Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 

Arkiv

”Ge fan i att gå ur bussen”

Publicerad 2017-04-12

Krönikan Fredagen den 24 maj 2013. Klockan är strax efter klockan 21 på kvällen och jag har jobbat 09-18. Jag sitter hemma i soffan med en nyupphälld whisky framför mig. Fredagsmys.

Under veckan har det rasat upplopp och bilar har satts i brand i Stockholm, men i Örebro har det varit lugnt. Ett sms plingar till i telefonen. Sambon ser mitt ansiktsuttryck när jag läser och konstaterar:
”Du måste jobba va?”

Sms:et är kortfattat: ”Våldsamt upplopp i Vivalla. Stenkastning/bränder. All tillgänglig polispersonal ombedes inställa sig för tjänstgöring. /VB”.

I polishuset är det full aktivitet. Bilar lastas, grupper sätts ihop. Någon blåser i en Dräger för att vara säker på att vara i skick för att gå i tjänst. En gruppchef hastar förbi. ”Alla som har TUG, på med utrustningen!” TUG är den lokala motsvarigheten till SPT, det är bara att sätta på sig ben- axel- och bröstskydd samt byta till den flamsäkra uniformen, därefter in i en bil och i ilfart ut till Vivalla. På en parkering rangeras grupperna ihop och vi som har TUG sätts ihop i en buss. Natten ägnas åt den vanliga katt- och råttaleken. Det brinner några bilar och en person grips med en bensindunk i händerna. En ledig helg byts mot övertidsarbete, fredag, lördag, söndag, måndag. Sambon är inte road, men förstår att nu går jobbet först.

Under tiden har nationella förstärkningar kommit till Stockholm. Poliserna är slitna och behöver avlastas för att kunna ladda batterierna. I mitten av veckan berättar jag att jag ska åka till förorterna i Stockholm. ”Var rädd om dig och varandra, kom hem tryggt” säger hon. Sånt är livet tillsammans med en polis.

Stockholm är annorlunda. Min grupp har varselvästar när vi träffar det yttre befäl vi ska jobba under. Vår plan är att göra som hemma, att vara mycket utanför fordonet, jobba uppsökande. Befälet tittar på oss och säger att de inte har väst, ”man blir lättare att träffa då”. Inte heller rekommenderar han att lämna fordonet i onödan efter klockan 20.
”Ingen väst och ge fan i att gå ur bussen. Uppfattat,” svarar vår gruppchef. Vi har fått låna en lättsäkrad buss, hemma har vi inga sådana.

Vi blir väl omhändertagna. Första dagen delar vi rum, då det är brist på enkelrum, men det är ok, vi får bra kompensation. Hotellet öppnar frukosten tidigare så vi kan äta innan vi lägger oss på morgonen. Operatörerna på LKC har förståelse för att vi saknar lokalkännedom. Mackor och dricka finns tillgängligt.

Vi tar en misstänkt rattfylla och upptäcker att vi glömt ta med en Dräger. I den lånade bussen finns heller ingen. Skamset får vi meddela att vi behöver hjälp. Patrullen som ropas dit frågar på radion varför vi saknar Dräger, men blir åthutade av operatören: ”De har kommit från hela landet för att hjälpa oss. Lite tacksamhet va?”.

Våra arbetspass blir lugna. Det värsta har lagt sig. Det brinner några bilar och vi visiterar en del folk, men det blir inga konfrontationer. Framåt helgen får vi åka hem. Det jag bär med mig efteråt är lagkänslan. Den tunna blå linjen. Vi gjorde det tillsammans, och vi gjorde det bra.