Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 

Arkiv

Christian på leave hemma i Sundsvall. Foto: Maria Eilertsen

Mission i pansarfordon

Publicerad 2017-04-12

Reportage Att hjälpa, uppleva äventyret och samtidigt lära sig mer om sig själv. Drivkrafterna bakom utlandstjänst varierar. Polistidningen har pratat med Christian och Petra som lämnat Sverige för Afghanistan och Mali.

De senaste decennierna kan beskrivas som utlandsmissionernas era. I dag är situationen förändrad, men fortfarande ger sig svenskar ut. Christian förverkligade en gammal dröm då han loggade ut från vardagen som ingripandepolis i Sundsvall och åkte till Afghanistan där han är rådgivare åt landets poliskår.

– Jag har pratat om att göra detta sedan lumpen, men det var svårt att komma ut de första åren som polis. Jag drivs av det som gjorde att jag ville bli polis, att få hjälpa. Och en dos självförverkligande förstås, säger han efter att ha sjunkit ner i soffan i en hotellobby i Sundsvall.

Han är hemma på leave, ett av två avbrott som han är berättigad till under sex månaders utlandstjänst. Han har varit i väg två månader, men tycker att nedräkningen på något vis redan har börjat.

Svenska insatsen i Afghanistan

  • Rådgivande Natoledd insats med ett FN-mandat i grunden.
  • De svenska militärerna ingår i Resolute Support Mission och bor på Camp Marmal som ursprungligen byggdes för att hysa 10 000 soldater.
  • Sammanlagt rör det sig om 1 900 militärer varav 100 rådgivare. Totalt deltar 25 svenskar i insatsen, varav 14 stycken som rådgivare.
  • Personalstyrkorna som de svenska militärerna tillhör är operativa i fyra olika regioner plus Kabul.
  • Huvuddelen av svenskarna är verksamma i Mazar i Sharif, norra landsdelen. I regionen finns det 30 000 Afghanska poliser från olika enheter.

– Det närmar sig ju halvtid och sedan går det nog snabbt, säger han.

Han visar mobilbilder från norra Afghanistan, en plats som han beskriver som magiskt vacker. Han jämför Sverige med det krigshärjade landet och säger att synen på människoliv skiljer sig åt. Men han påpekar att farorna med hans rådgivningsarbete ligger på samma nivå som polisarbete hemma i Sverige.

Som svar på en smått misstrogen fråga om det verkligen kan vara så hänvisar han till det utbyggda säkerhetstänkandet.

– Många faktorer samverkar. Dels är det lugnt där vi är, dels är vi aldrig ute på fältet. Campen där vi bor är befäst och vi är konstant beväpnade och så fort vi lämnar för att träffa afghanerna har vi tung väst, ak5 och åker i bepansrade fordon. Så jo, jag upplever det inte som farligare.

Den Afghanska militärmakten, mera specifikt den 209:e armékåren, har tagit över ansvaret medan Nato avvecklat, men lämnat kvar rådgivare och instruktörer. Tillsammans med sju svenska och två lettiska officerare arbetar Christian i ett team med syftet att samordna polisiär och militär information, planera kommande års operationer och upprätta samband med underrättelsesektionen.

När Christian beskriver den afghanska ordningsmakten växer det fram en bild av en motsägelsefull organisation. De flesta poliserna som arbetar på det regionala coordneringscentrat är över 50 och merparten har varit militärer under större delen av sitt yrkesverksamma liv.  Detsamma gäller för de högre cheferna inom landets poliskårer. En gång i världen fick de sin grundträning i Sovjetunionen. De är extremt erfarna, men erfarenheten bottnar snarare i stridssituationer än i polisiära ingripanden. Det problematiska säkerhetsläget, speciellt på landsbygden, bidrar till att polisen militariserats. Enligt Christian tenderar många av dem att låsa sig i arbetssätt som för en utomstående kan verka kontraproduktiva eller rentav farliga. Ett exempel är vägspärrar. Amerikanerna lärde ut tekniken, men den afghanska versionen är sämre befäst och en given måltavla för gerillaattacker. Christian nämner att ett skäl till att många poliser ändå envisas med att använda den misslyckade strategin är att de passar på att begära vägtullar och därmed dryga ut sin lön.

– Jag tror också att man fastnar i gamla hjulspår helt enkelt för att det inte lönar sig att planera. Livet är så osäkert att många inte ser vitsen med att planera ens ett år framåt.

Du är gift och har tre små barn, vad tycker de om att du gör utlandstjänst?

– De små har inget direkt tidsbegrepp och det underlättar. Äldsta flickan är åtta och har upplevt att det är lite jobbigt. Samtidigt förstår hon och tycker att jag gör något bra och är lite stolt. Exempelvis ville hon att jag skulle komma och berätta i klassen.

Vad har du lärt dig i Afghanistan?

– Att vara mera social. Där nere börjar varje arbetsmöte med att man avhandlar familjerna, barnens skolgång, allt, annars går det i baklås. Kanske har jag blivit en bättre förhandlare?

Kommer du att åka igen?

– Det tror jag, men det får bli framöver. Familjen måste växa till sig först.

Petra till höger i bild, Foto: Privat.

Petra, till vardags hundförare och bombtekniker på Nationella bombskyddet, nämner också familjen som en faktor som hela tiden finns i bakhuvudet hos den som gör utlandstjänst.

Villkor i Mali

  • Svenska poliser som arbetar med FN:s insats i Mali (Minusma) har sin grundlön hemifrån plus skattepliktiga utlandstillägg om 20 000 kronor och missionstillägg om 11 500 i månaden.
  • Dessutom har de ett traktamente på 138 skattefria dollar om dagen.

– Jag tror att många av oss som är ute har lite dåligt samvete. Antingen lämnar man någon att ensam sköta barnen, eller så lämnar man någon att bli ensam. Någon får göra mission i hemmet också.

När Polistidningen får tag på henne via telefon befinner hon sig i Timbuktu, Mali, på väg ut på patrull. Sedan i maj 2016 har hon varit på plats och konstaterar att hon inte har mer än några månader kvar i Mali. Sedan berättar hon om ett komplext land med många och svårlösta problem. Säkerhetsläget är ansträngt, men hon tycker att det går att förhålla sig till farorna, precis som hemma.

– Faktum är att jag inte är en direkt måltavla här lika mycket som hemma, men visst krävs det uppmärksamhet. Att man är med hela tiden.

I hennes arbetsbeskrivning framhålls att uppgiften enbart är iakttagande. Hon färdas beväpnad i ett bepansrat fordon, men har ingen ingripandeskyldighet. Tillsammans med Malis nationella polis patrullerar hon och åker ut till lokala poliskontor för att bistå med rådgivning. Hon säger att det nog blir fler missioner i framtiden, men det får dröja. Dels tar det några år innan det kan bli aktuellt enligt reglerna, dels vill hon söka sig till ett engelsktalande land. När hon kommer hem till försommaren ska hon njuta av Sverige, av att fira midsommar.

Varför gav du dig iväg?

– Den höga ersättningen,  för att hjälpa och för att uppleva ett personligt äventyr. Alla tre anledningarna ar viktiga. Om det bara vore för att hjälpa andra skulle jag ha åkt som volontär för länge sedan.

Tips: På Försvarsmaktens Afghanistanblogg kan man följa den svenska styrkans arbete.