Arkiv

Foto: Eva Schoultz

Vad gjorde du i fredags…?

Publicerad 2017-04-12

Aktuellt  

.. när du nåddes av beskedet om attentatet vid Åhléns? Så löd frågan till bland andra polisernas nationella huvudskyddsombud.


 

Södertäljepolisen Calle Kos:
-Jag var hemma och skulle precis hämta min son från förskolan när jag såg en nyhetsflash. Jag skickade ett meddelande till min chef att jag var tillgänglig, men det behövdes inte.  Södertäljepolisen tömde sitt vapenförråd och alla med MP5 utbildning skickades upp.
-IT-avdelningen jackade också upp på ett imponerande sätt. De fick besked om att myndigheten behövde få ut en bild på den misstänkte. Två timmar senare hade de tagit fram en ny app, ”Akut info”, där man kan dela lägesbilder.  Det är galet snabbt.


 

Emma Cronberg, polisernas nationella huvudskyddsombud:

Emma Cronberg

–Jag satt i möte med Jonas Hysing, den nationella kommenderingschefen när de ringde in honom, strax innan klockan 15. Jag och Roger Östergren, som är HSO i Stockholm, kontaktade regionala staben och såg till att skyddsorganisationen fick sitta med där. Min bild är att alla hade tydliga arbetsuppgifter och jobbade på, intensivt och ödmjukt. Nationellt blev staben mer som en stödfunktion och en brygga över till Säpo.
– De problem som kom fram i den akuta fasen var bristen på tungvästar och ballistiska hjälmar. Det är inte personlig utrustning idag och därför var det en del logistiska problem med att snabbt förse poliserna med detta – i rätt storlekar. Passformen är ju avgörande, annars fyller inte utrustningen sitt syfte.
– Initialt fungerade allt bättre än vid tidigare nationella särskilda händelser. Lagandan var fantastisk på alla nivåer, men uthålligheten undermålig. En enda händelse har tagit jättemycket på oss. Näsan var ju nästan under vattenytan redan innan det här hände. Region Stockholm och Mitt gick kort mer eller mindre direkt. Hur ska vi då klara en mer komplex insats över tid?
– Nu efter ett sådant här traumatiskt skeende är det viktigt att vi fångar upp och ser varandra och är vaksamma på krisreaktioner. Många är ju även personligt berörda av det som hänt.


 

Håkan Thor, kommunpolis i Vällingby:
-Jag satt på mitt tjänsterum och svarade på mejl när en kollega stack in huvudet och berättade att något var på gång inne i stan och att det verkade vara ett terrordåd. Jag drog på mig uniformen och tänkte att nu är det dags, för på något sätt har man ju väntat på att något sådant här ska hända.
-Vi var fyra som sprang ner, hittade en bil och åkte till slottet, där det fanns en brytpunkt, en uppsamlingsplats för de som inte redan hade en uppgift. Vårt uppdrag blev att åka till Centralen och hjälpa till att tömma den och sen se till att det inte blev några folksamlingar på Vasagatan. Fortfarande var det en stor ovisshet om vad som hade hänt, och rykten om skottlossning och annat i svang. Några strandade resenärer vart frustrerade när deras enda resväg skars av, men vi var ju många på plats, även ordningsvakter och väktare och alla klev in väl i rollen.
-Sedan stod vi på Brommaplan där vi pratade med folk som väntade på att tunnelbanan skulle komma igång igen, medan andra kom gående ända inne från stan. Nästa uppgift var att åka till Järva och biträda – i fall husrannsakan där skulle leda till någon form av social oro.
-Vi jobbade till strax efter midnatt och jag är glad att det löpte på så pass bra som det gjorde – med samband och allt. En del satt och väntade på lopona, utan chef på plats. Där blev det väl ett vakuum, folk visste inte riktigt om de förväntades vara kvar eller inte, men hellre att man är för många än för få.


 

Lena Nitz, ordförande i Polisförbundet,
som har sitt kansli på Klara Södra Kyrkogata, något stenkast från Åhléns:

Lena Nitz. Foto: Johan Svanestrand

-Jag satt på mitt kontor och  märkte att det var en helikopter som var väldigt nära. Sedan såg jag människor som sprang över kyrkogården och tittade oroligt bakom sig.  När det stod klart vad som hänt försökte jag samla alla som var på plats på kansliet i mitt rum.  Vi såg till att alla fick tag på sina nära och kära. Jag och kanslichefen Björn Kellerth var de sista som lämnade kansliet och såg sen till att alla meddelade att de hade kommit hem ordentligt.
– Sedan dess har jag följt varje nyhetssändning och presskonferens och varit i kontakt med skyddsorganisationen och rikspolischefen. Sådana här stunder, när allt ställs på sin spets, blir det väldigt tydligt vilken trygghet Polisen står för. Jag känner en sådan stolthet över kollegornas professionalitet, över den här mentaliteten att man inte viker en tum, samtidigt som man visar omtanke, och över den ödmjukhet man tar emot all uppskattning med.


 

Före detta Örebropolisen och tandläkaren Anna Jinghede jobbar numera på Rättsmedicinalverket.
Hon var hemma och mitt i en flytt på fredagen, när attentatet inträffade. Under lördagen var hon en del av det team som identifierade de fyra omkomna, något som hon berättat om i en intervju med Nerikes Allehanda:
Exakt hur man jobbat i det specifika fallet går hon inte in på. Men identifieringsarbetet bygger på ett samarbete med polisen, som fotograferar och samlar in uppgifter om ärr eller andra kännetecken, som jämförs med det Anna Jinghede och hennes kollegor får fram vid sina undersökningar.
– I mitt fall handlar det om att jämföra tandstatusen med uppgifterna ur journalerna, säger hon till Nerikes Allehanda.
Det intensiva identifieringsarbetet gör en både psykiskt och fysiskt dränerad, konstaterar hon.
-Samtidigt infinner sig en slags tacksamhet för att man har kunnat vara delaktig i en process som betyder så mycket för de anhöriga.


 

 

Vad gjorde du i fredags…?

Mejla gärna och berätta;
Eva (punkt) Schoultz (at) polistidningen (punkt) se