Polistidningen nr 5 delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Hela årets utgivningsplan finns här.
 

Arkiv

”Ingen skulle få misstänka att jag fått veta mer”

Publicerad 2016-09-07

Krönikan Pappa var polis. Och det hade sina sidor. Att inte få störa när han jobbat natt och skulle sova. Att vara stolt över att pappa var stark och tuff. Men också allt man förstod först långt efteråt, som det inte pratades om hemma då. När han kom hem och hade tagit hand om någon som hängt sig. När han hade tvingats skjuta i ett hotfullt läge. Ett dödshot från någon han vittnat mot som låg som en skugga över familjetillvaron under många år.

Hur hans människosyn präglades av att ständigt stångas med människor som var trasiga, bråkiga och besvärliga. Hur jag förstod av kollegerna som kom till begravningen, att de gärna hade pappa med sig i radiobilen när det fanns risk för våldsamheter. Att han inte vek undan för det som kunde göra ont. Och att med det kommer respekt.

Det fanns andra sidor också. När jag rotar fram mina barnteckningar föreställer de flesta poliser som jagar bovar. Men i tonåren var det inget man skyltade med. Samtal tystnade på ungdomsgården när jag kom in. Om hur brännvinet skulle införskaffas, om försäkringsbedrägerier och om fixade fordon. ”Små grytor har också öron”, sa de och började prata om annat. Så för att visa att man inte var en mesig pappa-polis-pojke gällde det att trimma Yamaha-mopeden med trekanalscylinder och fjortonkuggars framdrev. Och paketet med trimdelarna från Hobbex kunde inte komma till brevlådan därhemma. Pappa anade säkert, men frågade aldrig. Fast lite penibelt blev det den gången jag åkte fast när jag skjutsade utan hjälm.

Det blev mycket tid i polishuset, i pingisrummet i källaren och vid spontana besök på pappas jobb. Det var en tid då man kunde släntra in även i ett polishus och bara säga hej. Under två somrar som vaktmästare i pappas polishus lärde jag känna kollegerna och fick en bild av hur poliser är beskaffade.

Jag började som journalist på lokaltidningen. Men det var knappast en fördel när jag skulle ringa poliskollen, bad att bli kopplad till vakthavande och fick tala med pappa. Han höll hårt på rättvisan, att ingen skulle få misstänka att jag fått veta mer än konkurrenterna. Ändå tror jag att det också verkade åt andra hållet. Vi pratade ofta om öppenhet och värdet av journalistik. Det gjorde, har jag förstått, att journalisterna i min stad gillade när pappa svarade. De lärde sig detsamma som jag, att om man småpratade lite om gäddfiske och älgjakt med vakthavande först, så blev informationerna och nattens blåljusnyheter lite mer detaljerade.

Pappa ville aldrig att jag skulle bli polis. I alla fall sa han det aldrig. Och jag tror att han var ganska stolt när jag blev journalist. Även om han inte sa det så tydligt. Men när jag många år senare blev redaktör på SVT:s program Veckans Brott och umgicks dagligen med Leif GW Persson då tror jag han tyckte att jag hade lyckats i livet. Och jag tror också att Leif såg en viss poäng med att ha en medarbetare som visste vad det innebar att vara riktig polis.

Björn Häger
journalist
ordförande i Publicistklubben