Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 

Arkiv

I orkanens öga

Publicerad 2016-12-06

Insänt Jag säger ofta till människor jag samtalar om mitt arbete med att jag aldrig älskat ett jobb så passionerat som jag gör nu.  Att det handlar om en längtan efter att arbeta med något som tangerar det allra mest mänskliga: kärleken och makten.

Jag är utredare av brott mot barn där förövaren ofta är en person som barnet har i sin absoluta närhet. Ofta någon typ av omsorgsperson, exempelvis en förälder. Jag och mina kollegor träffar både barnen som misshandlats och våldtagits, och vi träffar deras förövare. Vi befinner oss i kärnan av dessa människor. Detta ses i dag inte som en specialistfunktion inom Polismyndigheten trots att det krävs särskild utbildning och lämplighet.

Det finns andra kollegor som bättre kan motivera funktionstillägg och utökad handledning på grund av risken för sekundärtraumatisering och känslosmitta etcetera. Som kan förklara vikten av arbetstidsförkortning för att i slutänden hålla för uppgiften. Allt det är kanske i slutänden syftet med denna text också. Jag tänkte försöka förklara vad det är vi gör när vi sätter oss i barnförhörsrummet. När vi blir ensamma med barnet och förväntas nysta i det som kan vara det enda detta barn inte vill tala om med någon.

Barnförhöret är att befinna sig i orkanens öga där stillhet råder.
Det kan närmast liknas vid ett kirurgiskt tillstånd där jag som förhörsledare befinner mig med min sylvassa skalpell inne i barnet. Likt en kirurg tvingas jag lita till min hands precision. Tanken på att slinta och konsekvensen av det är svindlande.

Inte i alla förhör (långt ifrån alla), men i vissa, sker något sällsamt i rummet. Och när det sker så förnims en känsla av att nå fram och in. Det förutsätter att jag som person också är öppen, och att jag kan förbli så. Jag bjuds in av barnet i dess värld. Dess berättelse och in i dess person.

Detta ”magiska” tillstånd är skapat i rummet mellan förhörsledaren och barnen. Bortom metod och bortom uppgiften att inom ramen för förundersökningen reda i rekvisit och uppsåt. En sorts resonans skapas, och hade maktförhållandet mellan förhörsledaren och barnet varit jämlik skulle barnet potentiellt nått in med sin skalpell – in i förhörsledaren. Intervjumetodik och en professionalitet i samtalet skall dock i bästa fall säkerställa att detta aldrig sker.

Kirurgiska ingrepp vilar på kunskap, hantverk och skicklighet hos kirurgen.  På ett liknande fundament måste också barnförhöret tillåtas vila. Förhörsledaren förväntas gå in i barnets kärna och våga, orka, stanna där. Men även veta att backa om så behövs.

Jag menar att det sker något i barnförhöret som inte händer i någon annan typ av förhör. Vi bryter oss in under samhälleliga normer och förutbestämde skyddsmekanismer som de att alla föräldrar älskar sina barn, och att barnen älskar sina föräldrar. Vi talar med sjuåringar om sexuella övergrepp och med andra sjuåringar om grovt våld. Det kräver både sin kunskap och sin lämplighet. Det kräver också en omkringliggande organisation som förstår att detta gör något med oss.

Inom polisen vet vi alla att vi möter en verklighet som andra väljer att bortse från. Som barnförhörsledare skulle jag säga att vi tar ytterligare steg in i något som utmanar vår egen mänsklighet. Förhörsledaren är så att säga gitarrkroppen som behövs för barnets utsaga. Som med minsta möjliga faktisk handling förväntas få högsta möjliga utfall.

Charlotte Qvandt
Barnutredare
Barnahus Stockholm