Polistidningen nr 6 delas ut runt 7 december. Nästa nummer kommer 9 februari 2018. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 

Arkiv

Helikopterperspektiv

Publicerad 2017-06-25

Krönikan Vi sitter på utsättning och går igenom kvällens uppställning. Det är många nya operatörer som ska arbeta och vi går som så ofta precis jämt skägg. Vi vet att det kommer att bli mycket att göra, för det är mitten av juni och solen strålar över Göteborg.

Jag sitter som insatsoperatör under passet och jobben avlöser varandra. Frustrationen över de aldrig sinande telefon- och radioköerna är hög och det är kännbart inne i hallen att det ligger på.

När jag tar ett 112-samtal om en försvunnen sexåring påbörjar jag ett HR, men tänker samtidigt att ”Kids, de kommer alltid fram så fort föräldrarna ringer”. Jag ställer de vanliga frågorna till pappan; Hur länge har han varit borta, brukar han försvinna och hur ser han ut? När pappan svarar att sonen saknas sen två timmar och har cyklat iväg hemifrån så får det högsta prioritet: Omedelbart.

Föräldrarna har gjort allting rätt. De har letat på favoritplatserna i närheten och lämnat en vuxen kvar hemma, utifall han kommer hem. Signalementet är ovanligt detaljerat, pappan har stenkoll på hur sonen är klädd och beskriver allt från den ljusblå t-shirten ”med en gitarr på magen” till de blå skorna och cykeln.

En patrull styr till hemadressen för att prata med föräldrarna, en annan letar i närområdet och till min stora lycka får vi även med helikoptern på insatsen.

Samtidigt skickar en annan patrull förtursanrop och meddelar att de har en motorcykel som drar ifrån dem. Operatören som har tagit det anropet vill rycka helikoptern och från andra sidan av hallen hör jag hur man även vill ha den till Trollhättan, där det återigen blivit oroligt. Jag försöker hävda rätten till helikoptern med tanke på att vi letar efter ett barn, men får släppa den till förföljandet. Prioriteringar, varje sekund.

Jag noterar alla platser som är genomsökta och vi försöker komma på vart den försvunne pojken kan ha tagit vägen, men två timmar är lång tid om man har pigga ben och en cykel. Helikoptern har precis kommit tillbaka till min insats när mitt befäl säger:
– Men du! Kolla HR:et på Stenaterminalen! Letade inte ni efter en Adam?

Jo, men visst. Där är han. Adam har cyklat över fem kilometer, hela vägen in till centrala Göteborg, och fångats upp av en vaken ordningsvakt på Stenas område. En patrull styr mot Stena och när jag går ut på insatsen med att Adam förmodligen är hittad ser jag på skärmarna hur helikoptern börjar röra sig ditåt.

Precis när helikopterns kamera zoomar in vaktens bil kommer patrullen körande och jag ser hur en kollega böjer sig in i bilen och pratar med någon. Efter en sekund hoppar en liten kille ut, i ljusblå t-shirt med en gitarr på magen, och vinkar glatt till helikoptern. I hallen vinkar jag tillbaka, trots att Adam inte kan se mig.

Den vinkningen gjorde det värt att inte få äta förrän efter 21. Den gjorde att hela kvällspasset, med insatser non-stop och samtal på samtal, ändå slutade med en bra känsla i magen.

 

Victoria Dunros
operatör på Regionledningscentral Väst