skurit sig. Dna i mössan matchade gärningsmannens blod. Det fastslogs att det rörde sig om en man med mellanblont hår, med nordeuropeiskt utseende, och en analys av håret gav vid handen att han var rökare eller snusare.

Enligt de fåtaliga vittnesmålen var mördaren av normallängd, mellan 15 och 30 år vid brottstillfället, och i god fysisk form. Förmodligen har han, om han lever i dag, ärr på den ena eller båda händerna på grund av skadorna som han fick vid brottstillfället. Han finns inte i några dna-baserade register.

Gärningsmannaprofilen tyder på att det sannolikt rör sig om en person som inte är kriminellt belastad sedan tidigare och som vid brottstillfället bodde i Linköping eller hade en stabil anknytning till orten. Man talar vidare om en enstöring, någon med få kontakter med andra människor. Men det finns åtskilliga varianter på temat gärningsmannaprofil och flera modifierade profiler har presenterats genom åren, någon med inriktningen att gärningsmannen var ännu yngre än vittnesuppgifterna indikerade.

– Och i dag är det ungefär där vi står. En mycket omfattande och intressant utredning. Det finns så lite att gå på, samtidigt har vi stabil dna-bevisning, säger Pär Åke Ekholm.

Anders Bergmark och Pär Åke Ekholm utreder det elva år gamla dubbelmordet i Linköping. Foto: Magnus Laupa

Anders Bergmark och Pär Åke Ekholm utreder det elva år gamla dubbelmordet i Linköping. Foto: Henrik Witt

Han är en av hundratals poliser som har varit delaktiga i försöken att hitta dubbelmördaren i Linköping. I 42 år jobbade han i Katrineholm, Linköping och Motala, bland annat som enhetschef för kriminalavdelningen. I somras slutade den dåvarande utredaren och Pär Åke Ekholm fick frågan om han kunde tänka sig att ta över. Det kunde han om han fick ägna Linköpingsfallet sin fulla uppmärksamhet. Så blev det – även om han också har kvar sitt gamla tjänsterum i Motala.

– Detta blir min sista insats. Jag kan gå i pension om ett år och har inte tänkt hålla på längre, det gäller att avsluta medan man har kraft att ägna sig åt de egna intressena, säger han.

Anders Bergmark, före detta spanare, kom strax efteråt. Som mest var dussintals utredare involverade i dag är de två.

– För mig kändes det bra att komma in, allt har sin tid. Hursomhelst har jag stor nytta av den personkännedom och alla kontakter jag etablerat under åren som spanare, säger Anders Bergmark.

Och det finns fortfarande nya, eller snarare nygamla trådar att dra i. En grupp kända missbrukare rörde sig nära mordplatsen vid den kritiska tidpunkten. En del till fots, andra på cykel eller i buss. Rastlösa förflyttningar mellan bostäder och mötesplatser präglade deras morgon och dag. De hördes initialt, men utredarna tror att det nu finns mer att göra med koppling till detta. För övrigt, konstaterar Pär Åke Ekholm, tycker han att det är märkligt att antalet vittnen är så få, de borde ha varit fler under den tidiga morgontimmen med många Linköpingsbor på väg till arbete och skola. Men den tekniska bevisningen är ljuset i utredningsmörkret. Det enda som återstår är att koppla den till en man i begynnande medelålder.

– FBI har intresserat sig en del för vårt sätt att topsa en stor befolkningsmängd och leta dna-träffar. Det svåra med alla mordutredningar är att hålla ordning på pappren och den här lär vara näst störst i landet efter Palme. Det är resurskrävande och tyvärr har inte Myndigheten haft möjlighet att hålla den styrka som krävs, säger Pär Åke.

Deras första åtgärd blev att ta hjälp av Riksmordkommissionen för att få styrsel i utredningen och organisera det omfångsrika materialet. Originalen sätts nu i svarta pärmar, kopior i gula och spaningsledarens exemplar placeras i röda – också för en lekman är systemet begripligt. Det är materialet inne i pärmarna och jakten på matchande dna som får tanken att svindla. För närvarande finns namn på 639 män som, avseende längd och ålder, stämmer in på gärningsmannen. En del av dem hördes för ett decennium sedan och måste kanske kontaktas igen, ett äkta sisyfosarbete.

– Men Riksmordkommissionen dyker fortfarande upp med jämna mellanrum och bistår med administrativ hjälp.

I skrivande stund har närmare 5 000 män topsats. På en whiteboard har Pär Åke Ekholm samlat uppslag under rubriken ”omtag”. Det handlar inte nödvändigtvis om misstänkta, även om det ytligt sett verkar så. I kolumn P2 finns 78 personer som figurerat i utredningen och nu är döda, alla är inte topsade. Jag lär mig att de emellertid kan anhörigtopsas, särskilt om modern är referensperson. I bästa fall går det att utesluta att den döda under sin livstid gjorde sig skyldig till dubbelmordet.

– Det kan till exempel handla om ett utdrag från en psykiatrisk klinik. Då måste vi ta reda på vad som hänt med alla som befann sig där och topsning är ju dessutom bara aktuellt om det existerar samtycke eller skälig misstanke.

Men det finns en ram att gå efter. Bland annat längden är viktig i sammanhanget. Enligt samstämmiga vittnen var gärningsmannen av medellängd, vilket brukar innebära någonstans mellan 175 och 185 centimeter. Åldern är nästa parameter. Mannen bedömdes vara mellan 15 och 30 år gammal och borde i dag vara som yngst i höga 20-årsåldern och som äldst strax över 40 år gammal.

– Frågan är vad vi gör om någon är lite för lång och lite för ung eller tvärtom. Ska vi topsa? Med andra ord måste vi lägga in lite luft i bedömningsmallen, frågan är hur mycket.

Också det ovanliga och brutala tillvägagångsättet resulterar i ryckningar i utredningsnätet. 2013 uppmärksammades Linköping för ytterligare ett dubbelmord då en man slog ihjäl en kvinna och en tonårspojke med ett järnrör. Vid det tillfället gick det att snabbt utesluta kopplingar till det tidigare dådet. Men så är det inte alltid, och Anders Bergmark nämner en knivattack på en restaurang i Malmö under tidig kväll. En gärningsman utdelade ett 20-tal hugg i nacken på en yngre man och försvann snabbt från platsen.

– Nu såg jag att man fått tag på en misstänkt och kan konstatera att det inte stämmer åldersmässigt. Annars var det ett typiskt fall då man får något att fundera över.

Motiv och händelseförlopp har analyserats och bedömts olika från gång till gång. Både poliser och journalister har framfört tanken att det kanske var kvinnan som var den primära måltavlan och pojken ett utsatt vittne. Å andra sidan har det sagts att det kanske inte rör sig om en galnings verk utan en hämndaktion mot åttaåringens familj.

Men Pär Åke Ekholm understryker återigen att det enligt hans uppfattning rör sig om vad som ofta beskrivs som vansinnesdåd, om psykiskt sammanbrott och efterföljande panik. Gärningsmannen kan ha hört röster. Han var emellertid inte drogpåverkad vid tillfället, det går att utesluta med hjälp av de organiska spår han lämnade på platsen. Det kan dock röra sig om en person som tidigare missbrukat, eller rörde sig i kretsar där andra gjorde det.

– Möjligen minns han inte ens vad han gjort. Eller så är han död. Men att det skulle finnas andra mera komplicerade motiv går inte att utesluta och det gör jag inte heller. Jag säger bara att de inte är så troliga.

Innan vi lämnar polishuset visar Pär Åke Ekholm en fantombild. Den datorproducerade bilden visar en man med både absurt och alldagligt utseende. Så ser ingen människa ut, samtidigt kan det vara vem som helst.

– Normalt sett har jag ingen större entusiasm för fantombilder, i vart fall inte tidigt i en utredning.

Han nämner att allmänheten låser sig, de som sett något hör inte av sig om minnesbilderna inte stämmer med det som polisen går ut med. Kanske finns här en del av förklaringen till den förbryllande avsaknaden av vittnen.

– Man ska dock inte helt bortse från nyttan och i det här fallet har det landat ett tips om en person som faktiskt liknar fantombilden väldigt mycket.

Utanför bilrutorna passerar åtskilliga byggnader som härstammar från Linköpings nu avslutade tid som garnisonsstad. 2004 var nedläggningen ännu inte fullt genomförd. Det är svårt att tänka sig hur någon kunnat utföra ett dubbelmord här med många förbipasserande utan otaliga iakttagelser som följd. Pär Åke Ekholm stannar vid mordplatsen och pekar:

– Därifrån kom fru Svensson ut. Det är inte säkert att hon förstod att en kniv var inblandad. Kanske uppfattade hon att någon misshandlade pojken och gick fram för att avbryta.

Då han skjutsar till centralstationen säger han att polislivet har gett honom mycket. Det har varit genuint roligt.

– Men omorganisationen, svag ledning och dålig löneutveckling gör mig orolig inför framtiden.

Som svar på frågan om vad det är som varit givande hänvisar Pär Åke Ekholm först något oväntat till växtgifter.

– Jag jobbade en gång med att utreda ett miljöbrott. Det handlade om en lantbrukare och hur han hanterade bekämpningsmedel. Jag grottade ner mig i det där med gifter, slukade allt, kunde till slut det mesta.

Han tillägger:

– Det jag menar är att man hela tiden får chansen att lära sig något nytt och det tycker jag är utomordentligt trevligt.

Vad har du då lärt dig under utredningen av dubbelmordet i Linköping?

– Att vara noggrann.

 

Karta över kvarteren kring mordplatsen. Foto: Magnus Laupa.

Karta över kvarteren kring mordplatsen. Foto: Henrik Witt