ANNONS;

ANNONS:

 
 


Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut runt den 6 december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 

Ordförandeord

Firandet dröjer …

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 
 

Arkiv

Benar ut skälig misstanke

Publicerad 2017-04-05

Aktuellt Trots att beviskravet ”skälig misstanke” har en betydelsefull roll i rättsprocessen är definitionen oklar. Men i en färsk avhandling reder Simon Andersson ut begreppen.

Redan i inledningsmeningarna i sin avhandling Skälig misstanke fastslår Simon Andersson: ”Varje år anmäls en dryg miljon brott. Endast en liten del av dessa anmälningar leder till åtal. De främsta beslutsfattarna inom rättsväsendet är därmed, sett till antalet ärenden, i själva verket inte domare utan istället polis och åklagare”.

Simon Andersson

– Det finns åtskilliga fallgropar. Min förhoppning är att poliser och åklagare i längden ska ha nytta av mitt arbete. Det är till exempel inte tillräckligt att sannolikheten för skuld är större än den för oskuld och det gäller också att undvika grupputpekanden, säger Simon Andersson till Polistidningen.

Det senare innebär att en person misstänkliggörs eller möts av förstärkta misstankar enbart med hänvisning till förhållanden som till exempel att personen umgås i missbrukarkretsar. Eller än mer graverande, beroende på sådant som etnisk härkomst.

– Då närmar man sig profilering och etnisk diskriminering, något som är förbjudet.

Forskningsfakta

Skälig misstanke, en doktorsavhandling av Simon Andersson, forskare och lärare vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som utredningssekreterare på Justitiedepartementet samt som biträdande jurist på advokatbyrå.

Metod: Rättsdogmatisk hantering av rättskällor, bland annat JO:s praxis.

För att skälig misstanke ska vara uppnådd krävs bland annat att bevisningen är tillräckligt individualiserad. Dessutom krävs det sannolikhetsövervikt – det ska vara mera sannolikt att någon är skyldig än att han eller hon är oskyldig. Simon Andersson exemplifierar med en situation som kan inträffa vid demonstrationer: Den fredliga manifestationen övergår i ett våldsamt upplopp som majoriteten av demonstranterna deltar i.

Men några är oskyldiga, oklart vilka.

I exemplet som Simon Andersson anför finns det en sannolikhetsövervikt för att alla närvarande har gjort sig skyldiga till våldsamt upplopp, ett resonemang som skulle få ödesdigra konsekvenser och därför stoppas genom kravet på individualisering.

Ytterligare ett typiskt exempel som Andersson resonerar kring gäller den av polisen välkända och tidigare dömda narkotikamissbrukaren som påträffas på en plats där det är känt att narkotikamissbruk förekommer. Trots att det kan vara rimligt att tro att det finns en sannolikhetsövervikt för att han eller hon nyligen har använt narkotika för eget bruk föreligger ingen skälig misstanke på grund av att individualiseringskravet inte är uppfyllt.

Ett annat begrepp som Simon Anderssons forskning berör är bevisningens ”robusthet”. Uttrycket förväxlas enligt författaren ofta med hur stark bevisningen är. Andersson konstaterar också att kravet på robusthet, då det prövas om skälig misstanke föreligger, kan ändras med tiden. Inledningsvis i en brottsutredning kan det räcka med att en misshandlad målsägare anmäler brott och en identifierbar misstänkt – men snart måste bevisningen byggas robustare för att misstankegraden ska kvarstå.

– Avvägningen är mycket viktig, exempelvis kan det vara skillnaden mellan att en misstänkt släpps eller sitter anhållen, säger Simon Andersson.