ANNONS:

 
 
 
 
 
Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 

Arkiv

”De var loosers”

Publicerad 2017-02-07

Lars- Erik Holländer Foto: Maud Rylander

Reportage Lars-Erik Holländer växte upp med svensk kriminalhistoria inpå knuten, men höll länge sitt specialintresse för sig själv. I mars kommer hans bok om svenska straff som han hoppas ska få läsaren att förstå framtid och nutid genom dåtid.

Foto: Håkan Berg

Polisyrket har han i blodet. Pappan var polis och vid fem års ålder bestämde han sig själv.
– Då sa mina föräldrar att jag kanske skulle vänta med att bestämma mig tills jag var lite äldre. Så jag återkom vid sex års ålder och sa att nu var jag väl tillräckligt stor.

Tidigt drömde han också om att bli livvakt åt kungen vilket han också varit. Numer har han andra arbetsuppgifter inom Säkerhetspolisen. Intresset för kriminalhistoria och för att själv jobba med att lösa och förebygga brott hänger naturligt samman för honom. Men det är först på senare tid som han nämnt sitt specialintresse för arbetskamraterna.

Lars-Erik Holländers första hem låg i Norberg, bara ett par kilometer från Sveriges siste skarprättares barndomshem och Anders Gustaf Dahlman har vid flera tillfällen varit ett givet uppsatsämne.
–  Han var unik i på så vis att han faktiskt sökt tjänsten som skarprättare. Annars var det vanliga att man fick jobbet som alternativ till att själv avrättas. Och då fick man också öronen avskurna.
I boken, där skarprättaren ifråga har ett eget kapitel, framstår han som en ganska hedervärd person med bra referenser, stor integritet och kärlek till djur.

Lars-Erik Holländers familj flyttade senare till Västerfärnebo, där den ökända Salaligan härjade på 30-talet. Också dessa historier har tagit plats i såväl specialarbeten på polisutbildningen och nu i hans bok.

Författaren själv är starkt emot dödsstraff. Med boken med den föga inlindade titeln ”Halshuggning. Från bödelns handbila till kriminalvårdens elektroniska fotboja.” hoppas han att kunna skapa en större förståelse för att vi tidsmässigt inte befinner oss alltför långt ifrån en straffkultur där det ansågs normalt.
– Vi förfasas över offentliga avrättningar i Iran, men vi har faktiskt haft det här för inte alltför länge sedan. De sista offentliga avrättningarna ägde rum samtidigt utanför Visby och i Lidamon år 1876.

I boken kan man läsa om de synnerligen brutala omständigheter som gjorde att man efter detta valde att avrätta människor utan publik till dess att dödsstraffet avskaffades 1921.

Ambitionen med boken är dock inte att på något sätt glorifiera de dömda. Snarare vill Lars- Erik Holländer skapa en feelbadkänsla kring brottslingarna.
– Jag vill visa att de är loosers, men också försöka lyfta fram deras offer.
Han menar att brottsoffren ofta glöms bort.

Trots att detta resonemang finns det ofta i boken med någon form av förklaring till hur det blivit som det blev. Vissa gärningsmän beskrivs som mer kallsinniga än andra. Men de hårda straff som bjöds i gamla tider och den fängelsekultur som beskrivs i boken genom ett besök på Långholmen i Stockholm, framställs inte som särskilt gynnsamma för någon. Hans uppfattning är att vi har en rimlig nivå på kriminalvården idag.
– Vissa ska inte vara ute då de är farliga för samhället. Men vår rättssäkerhet som vi har här i Sverige ska vi vara rädda om, säger han.

Det mesta som finns i boken är sådant som han haft i huvudet tidigare, men för säkrare fakta och mer kött på benen har det blivit många timmar på Riksarkivet. Hans sambo tycker att det har varit lite ”The shining”-stämning hemma under skrivandet.
Han ser lite finurlig ut när han berättar att de i sommar ska på semester till USA.
–  Då tänker jag passa på att åka till Oregon och bjuda henne på en vistelse på det verkliga hotellet från filmen. Och där kan jag passa på att skriva på min nästa bok, på temat kidnappning.

Fotnot: The Shining spelades in både i Colorado, där interiörerna filmades och i Oregon, där exteriören finns.