Polistidningen nr 2 delades ut 13:e april. Nästa nummer kommer runt 15 juni. Hela utgivningsplanen finns här.
 
 

Arkiv

Aldrig mera Nattvasan!

Publicerad 2017-03-06

Krönikan Kvinnan intill mig i omklädningsrummet kränger med viss möda av sig sitt fuktiga underställ och spricker upp i ett rödsnorigt leende.
– Det här kommer man nog göra om, säger hon.
Jag ler tillbaka. Min tystnad har ingenting med min frusna smärtande kropp att göra. Jag har upplevt magi och tror inte att den kan återskapas hur som helst.
Några timmar tidigare
befann jag mig i extas. Djupt inne i Dalarnas skogar, susandes genom en vintergata av små snökristaller och inbäddad i mörker ville jag att natten aldrig skulle ta slut. Trots att jag är en högst medelmåttig skidåkare kände jag mig som en naturkraft och jag grät en skvätt av lycka någonstans där mellan Evertsberg och Oxberg.

Många hävdar att jag är duktig som sportar. Själv tycker jag att det är duktigt att sortera strumpor och städa toaletten. Att snora runt i skog och mark tillåter mig att glömma vardagen.
Jag har upplevt gryningen vid Vättern efter hundratals regnmörka kilometer på cykel, sprungit över fjäll och hasat fram i fäders spår, utan spår, samtidigt som det blötsnöat på längden och tvären. Ibland frågar jag mig själv vad jag håller på med. Inte minst när jag stakar varv på varv på den smala strimman snö på Spånga IP, efter att barnen har nattats. Det är svårt att formulera vad jag jagar efter. Men så öppnar sig de där fönstren av harmoni. Det går aldrig att veta när det ska ske. Oftast är det korta glimtar. När solen går upp och värmer mina stelfrusna leder och jag känner att jag kan trampa på för evigt. Eller i alla fall till Hjo. Jag har aldrig varit med om ett så vidöppet fönster som under Nattvasan.

Loppet arrangerades för allra första gången i fredags kväll, med start klockan åtta. Det rymde bara 1500 åkare –750 lag – och blev fullbokat på en och en halv minut, men maken var snabb på knappen så vi hade startnummer tio.

Dagarna innan var jag rejält nervös, småförkyld och med blott 19 skidmil i benen. Skräcken var att bli stående där i kölden och mörkret och inte orka. Men väl vid starten i Berga by var det knappast möjligt att känna annat än hur lyckligt lottade vi var.  Så många leenden samlade på ett och samma ställe. Ett pampigt ljusspel och så iväg över startgärdet, ackompanjerade av den klassiska vasaloppsmusiken.

När jag vände mig om –  en böljande matta av gungande pannlampor. Alla tillsammans, två och två och samtidigt i våra egna små universum av ansträngning och sinnesintryck flöt vi ut i skogarna. Successivt tunnades leden ur och när vi kommit halvvägs blev vårt lilla lag stundvis helt ensamma med mörkret och suset från skidorna. Vissa backar kantades av facklor. Några åskådare hade tagit skotern ut och satt vid eldar och hejade på. Däremellan var kompakt mörker.

Känslan infann sig, och den här gången höll den i sig. Kilometer efter kilometer av perfekt flykt från udda strumpor. Jag var starkast i världen. Tills den tog slut någonstans på 82 kilometer.

Klockan 04.29 gick vi i mål. Utmattade och lyckliga. Normalt brukar jag, så fort medaljen slunkit över huvudet, börja fundera på hur jag ska göra det bättre nästa gång. Inte den här gången. Tvärtom sa jag och min man nästan i munnen på varandra att det här var en engångsgrej. För magiskt för att försöka återskapa.
Högst troligt kommer jag åter kava runt i fäders obefintliga spår igen. Men natten, den lämnar jag åt någon annan strumpflykting.

Emma Eneström
reporter på Polistidningen