Annons
Annons

Trängd kår tacklar terrorn

7 september 2017, 00:00
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.
Foto:Åsa Westerlund

Terrordåden i England chockade landet utan att lamslå det, men poliskåren, som ofta får beröm för sin förmåga att avbryta attacker i tid, är pressad. Nedskärningar tär på de anställda, som dessutom stressas av risken för nya dåd.

Polisen Wayne Marques ingrep mot knivbeväpnade terrorister och skadade allvarligt när han skyddade allmänheten. Foto: Åsa Westerlund

Terrordåden i England chockade landet utan att lamslå det, men poliskåren, som ofta får beröm för sin förmåga att avbryta attacker i tid, är pressad. Nedskärningar tär på de anställda, som dessutom stressas av risken för nya dåd.

Den tredje juni vid 23-tiden mejade tre islamistiska terrorister i en skåpbil ner kvällsflanörer på London Bridge. Därefter körde de in fordonet i den populära puben The Barrowboy and Banker som ligger i anslutning till restaurangtäta Borough Market. Beväpnade med stora knivar fortsatte de attacken genom att anfalla och hugga människor i närheten. Sammanlagt dödades åtta personer av terroristerna, som sköts ihjäl av polis.

Sex veckor senare finns det inget som tyder på att det var här som den blodiga attacken ägde rum. Mark Bishop, vid Brittiska Transportpolisen (BTP), visar vägen som skåpbilens förare valde. Runt oss sitter sena lunchgäster omgivna av restaurangsorl. I små bodar säljs ost, korv och andra delikatesser. Det är omöjligt att inte slås av tanken att ett närmast identiskt dåd skulle gå att genomföra – i går, i dag och i morgon.

– Livet har snabbt återgått till det normala, men visst är både poliser och civila extra uppmärksamma, kommenterar Mark Bishop.

Det är också han som följer med till mannen som i allra högsta grad bidrog till att tragedin i Borough Market inte blev ännu mer omfattande. 38-årige Wayne Marques, som sedan två år är anställd av den Brittiska Transportpolisen, ingrep beväpnad med enbart en batong, skyddade allmänheten och räddade flera liv.

När Polistidningen träffar honom har han hunnit vänja sig vid intervjusituationer. Medier från hela världen har rapporterat om händelsen och bredvid Wayne Marques sitter en representant från polisen och antecknar. Själv rör han sig mödosamt och måste ha stöd när han går. Han berättar att han har genomgått sju operationer och fortfarande äter 25 piller per dag. Efter att ha halvlegat ett tag i soffan sträcker han på sig, ändrar ställning och grimaserar. Kollegornas beskrivning av hans hälsotillstånd har varit återhållsam, de har inte riktigt klargjort hur dåligt han fortfarande mår.

Wayne Marques säger:
– Börja arbeta igen? Finns inte ens på kartan. Mitt enda mål är att kunna gå och använda handen.
Han ler och tillägger:
– Som polis måste jag ju kunna sätta handfängsel på folk.

Hans minnen av vad som hände verkar vara kristallklara. Klockan är 22 och Wayne och hans kollega börjar sitt kvällspass. Det är Champions League-tider och den fotbollsintresserade Wayne Marques försöker följa en match på stationen, sedan ger han sig ut i Londonnatten. En del av BTP:s poliser är mycket välbeväpnade, andra – som Wayne Marques – enbart försedda med batong. Då han patrullerar förbi Borough Market hör Wayne en kvinna skrika, glas krossas, en man ligger blödande på marken.
– Jag tror att det rör sig om ett vanligt pubbråk och försöker skaffa mig överblick. Sedan ser jag en kille med huva sitta över en kvinna och hugga henne i halsen, han lyfter upp hennes huvud och våra blickar möts.

Waynes rör armen med en huggande rörelse innan han fortsätter:
– Sedan ser jag en stor och vältränad medelålders man komma springande, han faller och ropar ”snälla” innan terroristen börjar hugga också honom i halsen. Jag fäller ut min batong och slår fem sex svingar mot terroristens huvud, enda tanken är att jag inte får ge honom chansen att hämta sig.
– Jag vinner fighten, men plötsligt blir det helt svart för höger öga.

Wayne pekar på ärret. Ögat klarade sig men nervbanan är avskuren och han har ingen känsel på hjässan.
– Det var terrorist nummer två som attackerade, samtidigt ser jag nummer tre komma. Jag känner ingen smärta men plötsligt börjar vänster ben att vobbla. När jag tittar ner ser jag att det sitter en kniv i det, nummer ett har kommit tillbaka och huggit. Han drar ut kniven och försöker skära upp min underarm, när jag parerar får jag en avvärjningsskada. Jag hör hur nummer två ropar ”Allahu akbar” två eller tre gånger.

Wayne står på benen men är svårt skadad, han förbereder sig på nästa anfall.
– Vi stirrar på varandra och jag tänker inte något speciellt. Det enda jag kan göra är att vänta, men de attackerar inte. Kanske var jag för jobbig och tidskrävande att döda.

De tre gärningsmännen skjuts sedan till döds av Waynes kollegor. Själv tillbringar han tre veckor på sjukhus. Nu väntar en tid på militärens rehabiliteringshem som är specialinrättat för att hjälpa personer som skadats i strid.
– Jag mår rätt bra, lite mardrömmar men inte mer. Man blir ju ganska populär när något sånt här händer, jag får många besök. Men det känns konstigt att omtalas i hjältetermer.

Vad känner du när du tänker på gärningsmännen?
– Faktum är att jag inte funderar på dem. Men jag känner stor sympati för deras familjer, de är offer. För mig är det viktigt att inte bli hatfylld, det är så de gör. Vi måste gå motsatt väg, samtidigt som vi kämpar för att upprätthålla säkerheten.

Men på gatorna i en av världens mest ikoniska metropoler är det glest mellan de synliga poliserna. Sommarhettan får luften att dallra och plötsliga regn fixerar den igen. Londonborna och turisterna tar sig fram på proppfulla trottoarer. Stadens tunnelbana är världens äldsta och beräknas utgöra det tredje mest omfattande systemet av sitt slag. 4,5 miljoner resor genomförs varje dygn, en stor del av dem registreras av någon av de 55 600 kameror som följer det som händer och sker i den brittiska huvudstaden.
– Kamerorna är en mycket stor fördel i vårt arbete. Kanske inte så bra ur integritetssynpunkt, men mycket betydande för säkerheten. Frågar du mig är det senare viktigast, säger Alun M. Thomas som är tillförordnad chef för den Brittiska Transportpolisen.

BTP:s tillförordnade chef, Alun M. Thomas. Foto: Åsa Westerlund

Han ser vältrimmad ut, har just skakat hand med kännbar kraft och sagt några ord om att Waynes Marques agerande var extraordinärt, en hjältes insats. Under den korta hissfärden i Transportpolisens högkvarter, i stadsdelen Camden, har den kvinnliga sekreteraren hunnit nämna att hon aldrig har haft en överordnad som är så okomplicerad som Alun M. Thomas, att han är så vanlig. Hon låter spontan – kanske en reflektion som speglar ett hierarkiskt samhällssystem statt i viss förändring.

Styrkan som Thomas leder består av omkring 3 000 poliser och är en nationell myndighet. De anställda sysslar i huvudsak med vad namnet indikerar – att upprätthålla lag och ordning i tunnelbanor och på räls ovan mark. Han sammanfattar uppdraget med orden ”avvärja hoten mot masstransporter”.
– Vår roll är dels att synas i uniform i det vanliga livet, dels att kunna leverera dödligt våld när det krävs.

Den brittiska poliskåren är på många sätt väsensskild från den svenska, i korthet delas den upp i regionala och nationella myndigheter samt i lokala specialiserade kårer. En het potatis som involverar Transportpolisen är frågan om ett samgående med Civil Nuclear Constabulary – den polismyndighet som sköter all säkerhet kring användningen av civil kärnkraft. Det tänkta namnet på supermyndigheten är Brittiska Infrastrukturpolisen, men allt har skjutits på framtiden efter det att det brittiska folket tackade för sig i folkomröstningen om fortsatt EU-medlemskap.
– Politikerna är helt inställda på att genomföra Brexit, det finns inte politisk kraft att genomföra en sammanslagning nu, säger Alun M. Thomas.
– Men jag vill inte att vi stirrar oss blinda på formerna. Poliserna i frontlinjen och samarbetet med andra myndigheter och organisationer är oavsett allt vår främsta tillgång.

Thomas nämner ett exempel på det senare: Arbetet efter den förödande explosionen i Manchester som kostade så många liv.
– Den skedde formellt inom Transportpolisens jurisdiktion, men involverade en stor del av samhället. Helst hade vi naturligtvis förhindrat dådet och räddat alla människor som föll offer. Men nästa steg, att återställa och återgå till det normala är också viktigt.

Han framhåller gång på gång informationsinhämtningen och de brittiska polisernas reflex att dela med sig till kollegor. Uppgifter om kommande terrordåd når enligt Thomas ut i den samlade polisorganisationens yttersta kapillärsystem – en framgångsfaktor.

Polistidningen har skrivit om en situation då svenska Säkerhetspolisen har information som inte når de poliser som arbetar med terrorpreventiv verksamhet. Hur undviker ni detta i England?
– Delvis bygger vi personliga relationer, vi lägger tid på att lära känna så många som möjligt i andra organisationer. Men grunden är att vår National Security Service i princip delar all information oavsett organisation och nivå.

Vilken typ av information kan spridas så förbehållningslöst?
– Mycket av underrättelserna kommer antingen från industrin, till exempel järnvägsföretagen, eller från allmänheten.

Alla som har rört sig i London har varit föremål för myndigheternas ansträngningar för att få in underrättelser. I tunnelbanans högtalare surrar uppmaningen om att allt misstänkt bör rapporteras. Riktade mediekampanjer tas fram för att uppnå samma resultat. Enligt Alun M. Thomas är det kontakten med allmänheten som bidragit till att engelsk polis ofta nämns som ledande på informationssidan och att den också lyckats avbryta en lång rad planerade terrordåd i tid. En specialenhet arbetar enbart med att ta hand om tipsen, och lägger stor vikt vid hur tipsaren bemöts.
– Vi informerar alltid om resultatet, den som ansträngt sig måste känna att något händer. Men det är viktigt att vara taktfull, inte skapa rädsla eller misstänksamhet.

Av de runt 30 000 poliser som arbetar i London är blott några tusen beväpnade med skjutvapen, en ordning som Alun M. Thomas inte tycker att det finns några skäl att rucka på. Men han knackar, eller stryker snarare, över bordets träliknande skiva som för att blidka ödet innan han säger:
– Faktum är att vi inte har haft några terrordåd som involverat skjutvapen. Vi har mycket stränga vapenlagar och bor på en ö, det skiljer oss från Europa.
Han tillägger:
– Och efter Brexit kommer det att bli extremt svårt för illasinnade personer att ta sig in i landet och skada oss.

Åtskilliga poliser och civila engelsmän som Polistidningen talar med nämner Brexit. Det finns de som, liksom Alun M. Thomas, framhåller att de tror att utträdet kommer att innebära ett säkrare land. Andra befarar att skilsmässan från kontinenten kommer kosta enorma belopp och politisk energi – inte ge trygghet.
Frågan är komplex, inte minst då det står klart att många av den senaste tidens terrordåd begåtts av personer som är födda i England eller kom dit tidigt i livet.

En av de tre männen som Wayne Marques stoppade vid Borough Market var britt och välkänd av polisen. En annan var italiensk medborgare och hade försökt ta sig till striderna i Syrien. Gemensamt för de tre, förutom att de nu är döda, var att de var i 20-30-årsåldern och bodde i England – och det är oklart på vilket sätt ett tidigare Brexit hade stoppat deras attack.

Traumat i Manchester

Catherine Daleys liv förändrades för alltid den 22 maj 2017. Fyra minuter efter bombdådet i Manchester var hon på plats vid arenan.

22 personer, mestadels unga och barn, dog i samband med terrordådet vid Ariana Grandes konsert på Manchester Arena.
– Ingenting som jag varit med om under mina 25 år som polis kunde förbereda mig på hur det är att vara på plats vid ett terrordåd med 22 döda, säger Catherine Daleys.

Catherine Daleys. Foto: Åsa Westerlund

­– Dessutom skedde det ju nästan på min egen trappa, i staden där jag bor.

Den polisiära utgångspunkten kunde ha varit bättre; i Manchester – som är en stad som storleksmässigt går att jämföra med Stockholm – var, enligt Catherine Daleys, mellan sex och åtta poliser i tjänst. Själv befann hon sig en dryg kilometer från arenan när självmordsbombaren slog till. Fyra minuter senare stod hon utanför arenan som 1 000-tals människor försökte ta sig ut från. Catherine Daleys hade hört över radion att fyra människor dött, men hon insåg omgående att det var värre än så.

Hon föll på knä bredvid en åttaårig flicka som fått bombsplitter i lungan.
– Jag visste att det skulle ta för lång tid att få dit hjälp så jag körde henne själv till sjukhuset.

Tillbaka på arenan blev Catherine Daleys uppgift att säkerställa att inga fler bomber riggats.
– Runt mig var det totalt kaos, blod och kroppar överallt.

Efter ett 19 timmar långt arbetspass klev Catherine Daleys av. Den kommande veckan jobbade hon tolv timmar per dygn i terrorns efterdyningar.
– Det hände så mycket och vi var uppumpade av adrenalin. Svårigheten var att gå tillbaka till en normal vardag, det kämpar jag fortfarande med.

En hjälp blev Trim-programmet (Trauma Risk Management) som Daleys och hennes kollegor fortfarande deltar i. Det baseras på samtal ledda av en polis med specialutbildning. Syftet är att så snabbt som möjligt identifiera vilka personer som är i behov av framtida stöd och hjälp.
– Ofta kan det vara jobbigt att pratat med en annan polis närvarande, men det här konceptet fungerade bra för mig.

Vet du hur det gick för flickan som du körde till sjukhuset?
– Hon klarade sig, men alla hade inte sån tur. I morgon begravs en annan åttaårig flicka som dog på arenan.

Självmordsbombaren, en 22-årig man som föddes i Manchester som son till flyktingar från Libyen, dog när han utlöste sin sprängladdning vid utgången. Mannen var känd av brittisk säkerhetstjänst sedan tidigare, utan att bedömas utgöra en direkt risk. IS har tagit på sig attacken, men enligt polisen är det inte klarlagt att det funnits en direkt koppling till 22-åringen.

Tungt beväpnade

Den traditionella obeväpnade bobbyn symboliserar ofta brittisk ordningsmakt, men också tungt rustade poliser syns på gatorna.

Bill Ó Neil och Rob Stoffel beskriver sig själva som vanliga poliser – men med en beväpning som ett swatteam. Tunga västar och automatkarbiner är standard. Deras fordon som utgör enhetens kärna rymmer fyra poliser med utrustning, varje vapen går att nå inifrån bilen som betraktas som helt säkrad.

Bill O´Neil och Rob Stoffel. Foto: Åsa Westerlund

– Vi kan ställa den ifrån oss överallt, det är ingen som klarar av att bryta sig in i den på kort tid, säger Bill Ó Neil.

Han har arbetat inom den Brittiska Transportpolisen i tio år och varit med om en utrustningsmässig revolution.

– Det har gått snabbt. Nu kan vi välja bland en rad alternativ beroende på situation och hotnivå.

I bältet bär de båda kollegorna, förutom varsin Glock 17 och sprej, en elchockspistol. Dessutom har de hållare för så kallade ”flashtags”, distraktionsgranater som avger sex snabba blixtar och smällar. I bilens förvaringsutrymme finns förstärkningsvapen – automatkarbinen LMT Defender i kaliber 5.56 och en rubber gun, ett mindre dödligt vapen vars överdimensionerade gummikulor slår ut en gärningsman genom chockverkan utan att skada allvarligt.

Det yttersta våldet, användandet av automatkarbinen, är strikt reglerat. För att kunna frigöra vapnet måste poliserna i bilen kontakta ett befäl på högre nivå.

– Och då får vi ut en kod som hela tiden byts. Med hjälp av den kan vi låsa upp och få tillgång till förstärkningsvapen, säger Bill Ó Neil.

”Vi är helt enkelt inte fler”

Brist på fackliga rättigheter och stor press efter terrordåden. Den engelska polisen kämpar i motvind efter stora nedskärningar.

Nigel Goodband, facklig ordförande för de Brittiska Transportpoliserna, svarar lakoniskt på frågan om varför det inte syns fler poliser på Londons gator. Det ser inte alls ut som i Berlin eller Paris, snarare som i Stockholm. Sverige har runt 200 poliser per 100 000 invånare och England något fler – i båda fallen långt under EU:s snitt.

Nigel Goodband Foto: Åsa Westerlund

– Vi är helt enkelt inte fler efter alla nedskärningar och besparingar. Då blir det väldigt lite poliser på gatorna.

Han konstaterar att det lätt uppstår en ond cirkel. Poliserna i yttre tjänst pressas allt hårdare av det dagliga jobbet. Terrorhotet bygger upp stressen. Övertid med låg eller ingen ersättning eroderar ledigheten till ett minimum och plötsligt finns det ingen tid över för fackligt engagemang, vilket i sin tur innebär att villkoren inte förbättras.

– Den tunna blå linjen blir allt tunnare. Arbetsmiljön blir sämre. Ledningen tar polisernas insatser för givna, men någon gång tar den goda viljan slut.

Nigel Goodband jämför med situationen i Sverige och påpekar att fackliga rättigheter à la Skandinavien i princip är obefintliga i England. I stort sett varje framsteg inom arbetsmiljö, villkor och lön är ett resultat av förhandlingar. Lagstadgade rättigheter lyser med sin frånvaro.
– Där är ni mera lyckligt lottade än ni inser. Hos oss handlar allt om chefens godtycke.

Han pekar mot en bokhylla där situationen illustreras effektfullt. I en tunn folder finns samlat vad en polis kan kräva avseende sin arbetsmiljö. En tjock lunta rymmer de enskilda polisernas motsvarande skyldigheter.
– Men det allra största problemet är lönerna. Under många år nu har ökningarna inte matchat inflationen.

Nigel Goodband berättar om Police treatment center – en inrättning som tar hand om sjuka eller skadade poliser. Själv var han inskriven efter en blodpropp i hjärtat som höll på att kosta honom livet. Under två veckor levde han hälsosamt och fick också hjälp att bearbeta sin PTSD.
– Jag kom hem i strålande form. Problemet? Att det kostar sex pund i månaden att få tillgång till servicen på centret och de unga kollegorna har inte råd med den försäkringen.

Det svenska Polisförbundets förste vice ordförande, Anna Nellberg-Dennis, ansvarar bland annat för förbundets internationella arbete. Hon är delvis bosatt i England och därmed väl insatt i landets polisväsende. Bland annat har hon deltagit i diskussioner med arbetsgivaren med målet att också svenska poliser ska få tillgång till Police treatment center – men ännu har de inte lett till resultat.

Om engelsk polis säger hon:
– Den är ju känd internationellt för sin effektivitet, inte minst de själva brukar poängtera att de är bäst i världen. Samtidigt lider de av drastiska nerskärningar, säger hon.

Vilka är de största skillnaderna
mellan svensk och engelsk polis?
– Organisationerna är helt olika uppbyggda. I England har man en rad fristående kårer. Tar man det synligaste är det att de generellt är obeväpnade, min upplevelse är det inte finns tillstymmelse till samsyn om framtida förändringar, ens bland poliserna själva. Svenska poliser är dessutom betydligt mer multikompetenta. Vi behöver inte vänta på specialister utan varje polis kan börja arbeta självständigt på en brottsplats.

Flera attacker med många dödsoffer

18 juni 2017. En 47-årig man grips efter att ha kört ner människor utanför en moské i London. En person avlider och minst åtta skadas. Händelsen utreds som ett terrorbrott. Enligt rapporter i engelsk media ropade 47-åringen att han ville ”döda alla muslimer”. Londons polischef Cressida Dick har uttalat att dådet var en attack mot muslimer.

3 juni 2017. Borough Market i centrala London: Tre islamistiska gärningsmän försedda med bombattrapper mejar ner allmänheten med en van. Därefter attackerar de människor med kniv. Åtta dör och 48 skadas. Polisen Wayne Marques förhindrade en ännu större tragedi när han med hjälp av sin batong skyddade allmänheten mot angriparna. Polisförstärkning var snabbt på plats och de tre gärningsmännen sköts ihjäl efter åtta minuter.

22 maj 2017. Minst 22 personer dödades och över 100 skadades i ett terrordåd i samband med artisten Ariana Grandes konsert på Manchester Arena. Merparten av offren var barn och ungdomar.

22 mars 2017. Fem personer dödades när en islamistisk terrorist körde på människor på Westminsterbron utanför parlamentshuset. Polisen sköt ihjäl gärningsmannen. Bland offren fanns den 48-åriga polisen Keith Palmer som arbetade på Londonpolisens avdelning med ansvar för parlamentet. Han var obeväpnad och knivhöggs till döds. //ALI går det att få fram ett foto på honom, tror du?//

16 juni 2016. Parlamentarikern och Labourpolitikern Jo Cox mördades utanför sitt kontor i Batley då en gärningsman med högerextrema åsikter sköt och knivhögg henne flera gånger. Mannen togs levande och är dömd till livstids fängelse.

5 december 2015. En ensam gärningsman försökte halshugga en person på en tunnelbanestation i östra London. Gärningsmannen var inspirerad av terrorgruppen IS. Efter en sinnesundersökning fastslogs att han lider av schizofreni.

22 maj 2013. En brittisk soldat mördades av två islamiska extremister. Soldaten gick till fots då männen körde på honom med en bil. Efter det försökte männen halshugga soldaten.

30 juni 2007. Två män som uttalat stöd för islamistisk extremism körde in i huvudterminalen på Glasgows flygplats med en bil fullastad med bensin och gasbehållare. En av gärningsmännen dog i attacken och fem civila skadades.

7 juli 2005. Fyra självmordsbombare dödade 52 personer och skadade hundratals i London. Gärningsmännen sprängde sig själv i luften i tre tunnelbanevagnar och i en buss.

Källor: Svenska Yle, the Guardian

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst