Polistidningen nr 4 delades ut runt 7 september. Nästa nummer kommer 19:e oktober. Hela årets utgivningsplan finns här.
 

Arkiv

Lärandet ger nya glasögon

Publicerad 2017-02-10

forskning Ur tre delstudier, en med fokus på polislärare, en på aspiranthandledare och en om aspirantinstruktörer växer en bild av att lärarrollen skänker perspektiv och nyanser åt polisyrket.

”Jag tror att man ganska lätt hamnar i någon slags slentrian där ute, och man löser uppgiften på bästa, snabbaste sätt på något vis. När man sen backar hem igen och börjar titta på det här uppdraget en gång till, så överväldigas man över hur mångfacetterat och svårt uppdraget ändå är som polis. Och att det ställer ju enorma krav på den som ska försöka förmedla detta.”

Så resonerar en polislärare på grundutbildningen 2007. Hon är en av de som intervjuats av forskaren Bengt Bergman, som skrivit avhandlingen ”Poliser som utbildar poliser, Reflexivitet, meningsskapande och professionell utveckling”.

De tre delstudier som hans avhandling baseras på är utförda under en period av drygt tio år. Den första syftar till att undersöka utmaningar och möjligheter i polislärarnas uppdrag samt hur relationen ser ut mellan lärarna och studenterna. Bengt Bergman ville förstå hur det kom sig att de flesta poliskollegorna fann sig så väl i lärarrollen, trots frånvaron av pedagogisk utbildning.
– Genom att prata med varandra och reflektera i grupp, säger Bengt Bergman.

Han menar också att polislärarna utvecklar sig som utbildare genom att reflektera tillsammans med mer erfarna utbildare.

I en andra och tredje delrapport går han vidare med att ställa liknande frågor kring aspiranthandledare och till sist aspirantinstruktörer.
Om det för aspiranthandledarna saknas möjligheter att ta del av andras tankar och praktik kan det enligt Bengt Bergman utgöra ett problem. Något som i än högre grad gäller instruktörerna. Samspelet med aspiranten blir då särskilt viktigt.

Soffan i fikarummet är en miljö som Bengt Bergman återkommer till i sin avhandling. Men också till interaktionen med studenterna eller aspiranterna. Så här formulerar sig en av de aspirantinstruktörer som förekommer i den sista delrapporten: ”Jomen ibland tänker man ju så här om nån kommer och frågar, antingen kan man svara: -Så här gör du, och så visar man. Eller så ställer man frågan: -Hur skulle du vilja göra? Då känner jag mig mer som en lärare när jag ställer den frågan: -Hur tänker du?”
Bäst förutsättningar för utbildaruppdraget tycks polislärarna och handledarna ha, enligt Bengt Bergmans slutsatser. ”Men även aspirantinstruktörerna visar insikter i hur en lämplig pedagogisk modell kan se ut, i synnerhet de instruktörer som gått den endagarsutbildning som Polismyndigheten erbjöd.”
En annan slutsats Bengt Bergman drar i sin avhandling är att poliserna utvecklas som poliser genom att anta rollen som utbildare.
Precis så som polisläraren säger i textens början är det flera av de intervjuade poliserna som reflekterar över hur deras syn på polisyrket och sig själva som poliser förändrats.  En polislärare pratar om att han har olika glasögon efter att han klivit ur rollen som polis och in i lärarrollen. ”Det är lite grann det här med utanförperspektivet … samtidigt nånstans så bekräftar det min uppfattning att försöka lära så gott jag kan, i alla fall studenterna, ett granskande förhållningssätt.”

 

”Handledning är jätteviktigt”

Bengt Bergman

Bengt Bergman var själv högstadielärare innan han hamnade som lärare på polisutbildningen. Han förvånades över polisernas enorma sug efter att få reflektera.

– Min fördom, när jag började för 16 år sedan, var att poliser var doers som gillar maktutövning. En fördom som verkligen kom på skam.  Och jag har förvånats över det enorma suget efter att reflektera. De var mer reflekterande än vad mina lärarkollegor var, säger Bengt Bergman.

Han beskriver det som att han var imponerad och nästan lite avundsjuk på hur snabbt många av poliserna lärde sig pedagogik.

– Det är ju inga dåliga krav som ställs på polislärarna. De ska både visa på gedigen yrkeserfarenhet och vara pedagoger och har ofta inte ens gått någon pedagogisk utbildning.

Han beskriver också en balansgång mellan att bli tillräckligt mycket lärare och samtidigt behålla sin yrkesidentitet som polis.

Arbetet med avhandlingen har pågått sedan 2006, då han började intressera sig för relationen mellan polislärare och studenter. Den första delstudien utgörs av en licentiat-uppsats som han lade fram vid Lärarhögskolan.

Som lärare i muntlig och skriftlig framställning på Polishögskolan fick han inblick i polislärarnas sätt att arbeta och blev nyfiken på hur de ”blev” lärare. När han senare blev kursledare för aspiranthandledare väcktes idén om att gå vidare med sin forskning och låta den omfatta även dessa.

Bengt Bergman är i dag kopplad till Polismyndighetens kompetenscentrum 2 och är kursansvarig på aspiranthandledarutbildningen.

– Om man nu vill ha en lärande organisation, då är ju de här personerna jätteviktiga. Jag tycker egentligen alla poliser borde få gå instruktörsutbildningen som en del i den personliga utvecklingen. Och det måste finnas en utbildning för instruktörerna överallt.

Över huvud taget tycker han sig ha sett hur betydelsefull handledning är för alla och kanske speciellt för alla de poliser som behöver komma vidare i den nya organisationen.
– Jag var högstadielärare i tio år. Jag tror att jag kanske hade orkat fortsätta om jag hade fått just handledning, säger han.