Polistidningen nr 4 delades ut runt 7 september. Nästa nummer kommer 19:e oktober. Hela årets utgivningsplan finns här.
 

Arkiv

Foto: Magnus Laupa

Foto: Magnus Laupa

Man kan ta polisen ur orten
men inte orten ur polisen

Publicerad 2016-10-27

Reportage I åtta år var Västerortspolisen Riikka Ylijukuri  befäl. Senast gruppchef i Hässelby/Vällingby, men i våras klev hon ut i radiobilen igen.

Vad tror ett gäng ivriga sexåringar att den viktigaste detaljen i polisens utrustning är?
– Walkie-talkie?
– Handklovar?
– Min pappa har handkolvar.
Gissningar och fria associationer exploderar ur de små människorna som sitter prydligt uppradade vid polisbilen. Till slut gissar en liten blond kalufs på pennan.
– Precis, så om ni vill bli poliser ska ni lära er att läsa och skriva bra, för det gör vi jättemycket, förklarar Riikka Ylijukuri.

Solen strålar över Träkvistavallen på Ekerö utanför Stockholm. I dag får öns alla sexåringar möjlighet att träffa polis, räddningstjänst, ambulanspersonal och väktare. Också en buss finns på plats och små ryggsäcksprydda led myllrar fram och tillbaka mellan de olika stationerna. Riika Ylijukuri konstaterar att det är ganska stor skillnad på barnen från den grönskande medelklassön och de från andra delar av Västerort. Som i Hässelby gård, där hon själv är född.
– Där går många direkt på pistolen, frågar om den och vill titta. Här gör nästan ingen det, säger hon.
Men, lägger hon till, många av de barnen lever också i en helt annan verklighet. En betydligt tuffare.

Är det någon som känner geografin och människorna i Västerort är det nog just Riikka Ylijukuri.
– Jag har kommit på att jag alltid bott inom en mils radie och jag har alltid jobbat här också, säger hon.
Enligt Riikka Ylijukuri är det en utsatt stadsdel och här finns en tung kriminalitet som sätter sin prägel på vissa områden. Men förutsättningarna är andra än i de trafikavgränsade öarna som till exempel Rinkeby och Tensta utgör. Här är det närmre mellan höghusområdet, radhusområdena och de riktiga finvillorna med blick över Mälaren.
– Vi har heller inte utsatts för till exempel stenkastning på samma sätt som där. Visst har det hänt, med det är svårare för de som kastar att gömma sig här.
Sedan bara någon dag är hon tillförordnad områdespolis. Hon hoppas att tjänsten kommer att fortsätta vara det som är meningen – just den typen av närhet till medborgarna och samverkan som Polismyndigheten säger sig sträva mot att öka. Hon brinner för samverkan och har själv sett hur viktigt det är att till exempel soc, polisen och skolan inte ”bara håller på och krafsar var för sig”.  Men hon är lite skeptisk och tycker att det blir lite väl mycket IG-jobb.
– Jag vill inte gärna göra hur mycket nätter som helst. Det blir inte lättare med åren att jobba skift heller, säger hon.

Riikka Ylijukuri är försiktigt positiv till omorganisationen och ser fördelar med att vara en myndighet. Hon nämner inköp och lika regelverk. Men att man ska lyckas med att få ut fler poliser närmre medborgarna är hon lite skeptisk till. Hon hänvisar till erfarenheten av närpolisreformen som utifrån hennes lokala perspektiv var riktigt lyckat till en början.
– Men sedan började det naggas i kanterna och när Löfving tog över hann han knappt presentera sig färdigt så började de lokala poliskontoren stängas, säger hon.
– Vi ska inte lova medborgarna saker vi inte kan hålla och om områdespoliserna hela tiden ska rycka in i IGV riskerar grunduppdraget att bli en bisyssla.
Däremot om områdespoliserna verkligen skulle få vara just områdespoliser tycker Riikka Ylijukuri att det vore drömjobbet.

Riita2_mötet

2008 klev Riikka Ylijukuri in som befäl på det då nyöppnade poliskontoret i Hässelby. Innan dess hade hon bland annat varit i Rinkeby. Rinkebytiden slutade med att hon 2003 smällde in i den berömda väggen. En kombination av sjögång i privatlivet, duktig-flicka-komplex och en arbetsplats där man, enligt Riikka Ylijukuri, helt enkelt inte var snälla mot varandra.

I den nya organisationen ville hon inte fortsätta ha en chefsroll. Beslutet att kliva ut i radiobilen var inte svårt att ta.
– Jag älskar att jobba ute, som polis i yttre tjänst, i uniform. Det kanske låter förmätet, men jag är bra på det och har svårt att se vad jag skulle göra annars, säger hon.
Hon erkänner att hon har lite utredningsfobi men lägger till att hon är full av beundran inför utredare och det jobb de gör.
Riikka Ylijukuri har varit polis i 26 år och hade från början sagt att hon skulle jobba ute tills hon blev 50.
– Nu är jag 46 och känner att det nog blir för kort. Jag får nog skjuta på det där lite.

Riikka Ylijukuris tro på det brottsförebyggande arbetet grundar sig i hennes egna erfarenheter.
Hon är säker på att det fungerar. När hon gick på polisutbildningen bestämde hon sig för att hon skulle rädda en ungdom från ett kriminellt liv.
– Då hade jag i alla fall betalt min utbildning och det vet jag att jag har gjort nu. Men om jag ska betala av min lön också kanske jag har några kvar, säger hon och berättar att en del av tjusningen med att bo och arbeta i samma område länge är just den återkoppling hon får i möten med de som det faktiskt har gått bra för.
– Ibland ungar som det var på väg att gå riktigt illa för.

Men långt ifrån allt är så klart solksenshistorier. Vi kommer in på den gruppering som rör sig i Hässelby och som i vissa medier nämnts Lejonen.
– Jag gillar egentligen inte att kalla dem för det. De kallar sig själva det och det är något med att de jagar. Men jag undrar om ingen talat om för dem att det faktiskt främst är lejoninnorna som jagar och sedan servar lejonhannarna. De kanske skulle se en naturfilm någon gång.
En av dem utsatte vid ett tillfälle Riikka Ylijukuri och hennes dåvarande flickvän, numera fru, för hot. Det gick så långt som att ynglingen i fråga dömdes.
– Jag frågade honom faktiskt i samband med rättegången om jag någonsin varit otrevlig mot honom. Då verkade han faktiskt skämmas och sa nej.
Tyvärr är han en av dem som är kvar på den kriminella banan och tillsammans med flera andra i det beryktade gänget sitter han för tillfället i fängelse igen.

Den tuffa stämning poliserna emellan som Riikka Ylijukuri upplevde under sin tid i Rinkeby verkar långt borta här bland reflexvästarna på den soliga idrottsplatsen. Att kramas, kollegor emellan, är viktigt och bra tycker hon och hon talar varmt om sin aspirant Erik, som hanterar sin första sexårsdag med glans.
– Annars blir man ju inte godkänd, skojar hon.
Också när Riikka Ylijukuri berättar om människorna hon möter i sitt jobb, från kollegor till parkbänksgänget som hon och de andra poliserna kallar för vårblommor, är det med värme och humor. Och en av många små anekdoter som låter lyssnaren följa med i hennes polisvardag kanske säger kanske mer än andra om vilken sorts polis den här lokalpatrioten är. En av de så kallade vårblommorna kom en dag fram till henne och frågade om hon möjligtvis vet vad de kallar henne där på torget. Det visste hon inte.
– Jo förstår du, vi kallar dig för morsan.

 

Foto: Magnus Laupa

Foto: Magnus Laupa

Riikka Ylijukuri

Ålder: 46 år
Familj:
Frun Eva, två vuxna barn, en sexåring och en bonusdotter.
Bor:
i Vällingby
Fotbollsbakgrund: Som ung spelade Riikka Ylijukuri i Skå IK i division två. Har tillsammans med Polisförbundetss ordförande Lena Nitz vunnit Polis-SM på nittiotalet.  I 20-årsåldern började hon även med hockey. – Det är det roligaste jag någonsin har tränat, säger hon.
Blanka skor: Det är viktigt att uniformen är i ordning och då främst skorna. Helgen innan Polistidningen träffar henne jobbade hon vid prins Alexanders dop på Drottningholm.
– Då blänkte minsann skorna, men efter fem minuter på grusplan var de ju helt dammiga igen.
Eldsjäl:
År 2000 var Riikka Ylijukuri med och startade Gaypolisföreningen, som går i graven vid årsskiftet.

 

Riita3_mötetPassionerad odlare
Att odla egna råvaror och sedan exempelvis sylta och safta ligger Riikka Ylijukuri varmt om hjärtat. Tidigare hade hon ett torp som hon drömde om att flytta till och hålla självhushåll. Numer har hon en kolonilott där hon odlar framförallt ätbart men också en del blommor.
– Det är framför allt min fru som gillar det. Hon beställer på nätet och jag odlar, säger hon.
På Twitter och Instagram är hon känd under namnet Snusmumriikka. Det är inte kopplat till något särskilt Muminintresse utan snarare att hon gör sitt eget snus som hon konsumerar i rikliga mängder. Dock är hon noga med att plocka ut prillan inför fotografering.