Polistidningen nr 1 delas ut runt 9:e februari. Nästa nummer når brevlådorna på skärtorsdagen.
 
 
 
 

Arkiv

brand2

Foto: Emma Eneström

Gävles vapen
mot anlagda bränder

Publicerad 2016-10-27

Reportage – Det här är en ganska dålig brottsplats ur en teknikers perspektiv, säger brandmästaren Per Ringqvist. Han och tre nyrekryterade kriminaltekniker blickar ut över en förödelse som är, får man säga, total.

Hundratals ton med hö, tilltänkt vinterfoder, ligger ännu och pyr på ladugårdsbacken och lukten är allt annat än angenäm. Ändå är den ingenting säger Per Ringqvist. Han har varit brandman och är utbildad till brandmästare. 30 år inom räddningstjänsten blev det. Men sedan 2008 är han tekniker på polisen i Gävle.

Just den här dagen har Per Ringqvist med sig tre nyanställda poliskollegor. Tanken är att han ska dela med sig av sin erfarenhet till dem.
– Det har blåst därifrån va? frågar någon, men det visar sig vara precis tvärtom.
I övrigt finns inte mycket att säga. För att stoppa branden innan den spred sig vidare har man rivit ut allt hö och tvingats köra rund med stora maskiner där det brunnit. Stora sjok av eldvrängd korrugerad plåt skyler marken flera meter utanför det som tidigare var ladans bortre vägg. Fanns där spår efter någon som inte borde varit där är de borta. Brandhunden Brasse och hans hundförare, kriminalteknikern Jan-Olov Bäckman är lediga just den här dagen.
– Han kommer att åka hit senare för att se om det funnits några brandfarliga vätskor, säger Per Ringqvist.
Han påminner också sina adepter om vikten av att fråga räddningstjänsten om de har använt några vätskor på platsen i samband med släckningen.

brand3

Per Ringqvist.

2008 konstaterade man på polisen i Gästrikland att man hade 200 bränder på ett år. Ett stort antal bränder var också anlagda. Därför inleddes ett sammarbete med räddningstjänsten och Per Ringqvist anställdes på halvtid. Med en fot kvar i brandkåren hade han kompetenser som ingen kan tillgodogöra sig på teknikerutbildningen. Utöver den specifika vanan vid att fastställa brandorsak och förlopp så hade han också koll på vilken information räddningstjänsten sitter på. Han använder sig fortfarande av den i stor utsträckning trots att han är anställd på heltid hos polisen sedan 2013. Han menar att till exempel räddningstjänstens framkomstbild kan vara av stort värde för en polis, som kommer på plats först när det brunnit färdigt. Att man inte samordnar mer mellan polis och räddningstjänst tycker Per Ringqvist är märkligt.
– I bland när jag jobbade som rökdykare, då såg man ju saker där inne, då tyckte jag att det var märkligt att polisen inte hörde av sig efteråt, säger han.

Tidigare områdespolisen Karin Jelk och Tony Grannas hade båda siktet inställt på att bli tekniker redan på polisutbildningen. Robert Gustavsson jobbade senast som utredare på grova brott och har flest år i tjänst. Han jämför sitt nya jobb och att komma in i teknikerjobbet med att göra en andra aspirant.
– Det är bra att man måste jobba minst ett år innan utbildningen. Det är mycket att ta in och förstå vad det handlar om, säger han.

Tony Grannas har tidigare jobbat som ambulanssjuksköterska. Han har träffat på Per Ringqvist i blåljussammanhang tidigare. Tony Grannas beskriver sig själv som noggrann och gillar tanken på att få nytta av det och vara lite detektiv i arbetet. Redan på polisutbildningen visste han att det var tekniker han ville bli.
– Ska jag vara ärlig, efter åren på ambulansen och sedan på ordningen så är jag lite mätt på att jobba med människor på det sättet, säger han.

På utbildningen för kriminaltekniker handlar tre veckor om brand.
– Ska man förstå bränder så räcker inte det. Man måste förstå olika byggnadsmaterial, hur och varför det brinner, säger Per Ringqvist.
Han sitter just nu med i en arbetsgrupp inom ramen för att forensiken inom polisen ska harmonieras. Han och hans kollegor kommer att föreslå en mer avancerad utbildning på brand för tekniker och hoppas också på att det kommer att betraktas som en specialistkompetens, som till exempel vapen och blodbild är i dag. Per Ringqvist kommer också att hålla i branddelen av Nationellt Forensiskt Centers teknikerutbildning.

Det finns bara en handfull civila kriminaltekniker i Sverige. På labben är de fler. Andra tekniker och framför allt utredare har det svårt med just bränder förklarar han och de han jobbat med är glada för stöttning.
– Då och då har vi ju också seriebrännare. Det börjar ofta ofarligt med mindre bränder som sedan blir värre. En av mina uppgifter har blivit att känna när det är på gång.
Till en början vara han utlånad på konsultbasis i fem år inom ramen för ett projekt som betalades av MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. När projektet sedan utvärderades fanns inget negativt med i den. I stället är den full av utlåtanden om att det bidragit till bättre utredningar. Då bestämde sig också polisen för att anställa honom på ”riktigt”.
– Den stora skillnaden vara väl att jag fick tiden fram till pensionen lite förlängd. Jag hade ju kunnat gå vid 58 om jag varit kvar, men nu får jag vänta, säger han med ett skratt och konstaterar att det är få förunnat att få byta yrke vid 50.

I och med att han blev heltid på polisen har han också gått den teknikerutbildning som hans tre adepter kommer att få gå när de jobbat minst ett år på forensiska.
– Det svåraste att lära sig tycker jag är blodbildstolkning. Bränder är enkla att förstå på så vis att det alltid brinner uppåt. Men blod kan komma från så många olika håll.

brand1

Brandhunden Brasse.

”Brand är så mycket mer”

Hundföraren och teknikern Jan- Olov Bäckman och Per Ringqvist jobbade mycket ihop redan innan Per kom till polisen. Han berättar om en viss skepticism till samarbetet, som har kommit på skam.

– Vi hade mycket kontakt när han var brandmästare och jag var tekniker och då var det väl inte alla i landet som tyckte det var bra. Civila ska inte vara på en brottsplats var väl uppfattningen.
Jag Olov Bäckman är en av dem som drivit på för att Per Ringqvist skulle ta jobb på polisen och sedan dess har de kommit att bli ett än mer komplett team för brandutredningar.
– Jag jobbade som tekniker men hade tidigare varit hundförare. När vår tidigare brandhundförare skulle gå i pension bestämde jag mig för att ta mig en hund och söka tjänsten.
Jan-Olov Bäckman, Per Ringqvist och fyraåriga black coated retrievern Brasse jobbar nu väldigt tätt tillsammans. Samarbetet kommer att försvåras en aning av att hundföraren ska placeras i Sandviken enligt den nya organisationen.
– Då kommer ju Per behöva åka ut tillsammans med en annan polis. Normalt är det ju han och jag som åker tillsammans.
Jan-Olov Bäckman delar Per Ringqvists uppfattning om att branddelen av teknikerutbildningen skulle behöva förbättras. Mycket fokus ligger på elbränder och el är andra experter på menar han.
– Brand är så mycket mer. Det finns väl lite skepsis kring att jobba med bränder, att det är skitigt, farligt och tråkigt. Men som vi har det här med den spetskompetensen och med hunden – så mycket bättre kan man inte det tycker jag.

Lyfts i ny bok

Boken Gryningspyromanen – En berättelse om hämnd är skriven av brandingenjör och brandutredare David Widlund och journalisten Monica Walldén. I den görs en noggrann genomgång av Ulf Borgström, den så kallade gryningspyromanens bakgrund och motiv. Men boken pekar också på rättsväsendets misslyckanden med att binda denne till ett stort antal bränder. Här omnämns Gävlepolisens samarbete med räddningstjänsten och rekryteringen av Per Ringqvist som ett gott exempel på hur man kan arbeta med den här typen av brottslighet. Till saken hör att gryningspyromanen numer är bosatt i polisregion Bergslagen.